Det är skillnad på vänner och andra. Kompisar, arbetskamrater, familj, bekanta, kollegor, polare. Vän till mig blir man inte bara. Man förtjänar det. Eller inte.
Sandra som bloggade sjunde sträckan i Bloggstafetten insprirerade mig med sin text Om vänskap. Så jag skriver ner några tankar själv.
För tio år sedan, eller snart elva, rensade jag hårt i vänkretsen. På förekommen anledning. Det var då jag upptäckte att människan är en egoistisk skit. Inte en människa utan människorna.
Jag trodde att jag hade en blomstrande vänkrets, folk av olika ålder, som jag lärt känna i olika sammanhang, som jag hade mer eller mindre tät och nära kontakt med. Jag trodde att vi ställde upp för varandra. Behöver någon nåt behöver den inte ställa krav, andra kommer springande. Trodde jag.
Så fick jag cancer.
*krasch*
Vad var det?
Ljudet av spräckta löften
*......*
Vad var det?
Tystnad
"Vännen" som absolut ville veta det senaste om senaste undersökning försvann från jordens yta. "Vännen" som lovat lyssna närsomhelstalltid får plötsligt något viktigare att göra.
"Vännen" som alltid gick att garva bort en stund med slutar ringa.
Ingen kan dölja sin röst. Skräcken dallrar mellan orden. Cancer. The Big C. Snabbt lägger jag pussel med de små fragmenten tankar, ord och outtalade frågor jag hinner få innan tystnaden definitivt lägger sig. Herregud jag visste att folk får cancer, men inte nån jag känner, inte du, hur fan kunde det här hända, men om du fick det, om nån jag känner fick det, nån jag känner som inte heller trodde att den kunde få det, då betyder det, då betyder det, fan också, då betyder det att JAG också kan få det, holyshitjesusthisisdeepshiti'mgettingthehelloutofhere, åh pust, jag hann, snabbt, ge mig ett möte eller nåt att gå på, cancer, nej jag känner nog ingen som haft det, nej, det händer ju inte. MIG.
Jag fattar att du blir rädd. Vettskrämd. Cancer skrämmer skiten ur folk. Mig också. Så låt oss vara rädda tillsammas. Låt oss vara tysta tillsammans. Låt oss glömma eländet och bara prata om annat tillsammans. Låt oss samla mod och skratta fasan i ansiktet tillsammans.
Efter många ensamma dagar och skräckfyllda nätter började jag stryka i telefonlistan.
Idag har jag en blomstrande flora kompisar, bekanta osv som jag gärna skrattar med, går på bio med, diskuterar samhället med, lagar mat med, tränar med - men behöver jag veta vad klockan är kollar jag själv.
Idag har jag en riktig vän. Henne skulle jag kunna ringa klockan fyra på morgonen och hon skulle slänga på sig morgonrocken och komma.
För henne har jag kört 25 mil i en stekhet gammal bil utan luftkonditionering och med trasiga fönsterhissar, för att hålla sällskap en kväll på en sjukhusavdelning med brutet ben och utan cigaretter. För mig har hon lyssnat och lyssnat på oändliga tirader när mörkerhelvetet lagt sig över själ och land och inget hopp om bättring finns någonstans i hela världen utom i vännens röst.
Ibland träffas vi med familj och allt, vitlöksspäckar en lammstek eller rullar en balja kroppkakor, käkar gott, snackar halva natten. Ibland kollar vi på kläder, böcker och tyger - och konstaterar att vi antingen aldrig i livet skulle ta på oss vad den andre bär, eller skulle mörda för att få det. Ibland har vi intensiv mejlväxling med humorlänkar, boktips och diskussioner om det senaste i nyheterna och livet. Ibland snackar vi timmar i telefon. Ibland hörs vi inte av på veckor.
Men vi finns där.
Jag behöver inte mer.
Ändå tycks det som om jag har äran att få ytterligare en vänskap i mitt liv. Långsamt växer en ytlig relation djupare.
Livet är gott. Med vänner och andra.
Comments