En bokmal anfaller

dan före dan

Nej det blev ingen vanlig jul i år. Det blev mindre. Och mer. Mindre städning. Mindre hemlagat. Mindre planerat. Mindre perfekt. Mindre ögontindrande. Mer improvisation. Mer trötthet. Mer svett. Mer tårar. Mer kramar. Mer tid.

Vi hade inte tid att fira jul. Egentligen. Mitt i flytta-hemifrån-stök skulle vi försöka åstadkomma några timmars stilla ögontindrande julmys. Dömt att misslyckas. Fast på nåt sätt gick det. Hyfsat.

När klockan var halv två dagen före julafton och jag knappt tagit mig ur sängen hade jag ännu bara köpt en enda julklapp, till svärynglet. Inget annat var klart. Tog med ungen ut på stan. Vi hann inte ens in i första affären innan julhumöret bröt ut. Allt ligger så nära under ytan. Tröttheten är så stor. Saknaden tung. Jag var nära att vända om, bestämde mig för att skriva presentkort på klappar istället för att gå ut och handla dem just nu. Dottern tvingade mig att prata. Och lyssna. Och smärtsamt talade vi ut om sånt med rötter och taggar långt långt före skilsmässan och självmordet. Frustrerat talade vi om att stå utan stöd nu, när både Bup och socialtjänsten tagit sin hand ifrån oss. Nu när så mycket bubblar upp som vi behöver hjälp att ta itu med för att inte tvinga ner det i mörkret igen. När tårarna äntligen slutat rinna kramade vi varandra en gång till och gav oss ut i julklappsvimlet.

När klockan var sex hade vi köpt julklappar - utom en som jag inte hittade - och kondisfikat. Hem, byta ungdom och ut igen. Hittade den saknade julklappen. Åkte med litet hopp till stora blomsterhandeln för att eventuellt få tag i en gran - vare sig Ica eller Coop hade nån kvar. Det var rea på julprylar, och vid drömgranen Silver bell i grönt fanns skylten 50%. Inte illa, när granen dagen innan kostat 799:-. Dock fanns ingen enda kartong Silver bell i grönt. Svart fanns. Rött. Och en liten blankgrön billig historia. Svärynglet gav sig ut på jakt efter personal, återkom med sån, som lovade oss skyltexet. Whoopiie!

Bävade för att lämna det lugna tysta svala växthuset och ge mig in i en stormarknad myllrande med gnälliga ungar och stressade vuxna, skramlande vagnar och påträngande julmusik. Beväpnad med självskannaren och handlarlistan i mobilen, och med svärynglet som stöd vid min sida begav jag mig. Och upptäckte att jag hittat precis den luckan när vanliga människor antingen handlat färdigt, och äter middag och dricker kaffe, eller äter och dricker inför handlandet. Lövly. Mellan 18 och 20 är tiden. Vi själva hade förstås inte ätit middag ännu. Att stormarknaden var lugnare än jag trott, och att jag hade svärynglet att prata med, gjorde att jag stod ut trots att hjärnan redan från början kändes som scrambled eggs.

Ibland vandrade tankarna iväg till minnen om svunna jular och längtan efter M vid min sida, men jag bet ihop, pratade lite mer med ynglet och överlevde. Det gick mycket bättre än jag väntat mig. Prefabricerad mat: schnitzel och pulvermos, upptinade ärter, majs och paprika.

Sen tillbringade vi uppesittarkvällen med att packa flyttlass och lyssna på radions rimstuga. Packade ur i andra änden. Klockan hade passerat midnatt med god marginal när vi lämnade släpet på macken. Ett par glas julmust och sedan satte vi igång med julstädningen. Eller ja, så mycket skurande och fejande blev det ju inte. Mer röja, plocka till och diska.

Halv fyra stöp jag i säng.

 

Hockeyfåtöljen står tom

Alldeles nyss slog det mig: Jag har aldrig hört M sjunga. Visst, vi har suttit bland andra föräldrar och mumlat oss igenom Idas sommarvisa. Och visst har jag hört honom nynna med i nån rocklåt. Men inte sjunga. På riktigt. Med hela sin egen röst. Det slog mig när jag såg trailern för hockey-VM.

Jag brukar verkligen inte följa landslagen och mästerskapen. För det mesta tycker jag att sport är fånig. Men Hockey-VM fick en särställning.

För 18 år sedan tillbringade jag timmar, dagar och veckor med att iaktta min älskade make när han tittade på sitt älskade Hockey-VM. Varje match höll jag i hemlighet tummen och önskade att Sverige skulle förlora. Åk ut, åk ut! Inte kvartsfinal. Absolut inte semi! Ut, ut. Åk hem. I pauserna vände jag önskan inåt. Sneglade ner på den klotrunda magen och mumlade Stanna inne, stanna inne! Jag hade ju hört historierna om den blivande barnafadern som tillbringade sitt barns födelse framför dagrummets tv.

Vi hann. Bebben stannade inne tillräckligt länge för att jag skulle hinna se Mats Sundin trolla in mål efter mål och för blivande pappa att efter segerruset hinna lära sig lite Lamaze.   

Ett gemensamt minne av den typen man berättar för de numera vuxna kompisarna till 18-årsblivande Bebbe som omedelbart grips av lust att slå ihjäl pinsamt babblande förälder.

Men det kommer inte att hända.

Det slog mig dag att även om Sverige sopar banan/isen med resten av världen så kommer jag inte att få höra M sjunga nationalsången. Han kommer inte att sitta med fåtöljen tätt intill tv:n, framåtlutad för att se pucken på mållinjen. Han kommer inte att dunka den knutna näven i fotpallen när pucken var på fel sida. Han kommer inte att kväva en svavelosande ed när dottern är i närheten.

Hans röst har tystnat. För alltid.

Och jag vill aldrig mer titta på Hockey-VM.

Och var de tvungna att använda den här musiken?  

Den förbjudna frågan

Vi känner alla till den. Vi har alla suckat åt den. Vi har alla skrattat åt den. Kanske hånat den som ställt den. Finns det verkligen inget annat att fråga? Finns det verkligen ingen fråga att ställa som inte har ett sånt uppenbart självklart svar? Får inte reportrar lära sig att ställa frågor innan nån skickar ut dem i hockeybåset, slalombacken, vinnarcirkeln? Vet inte journalister att vi garvar åt dem och deras fråga?

Jodå. Journalister får lära sig att ställa frågor. Och journalister får lära sig vilka frågor man ska ställa för att få ett bra svar. Frågan låter inte nödvändigtvis klyftig. Förhoppningsvis är svaret en höjdare. Så frågan har ställts. Om och om igen. Tills någon fick nog av att sportreportrar hånades för att inte kunna mer än ställa den obligatoriska frågan "hur känns det?". Så nu låter de bli. De frågar "vad tänkte du då?" och "vad hade du för tankar då?" eller varför inte "vad tror du mamma/flickvännen tänker nu?"

Så till den milda grad slår de knut på sig själva att när de trots allt ställer den numera förbjudna frågan måste de be om ursäkt för det, "jag bara måste få fråga, *djup inandning* hur känns det *slår ut med armen och spärrar upp ögonen*?

Ja vad fan ska vederbörande vinnare/guldmedaljör/världsrekordsättare svara?
– Det är helt fantastiskt!!
– Det känns helt underbart!
– Jag har inte fattat hur stort det är än?!
– Det här har jag drömt om sedan jag var tolv år!

Ett sånt citat som man kan skriva av, trycka som rubrik, klippa ut och sända om och om igen.

Frågan hur känns det ställs ju inte för att den är klyftig – utan för att den ger så bra svar.

Så varför frågar då sportreportrar då numera "vad tänkte du då?"
– jo jag tänkte att jag kanske kan ta han här i uppförsbacken och sen är det bara upploppet kvar
– jo jag tänkte vi ska bara köra vårt spel och hålla positionerna

Så varför frågar då sportreportrar på senare år "vad hade du för känsla i kroppen?"
– jo kroppen kändes lite sliten men jag bara bet ihop
– jo jag är fin form och det har gått bra sen jag fick de här nya prylarna från den här firman

Ställ den förbjudna frågan för helvete, så slipper vi idrottare som pratar om sin kropp som om de inte bodde i den, så slipper vi idrottare som analyserar sin träning och utrustning – när allt vi vill ha är ett kvitto på att den som försakat så mycket tid och andra intressen, som slitit och våndats, som pressat sig till det yttersta – verkligen är superglad när det lyckas. Vi vill ha drömmen. Vi vill ha känslan.

Jag kommer aldrig att ta något VM-guld, jag får aldrig veta hur det känns att sega sig förbi motståndaren och förstå att segern är inom räckhåll, jag kommer aldrig att känna hur det känns att kliva upp på prispallen och tusentals människor jublar. Men när jag hör Anjas/Carros/Foppas röst skälva av rörelse när de berättar hur fantastiskt, underbart, oväntat, otroligt det känns, så kan jag få en liten liten aning...

så lägg reporteregot på hyllan och ställ frågan för helvete