En bokmal anfaller

Igen

I timmar har jag bläddrat igenom sidorna i bloggen. Känt igen, återupplevt, gråtit. Så jävla mycket smärta finns det här. Så mycket värme i alla kommentarer. Så mycket jävlaranamma, det här ska inte få knäcka mig, det ska gå, det måste gå, det ska bli bättre.

Jag önskar jag kunde skriva ett annat blogginlägg än det jag just skriver. Jag önskar jag kunde skriva att nu, nu har det hänt, nu har det faktiskt vänt. Nu är vi på benen, nu börjar vi hitta balansen, nu orkar jag jobba, nu funkar livet.

Men nej. Det är faktiskt inte så.

Många av de bloggtexter jag läser i arkivet kunde jag ha skrivit inatt. Om skulden, ångesten, frustrationen, om ensamheten, om tröttheten.

Det är inte lika illa som för ett år sedan, eller två. Det är värre. Just för att det pågått så länge.

För nån månad sen satt jag hos psykologen och berättade om hur pressad jag känner mig, hur jag går sönder av krav jag inte kan leva upp till. Om sömnlösheten, blodsockret, minnet som försvinner, koncentrationen som är bortblåst, impulskontrollen som sviker.

- Det känns som om jag har jävligt nära till den där väggen, sa jag.

- Eller så är du redan där, sa han.

Och föreslog att jag skulle sjukskriva mig.

Jag har inte gjort det. Vågar inte. Jag klarar inte av månad, månader, av ovisshet om jag får nån sjukpenning. Jag har ingen buffert att klara ett nekande av Försäkringskassan. Jag har röda siffror överallt och lånat av familjen. Ett nej och ett par månaders noll-inkomst och min ekonomi skulle inte repa sig på åratal.

Det sjuka är att ju sämre jag mår desto sämre är jag på att sköta ekonomin. Glömmer betala nån räkning och får dyra straffavgifter. Köper mat för ett tänkt önskescenario, och får sen slänga stek och kyckling som vi aldrig hann tillaga eller kom ihåg att frysa in innan köttet förstördes.

Orkar inte hålla i det där med vettig kosthållning och motion. Stressar, tar på mig för mycket på jobbet. Blodsockret skjuter i höjden. Nacke och axlar värker. Värktabletter ger magkatarr.

Jodå, visst finns det skäl till sjukskrivning, det tycker läkaren också. Men hon är lika medveten som jag om Försäkringskassans roll att ifrågasätta allt.

Läget är förtvivlat.

Men det finns stöd. Det finns utsträckta händer.

Jag har bara så förvivlat svårt att erkänna att jag faktiskt inte reder upp detta, att jag behöver hjälp.

Före jul ringde morsan. På hemtelefonen. Jag svarade inte. Var mitt uppe i ett bråk med dottern. Nästa kväll ringde det igen. Jag orkade inte svara då heller. Först nån vecka senare, när det råkade ringa medan jag var ensam hemma, svalde jag klumpen i halsen och svarade.

Det blev ett märkligt samtal. För första gången sen veckorna efter M:s död berättade jag hur det verkligen var, hur jag verkligen mådde.

Och ja, jag fick skopor av ovett. Varför hade jag inte sagt nåt? Hur skulle hon kunnat veta? Du måste ju höra av dig! (skuld, skuld, skuld på mina axlar, inte ens att vara sjuk/deprimerad/ångestfylld/ledsen/trött duger jag till på rätt sätt)

Jag lyckades nog inte verbalisera hur usel, hur misslyckad, hur förnedrad och tillintetgjord jag känner mig inför att be om hjälp men det kanske hördes på snyftningarna.

- Du måste ju kunna be om hjälp - annars får du ju ingen! Du måste ju kunna berätta för mig hur det är! Jag är ju din mamma! Om du inte kan be mig - som är din mamma - vem ska du då vända dig till??!!

- Typ ingen

Sen händer det högst oväntade att min mor erkänner att hon själv har svårt att be om hjälp, att hon vill klara sig själv, och att det kostat på. (och hörde jag ett litet typ eventuellt kanske du snappat upp det)

Wow. Insikter på insikter.

Problemen är långt ifrån lösta. Ekonomin är fortfarande åt helvete. Axlarna värker och sömnen flyr mig allt som oftast. Oron sitter som en iskall klump i magen. Men det finns hopp.

Och jag blir så outsägligt glad och rörd över att nån fortfarande hittar till min blogg och bryr sig om!

Tack för att just du läser, trots att eländesanteckningarna går på repeat!

Kapslar in

Det vita kuvertet stirrade på mig när jag kom hem från jobbet i fredags. Jag försökte ignorera landstingsloggan, vände blicken mot dottern som var hungrig och trött på att jag kommer hem när middagen borde varit klar. Oron kröp i mig medan jag försökte vara stilla och kramas. Andas lugnt. Trötta skuldror protesterade högljutt mot den statiska spänningen. Jag slets mellan längtan att få ge efter, släppa taget, masken, kontrollen, släppa fram orden, tårarna, ångesten och den jävla tröttheten, och vetskapen att middagen måste lagas, mer mat måste planeras och handlas, i köket står tallrikar och kastrulleri travar och så var det det där med grannen. Musiken, basdunket, som fortplantas i betongskrovet så dottern inte kan sova på nätterna. Som jag våndas inför att knacka på hos grannen. Jag hatar, absolut fullständigt hatar, att visa visa upp min sårbarhet, att vädja till nån okänd att visa respekt. Och jag har så jävla svårt att släppa på masken bara lite, lite.

Det sliter mer än jag trodde att jobba heltid. Mer än jag orkar. Först släpar jag mig till jobbet - ofta i sista minuten och mer därtill - sen jobbar jag hela dagen, pallar inte längre att åka hem på lunch, sen hem - ofta betydligt mer sen än jag var till jobbet på morgonen, och där väntar dottern sällskaplig och hungrig medan jag bara vill vara i fred. I fem dagar av sju. Sen får jag äntligen sova. Att ägna helgen åt sånt jag skulle vilja och längtar efter finns det inte ork för. Sova. Vila. Inte prata. Vara i fred. Det är allt helgen räcker till. Sen måste jag förbereda mig för veckan igen.

Allra mest sliter det att växla mellan rollerna. Att sätta på sig masken är numera verkligen att stålsätta sig. Dra på sig en hel rustning för att orka med att vistas bland folk en hel dag. Orka samarbeta, lyssna, le och fråga. Orka skriva, kliippa, läsa, formulera om, och igen, och läsa mer, och ta ett telefonsamtal, och ringa polisen, och skriva en gång till. Jag skruvar fast maskjäveln så hårt att jag inte får loss den sen. Hinner inte få av mig rustningen - och absolut inte på den igen - på en lunch. För dottern är det plågsamt när jag är här men ändå inte är närvarande. Inte kan trösta när hon haft en mardröm.

Inte ens kvällarna räcker till. Den stöttande modern, den kapabla hemmafixaren eller den outröttliga städaren. Roller jag aldrig lyckas med, men ständigt försöker mig på. Ständigt en känsla av oändlig otillräcklighet. Alltid en lång to do-lista i huvudet. Jag borde ha... måste ta mig samman för att... Mask på. Orkar inte släppa fram alla känslorna. Flyr. Dövar. Blundar.

Sorgen trycker jag ner, lägger locket på. Kapslar in.

Tills det brister. Ofta helt oväntat. Abrupt. Som att sätta sig i bilen och mötas av låten vi hört ihop och plötsligt bara rinner tårarna och jag är förlorad i ett snorigt hulkande gråtanfall. Eller som att höra en klyscha vilken får mig att bli rasande tvärförbannad över den ignoranta fördomsfulla dumhet den avslöjar.

Som då.

Som de första månaderna. När all smärta var okänd oändlig ohanterlig.

Som tiden innan då när all smärta var undanstoppad undangömd undantag undanbedes.

Jag vacklar emellan helt utan kompass, känns det.

Det gör ont att leva. Livet är inte en dans på rosor. Jo, jag vet det. Men så här jävla pressat ska det väl ändå inte behöva vara.

Jag klarar inte ens av att blogga. Behöver ju det, att få sätta ord på känslorna, vända och vrida, hitta ut, få bekräftelse, en klapp av mina kära bloggvänner.

Men det är som att släppa på en fördämning. Släpper jag fram känslorna och tårarna blir det en flodvåg som tar sin tribut i tid och energi. Och det är så jävla jobbigt att sätta stopp, bunta ihop känslorna, sparka ner dem i den bottenlösa brunnen och lägga på locket igen.

Ibland klarar jag dagar i sträck att hålla masken stadigt på plats. Spelar rollen utan att kliva fel, trampa snett, en enda gång. Kan till och med växla från Den kompetenta journalisten till Den omtänksamma medarbetaren och Den engagerade fackmedlemmen. Roller jag spelar, är, med nästan naturlig självklarhet.

De är en del av mig, men saknar botten. Jag klarar inte att låta mitt jag med erfarenheter, fel och brister, synas i de proffsiga rollerna. Och glappet mellan yta och kärna skaver mer och mer. Jag känner mig falsk. Och jag känner mig osynlig. Och det får mig att må skit.

Hur var det nu med det där landstingskuvertet? Inte förrän på lördagen tog jag mod till mig och öppnade brevet. Provsvar, trodde jag, efter att ha lämnat prover för blodsocker, lever- & njurfunktion nyligen. Det var en tid hos läkaren på onsdag. Nu på onsdag, hos läkaren som brukar vara fullbokad månader framåt. Kulspetsanteckningen har klämts in, bokstavligen mellan raderna i det formaterade standardbrevet.

"Dina värden ligger inte bra. Lyckas inte nå dig per telefon"

Fan.

Och jag kommer att få vänta ännu längre på att veta vad som är åt helvete eftersom jag måste tacka nej till tiden på onsdag.

I bästa fall är det blodfetterna. Blodsockret ligger garanterat för högt. I värsta fall är det njurarna.

Och nu känner jag mig inte direkt i höform för att gå till jobbet denna 7-dagarsvecka...

Skriver mer så fort jag vet nåt.

Jag är oändligt tacksam att jag har bloggvänner som bryr sig även när jag inte orkar skriva

Fyra av sju

Torsdag. Fyra dagar av veckan har gått. Tre dagar kvar. Och jag ska jobba hela vägen. Första gången på två och ett halvt år jag ska jobba sju dagar på raken.

Jag är spyless redan nu. Så himla trött. Värmde matlåda till middag, orkade inte ens tänka på att laga mat. Fast det måste jag nu göra i morgon, eftersom jag åt upp morgondagens lunch.

I går somnade jag på soffan kvart över åtta. Hade ställt en klocka så jag tog mig upp nio igen. Det kändes faktiskt riktigt skönt med den tuppluren när jag väl skakat av mig den blytunga tröttheten.

Sov som en sten på natten trots tuppluren. Tog mig högst motvilligt upp ur sängen en kvart innan det var hög tid att ge sig ut i vinterkylan. Frukost på skrivbordet.

Det gnager en oro i magen. Hur ska det här gå? I tre månader? Nej, det måste hålla över sommaren också. Det går inte, det går bara inte med ovissheten och oron och det ekonomiska bortfallet, att pröva söka sjukpenning i vår när de tre månaderna har gått. Gud vet hur länge jag får vänta på besked. Och om det blir avslag? Då får jag varken lön eller sjukpenning för den tid jag stannat hemma.

Och samtidigt lurar en annan ekonomisk oro. Barnpensionen upphör i samband med terminsslutet. Drygt tretusen spänn mindre. Plus studiebidraget. Häpp. Fyra och ett halvt jävla tusen spänn i månaden försvinner. Jamenellerhur att jag klarar det, med en lön, och en hyra på dryga niotusen. Måste hitta en lösning för dottern, både att hon faktiskt får den vård, det stöd hon förbanne mig har rätt till, och att hon får en ekonomi som fungerar.

Ja och så bilen då. Bakdämparna måste bytas. Som i måste. Körförbud-måste. Har jag pengar till det? Nä. Det är snart slut pengar. Som i tömda konton och maxade kreditkort. Som i ringa-morsan-och-be-om-ett-lån. Förnedringen.

Det behövs inte mycket mer för att tårarna ska bränna bakom ögonlocken. Ett vitt kuvert på hallmattan räcker. Kallelse till provtagning. Vadfannudå? Varför det? Läkaren? Diabetessköterskan? Vilka prover? Varför i helvete kallar de mig till vårdcentralen när jag är stickrädd och inte kommer att gå dit utan måste ringa och be dem skicka remisser så jag får gå på sjukhuset där de kan sticka rätt från början. På onsdag skulle jag vara på vårdcentralen. Har alltså tre dagar på mig att komma ihåg att ringa återbud och be att de skriver in i journalen att ge fan i att skicka hem orosbrev utan skicka remisserna på en gång. Jo just det. Det vet jag hur det brukar sluta. Jag skjuter upp och glömmer bort att ringa för jobbet och livet är i vägen och det satans upppringningssystemet och så tar dan slut. Och nästa. Och så får jag en räkning på 150 spänn för uteblivet besök.

Åh, jag hittade just en mejladress till vårdcentralen, måste skriva genast innan jag glömmer det

Kluven

Visst går det bra att jobba. Heltid. Det är klart att det gör. När det inte finns några andra alternativ. Jag jobbar både heltid och mer därtill. Kan inte sätta stopp när jag väl fått upp farten. Det är klart att jag lägger ut den där artikeln på webben. Och letar ännu en bild. Oj är klockan kvart över fem? Messar dottern att jag går om tio minter. Högst en kvart. essar igen kvart i sex. Går ut till bilen nu, lovar, ta en macka om du är hungrig.

Visst är det kul att jobba. Gräv och kartläggningar och extramaterial på webben. Visst kommer det att bli lysande när ombyggnaden är klar, när vi fått ordning på arbetsfördelning och roller, nya samarbeten. Visst är det kul att testa nya arbetsuppgifter, utvecklas, växa, att forma och utveckla jobbet, metoderna. Oj, är klockan redan halv sex. Messar dotter, jag vet att jag lovade,men i morgon går jag hem direkt. Så fort jag kan iaf.

Visst är det rimligt att arbetsgivaren inte ska bjussa på en massa timmar arbetstid för morgonsändarna. Det är ju skitbra att få en halvtimme till på sig att förbereda innan första sändningen, att lyssna igenom, skriva om, att hinna webbpublicera, skriva bra löp, hinna käka en frukostmacka eller två till och med. Visst är det rimligt att sitta kvar och kanske klippa ut en intervju från morgonprogrammet innan man går hem. Man har ju liks ändå kommit in i andra andningen efter den där trötthetsdippen. Oj är klockan redan halv ett? Messar dottern, jo jag vet att jag sa att jag skulle komma halv tolv men det drog ut på tiden.

Visst går det att hålla ett professionellt yttre, ett leende, en entusiasm, en debattglöd till och med. Det är klart att vi ska vara med i de sociala medierna, prata, länka, debattera, svara på frågor. Klart att jag gör ett inslag om nyheten jag hittade på nätet. Alltid redo, aldrig nej. Jobba fackligt? Självklart, facket är viktigt. Messar dottern, jag kommer strax och tröstar, ska bara skicka det här mejlet först.

Inuti går jag i bitar.

Mina egna känslor och tankar får jag knövla ihop och gömma i ett hörn för jag har inte tid med dem nu. Eller ork. Att gå från den ena rollen till den andra är smärtsamt. Och det blir bara värre.

Den boendestödjare jag träffat mest, fått förtroende för, vågat släppa lite på masken, har bytt arbetsgrupp och kommer inte hit mer. Det är smärtsammare än jag trodde. Först det att han slutar bara så där. Här på torsdagen - du ser, nu börjar vi få ordning och fint, det här fixar vi - till mejlet från kollegan dagen efter - det blir E som byter grupp, jag tänkte att det är bra om du träffar din nya kontaktperson på tisdag. Sen det att möta en ny person. Att släpa sig upp ur sängen - med heltidsjobbet blir det alltid efter ett morgonpass jag tar emot - orka öppna dörren och berätta hur det funkar i den här familjen med ångest och stresskänslighet.

Men då sa jag faktiskt nej. Det får vänta, inte en ny person förrän jag kan möta honom utvilad, vilket innebär att den ena av de två lediga vardagarna jag har för att jag jobbar helg kommer att gå åt till det. Great.

Jag fattar inte hur jag ska få livet att gå ihop när jag jobbar för mycket, sover för lite, tyngs av ständiga skuldkänslor för att inte räcka till som förälder och slits i frustration över hur mitt liv begränsas inte bara av min egen sorg och ångest utan än mer av hennes.

Vågar inte släppa fram tårarna för de tar aldrig slut. Vågar inte ta av mig masken för det är så jävla smärtsamt att släppa fram känslorna. Och än smärtsammare att ta sig samman igen, sparka in känslorna i ett hörn, skruva fast masken och möta omvärlden igen.

Lättare att behålla masken på. Enklare att bara jobba på. Roligare att bara vara yrkesmänniska. Få uppskattning för den dugliga ytan.

 Alla ogråtna tårarna bakom den hårt fastskruvade masken pyser ut som irritation, frustration och ilska. All ångest och rädsla slår sig ner som en knut i magen. Blundar för uppenbara problem.

Precis som förr.

Tre år, en skilsmässa, ett självmord och en evighet av självrannsakan och psykoanalys - och jag är tillbaka på samma punkt.

Bland alla dessa masker och roller, den yttre framgången och det inre kaoset - vem fan är jag?

 

Frisk

På måndag tar jag klivet upp till 100% arbete. Fem dagar i veckan. För första gången sedan juni 2008. Jobba hela dagar. Försöka få hemmet att fungera med veckoplanering, matsedel, inköp, matlagning, disk, tvätt, städning, hantera ångest, stress, stimulikänslighet, sorg, sömnsvårigheter och frustration. Klämma in lite motion där också.

Ärligt talat fattar jag inte hur det ska gå.

Men på något sätt måste det gå. För nu är sjukpenningdagarna oåterkallerligen slut. Längre än så här kan man inte vara sjuk.

Happ.

Så då är jag frisk nu då.

Kan nån vara snäll och meddela min hjärna, för den har inte fattat detta.

Fyra dagar har jag varit ledig nu. De två sista sjukdagarna, och så helgen. Sista chansen att ta några rejäla sovmornar. Och så vaknar jag i svinottan. Alla fyra dagarna.

Jamen va fan! Här käkar jag antidepressiva tabletter som får andra att sova som klubbade sälar i tio, tolv timmar. Och jag bara, näommanskulleklivauppnu efter fem timmars sömn.

Bra uppladdning inför första hela jobbarveckan :/

Paus

Saker kommer i vägen. Som det har en tendens att göra hela tiden. Det stora snacket om hur fan vi ska hantera att leva ihop har skjutits upp. Först var det det självmordet framför webbkameran, och alla känslor, frågor och diskussioner det väckte. Sen var det tröttheten, jobbet, så kidsen som skulle fira årsdag, nånstans skulle det klämmas in matlagning och disk. Mer jobb. Oro och planering för utförsäkringen och hur jag skulle kunna gå upp till heltid innan. Gärna sömn också. Om det inte är för mycket begärt. Och så fick jag kramp i ena skuldran. Och mens.

 

Denna dag tänker jag tillbringa i sängen, eller inte längre än tjugo meter ifrån den.

 

Föda av enklaste sort - ett paket bacon och en burk vita bönor - och lättsmält tv-underhållning utan krav eller löften om insikter eller känslostormar.

 

Kunskapskanalen. Tage Danielssons Harrisburgmonolog. Utan tvivel är man inte riktigt klok. Universums undergång - the Big Crunch eller the Big Chill? Genialiteter kan man låta sig fascineras av utan att nån väntar sig att man ska förstå.

 

Nu blir det högtidsstund. Tre knäppa britter gör tv-show om bilar. Om B I L A R. Och jag älskar det. Go figure

 

Kvällens program på kanal 9 kl 19.55-21.00

 

"Brittisk motorserie från 2009. Top Gear. James gör ett förhållandevis förnuftigt test av nya Fiesta, där färden delvis går genom ett shoppingcenter. Richard provar en tysk lättviktare på banan. Boris Johnson gästar och Jeremy och James kollar in kommunistiska bilar."

 

Så långt ifrån PK/KO/MHF/Sverker-förnuftiga test man kan komma. En Fiesta genom ett shoppingcenter? Det förstår ju vem som helst att man måste älska sån galenskap.

 

Gå och slå på tvn nu!

 

Edit efter showen: Det förhållandevis förnuftiga nybilstestet innehöll upplysningar som Det är klart att Fiestan är lätt att parkera - den har både fönster och en ratt. Det är synd att baksätet inte går att fälla så ytan blir helt platt, men skuffen är rätt rymlig, det ryms ett zebrahuvud om man lägger det med nacken först - bra att veta om man är maffiaboss. Bra att vet no 2: Fiestan ryms ledigt på brittiska marinens landsättningsfarkost, men det ryms bara två magasin till automatvapnet i handskfacket.

 

Shoppingcentret då? Jo det är klart att vi behöver veta hur den nya bilen funkar i nödsituationer, alltså räcker det inte att köra så snabbt som möjligt på bilbanan. Tänk om du blir jagad av skurkar - sånt händer - in i ett shoppingscenter - sånt händer - nu händer det! Och medan James rattar förbi rulltrappan och runt en palm i kruka tar den svarta Corvetten med sig möblemanget till Costas café.

 

"The baddie has done the classical error - too much power! I've got 120 horsepower. You don't want any more than that on marble"

 

Det är så jävla elegant att jag blir alldeles lycklig. Stora tv-personligheter, smart och nördigt manus och kvick dialog, och alldeles riktiga viktiga saker testas och redovisas på ett fantastiskt sätt långt ifrån resväskor och rattmuffar. Vem tusan bryr sig om test av bagageutrymme med standardväskor när du ska klämma in ett par ikeakassar med julklappar och en julgran i kartong?

Something's gotta give

Fixar och ordnar och planerar och jobbar och röjer och pratar och skriver och går på läkarbesök och grubblar och handlar och lagar mat och shoppar och städar och snackar med Försäkringskassan och stressar och gråter och sover dåligt och jävlar i min lilla låda vad magen skriker om jag inte ger den mat hela tiden för diklofenac är ett jävla rävgift och trots tabletterna krampar axlarna och ischiassmärtorna vill inte ge sig och om jag inte vaknar av värken vaknar jag för att magen brinner upp i ännu en syraattack

Jag känner mig caught between a rock and a hard place. Jag vill ju verkligen klara av att gå upp till heltid senast i januari. Jag behöver pengarna. Jag vill slippa den jävla gnagande oron jag bär på hela tiden för att jag är utelämnad till någon annans gottfinnande ifall jag ska ha en försörjning eller inte, ifall jag ska få vardagen att funka eller inte. Jag har äntligen äntligen fått rätt till boendestöd, och så har jag knappt tid att ta emot det för att de bara jobbar till fyra, halv fem, på dagarna. Jag hoppas så intensivt att dotterns nya samtalskontakt ska funka så jag äntligen äntligen kan släppa lite på oron för henne. Och jag måste ta mig tid att motionera. Måste stålsätta mig för att gå ner i vattnet igen. Vill så jävla mycket denna höst och vinter. Och så har jag inga antidepressiva för jag pallar inte biverkningarna. Första vintern på, vad blir det? Fem år? som jag inte har ett läkemedel att hjälpa mig igenom mörkerhelvetet.

Ibland är det sömnen. Det går inte att somna. Och det går ännu sämre att vakna. Och allra sämst går det att vara pigg. Ibland är det svartsynen, svårmodet, den tunga våta filten som gör att det inte går att se något ljus eller framtid. Ibland är det självkänslan, tvivlet, den tröga hjärnan som inte vill tänka i ovana banor, glimtar av kreativitet är sällsynta och initiativförmågan är noll, vad är det för idé det kommer ju ändå att gå åt helvete.Ibland är det kroppen. Det värker i muskler jag går och tjuvhåller, spänner, utan att märka det. Axlar som krampar så jag inte kan bära ett vattenglas. En nacke vars muskler balanserar på gränsen till nackspärr. Ibland är det magen som brumblar och bråkar, som vägrar stilla sig med mindre än att den får konstant påfyllning av nånting, ett omättligt sug som förstås inte alls beror på hunger. Ibland går det för långt, och maten orsakar värk och illamående. Somliga vintrar äter jag omeprazol varenda dag tills ljuset och grönskan återvänder.

Jag kan räkna in rätt många symptom nu.

Men jag hoppas innerligt att boendestödet ska vara livlinan som får det att fungera i vinter.

Något annat orkar jag inte tänka på.

Posted at 11:33 em in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Natur, Årstider & Väder, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sjukvård & Psykolog, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

september 27, 2010

Myter och spinn om sjukförsäkringen

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Posted at 08:59 fm in Ekonomi & Hushållning, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Nyheter & Aktuellt, Politik & Samhälle, Psykisk sjukdom & Vård, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sjukvård & Psykolog | Permalink | Comments (2) | TrackBack (0)

september 22, 2010

Stupstocken vid gränsen

Så var det då dags. Jag har läst och hört om den. Jag har publicerat fall efter fall med människor som stått inför den. Pratat med fackliga företrädare. Lusläst läkarintyg. Intervjuat politiker. Hört luftiga löften ställas mot ännu fyrkantiga regelverk.

Nu är det min tur.

 

Den 15:e januari står jag själv inför stupstocken, som Socialdemokraterna kallade den av Alliansen införda bortre gränsen för maximalt antal sjukdagar. Jag sticker inte under stol med att jag haft högst egennyttiga skäl att önska en valseger för de rödgröna, de lovade nämligen avskaffa stupstocken.

Visst är det överdrivet att använda begrepp som stupstock, det räcker så bra att säga utförsäkrad. För trots att regeringen efter kritik lappat och lagat i systemet är det ingen tvekan om att människor faller mellan stolarna, inte får den rehabilitering och det bemötande de skulle behöva, får sin ekonomi slagen i spillror i väntan på besked om de efter arbetslivsintroduktionen åter accepteras i sjukförsäkringen och till vilket pris.

 

Det är upprörande, förvånande, förvirrande att försöka sätta sig in i frågan utifrån nyheter, bloggar, reportage, myndigeters uttalanden och utvärderingar. I juni 2010 försäkrar Försäkringskassans chef Orustfjord att det är positivt för alla inblandade med en bortre gräns i sjukförsäkringen. När Arbetsförmedlingen i augusti återrapporterar efter första halvåret med arbetslivsintroduktionen konstaterar man att deltagarna behövt mer resurser och stöd än AF räknat med, att AF inte har folk och kunskap till att möta människor i djup kris, och att det finns flera situationer då människor riskerar att bli utan försörjning för att regelsystem krockar. Det ska bli väldigt intressant att höra och se vilken information jag nu får från myndigheterna själva.

P.S. Jag går inte ens in på att länka till enskilda fall hit och dit. Googla, och du skall finna.

Posted at 01:59 em in Ekonomi & Hushållning, Jobb & Arbetsliv, Nyheter & Aktuellt, Politik & Samhälle, Sjukskrivning & Försäkringskassan | Permalink | Comments (1) | TrackBack (0)

Humlan

Den trinda humlan brummar belåtet från blomma till blomma. Nyfiket slår han sig ner, tassar runt lite, mumlar för sig själv, drar vidare. Åh så lärorikt! Tänk vad spännande att vi är så lika - men ändå olika! Nosar runt och letar nektar i nästa blomma. Nyser så frömjölet yr. Inget att oroa sig för. Helt normalt! Oj, hoppsan, jag är visst tillbaka i den första blomman igen. Åh, då kan jag passa på att berätta... men först borde jag säga... Kanske är det nektarn som får orden att trilla ut i en härva. Kanske är det en kvardröjande sommarvärme. Humlan brummar vidare, lycklig över att ha en publik. Ni vet, nobelpristagaren i medicin år 2000, jag kan rita honom här... Publiken försöker hänga med, men humlan är redan på väg till nästa blomma. Slår sig ner och tassar runt, lapar nektar, nyser frömjöl, mumlar förnöjt. Du vet, det är jättemånga som har det så här. Helt normalt. I nästa blomma plockar han upp en tappad tråd. Och känns det inte bra så byt frisör! Så ställer han ner sommarsandalerna på golvet och reser sig upp. Jaha, då kanske vi ska skaka tass då!

Många timmar efter läkarbesöket brummar det i mitt huvud som av en instängd sommarhumla. En snäll och timid varelse som gör gott där han tassar och mumlar och nyser. Det är synd bara att han inte ser och känner var tassandet lämnade fotspår stora som elefantens i smöret.

Posted at 01:44 fm in Depression & Ångest, Psykisk sjukdom & Vård, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Självmord & Självdestruktivitet, Sorg & Elände | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

Older »

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Så var det då dags. Jag har läst och hört om den. Jag har publicerat fall efter fall med människor som stått inför den. Pratat med fackliga företrädare. Lusläst läkarintyg. Intervjuat politiker. Hört luftiga löften ställas mot ännu fyrkantiga regelverk.

Nu är det min tur.

 

Den 15:e januari står jag själv inför stupstocken, som Socialdemokraterna kallade den av Alliansen införda bortre gränsen för maximalt antal sjukdagar. Jag sticker inte under stol med att jag haft högst egennyttiga skäl att önska en valseger för de rödgröna, de lovade nämligen avskaffa stupstocken.

Visst är det överdrivet att använda begrepp som stupstock, det räcker så bra att säga utförsäkrad. För trots att regeringen efter kritik lappat och lagat i systemet är det ingen tvekan om att människor faller mellan stolarna, inte får den rehabilitering och det bemötande de skulle behöva, får sin ekonomi slagen i spillror i väntan på besked om de efter arbetslivsintroduktionen åter accepteras i sjukförsäkringen och till vilket pris.

 

Det är upprörande, förvånande, förvirrande att försöka sätta sig in i frågan utifrån nyheter, bloggar, reportage, myndigeters uttalanden och utvärderingar. I juni 2010 försäkrar Försäkringskassans chef Orustfjord att det är positivt för alla inblandade med en bortre gräns i sjukförsäkringen. När Arbetsförmedlingen i augusti återrapporterar efter första halvåret med arbetslivsintroduktionen konstaterar man att deltagarna behövt mer resurser och stöd än AF räknat med, att AF inte har folk och kunskap till att möta människor i djup kris, och att det finns flera situationer då människor riskerar att bli utan försörjning för att regelsystem krockar. Det ska bli väldigt intressant att höra och se vilken information jag nu får från myndigheterna själva.

P.S. Jag går inte ens in på att länka till enskilda fall hit och dit. Googla, och du skall finna.

Den trinda humlan brummar belåtet från blomma till blomma. Nyfiket slår han sig ner, tassar runt lite, mumlar för sig själv, drar vidare. Åh så lärorikt! Tänk vad spännande att vi är så lika - men ändå olika! Nosar runt och letar nektar i nästa blomma. Nyser så frömjölet yr. Inget att oroa sig för. Helt normalt! Oj, hoppsan, jag är visst tillbaka i den första blomman igen. Åh, då kan jag passa på att berätta... men först borde jag säga... Kanske är det nektarn som får orden att trilla ut i en härva. Kanske är det en kvardröjande sommarvärme. Humlan brummar vidare, lycklig över att ha en publik. Ni vet, nobelpristagaren i medicin år 2000, jag kan rita honom här... Publiken försöker hänga med, men humlan är redan på väg till nästa blomma. Slår sig ner och tassar runt, lapar nektar, nyser frömjöl, mumlar förnöjt. Du vet, det är jättemånga som har det så här. Helt normalt. I nästa blomma plockar han upp en tappad tråd. Och känns det inte bra så byt frisör! Så ställer han ner sommarsandalerna på golvet och reser sig upp. Jaha, då kanske vi ska skaka tass då!

Många timmar efter läkarbesöket brummar det i mitt huvud som av en instängd sommarhumla. En snäll och timid varelse som gör gott där han tassar och mumlar och nyser. Det är synd bara att han inte ser och känner var tassandet lämnade fotspår stora som elefantens i smöret.

Myter och spinn om sjukförsäkringen

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.

Stupstocken vid gränsen

Så var det då dags. Jag har läst och hört om den. Jag har publicerat fall efter fall med människor som stått inför den. Pratat med fackliga företrädare. Lusläst läkarintyg. Intervjuat politiker. Hört luftiga löften ställas mot ännu fyrkantiga regelverk.

Nu är det min tur.

 

Den 15:e januari står jag själv inför stupstocken, som Socialdemokraterna kallade den av Alliansen införda bortre gränsen för maximalt antal sjukdagar. Jag sticker inte under stol med att jag haft högst egennyttiga skäl att önska en valseger för de rödgröna, de lovade nämligen avskaffa stupstocken.

Visst är det överdrivet att använda begrepp som stupstock, det räcker så bra att säga utförsäkrad. För trots att regeringen efter kritik lappat och lagat i systemet är det ingen tvekan om att människor faller mellan stolarna, inte får den rehabilitering och det bemötande de skulle behöva, får sin ekonomi slagen i spillror i väntan på besked om de efter arbetslivsintroduktionen åter accepteras i sjukförsäkringen och till vilket pris.

 

Det är upprörande, förvånande, förvirrande att försöka sätta sig in i frågan utifrån nyheter, bloggar, reportage, myndigeters uttalanden och utvärderingar. I juni 2010 försäkrar Försäkringskassans chef Orustfjord att det är positivt för alla inblandade med en bortre gräns i sjukförsäkringen. När Arbetsförmedlingen i augusti återrapporterar efter första halvåret med arbetslivsintroduktionen konstaterar man att deltagarna behövt mer resurser och stöd än AF räknat med, att AF inte har folk och kunskap till att möta människor i djup kris, och att det finns flera situationer då människor riskerar att bli utan försörjning för att regelsystem krockar. Det ska bli väldigt intressant att höra och se vilken information jag nu får från myndigheterna själva.

P.S. Jag går inte ens in på att länka till enskilda fall hit och dit. Googla, och du skall finna.

Humlan

Den trinda humlan brummar belåtet från blomma till blomma. Nyfiket slår han sig ner, tassar runt lite, mumlar för sig själv, drar vidare. Åh så lärorikt! Tänk vad spännande att vi är så lika - men ändå olika! Nosar runt och letar nektar i nästa blomma. Nyser så frömjölet yr. Inget att oroa sig för. Helt normalt! Oj, hoppsan, jag är visst tillbaka i den första blomman igen. Åh, då kan jag passa på att berätta... men först borde jag säga... Kanske är det nektarn som får orden att trilla ut i en härva. Kanske är det en kvardröjande sommarvärme. Humlan brummar vidare, lycklig över att ha en publik. Ni vet, nobelpristagaren i medicin år 2000, jag kan rita honom här... Publiken försöker hänga med, men humlan är redan på väg till nästa blomma. Slår sig ner och tassar runt, lapar nektar, nyser frömjöl, mumlar förnöjt. Du vet, det är jättemånga som har det så här. Helt normalt. I nästa blomma plockar han upp en tappad tråd. Och känns det inte bra så byt frisör! Så ställer han ner sommarsandalerna på golvet och reser sig upp. Jaha, då kanske vi ska skaka tass då!

Många timmar efter läkarbesöket brummar det i mitt huvud som av en instängd sommarhumla. En snäll och timid varelse som gör gott där han tassar och mumlar och nyser. Det är synd bara att han inte ser och känner var tassandet lämnade fotspår stora som elefantens i smöret.