En bokmal anfaller

Frisk

På måndag tar jag klivet upp till 100% arbete. Fem dagar i veckan. För första gången sedan juni 2008. Jobba hela dagar. Försöka få hemmet att fungera med veckoplanering, matsedel, inköp, matlagning, disk, tvätt, städning, hantera ångest, stress, stimulikänslighet, sorg, sömnsvårigheter och frustration. Klämma in lite motion där också.

Ärligt talat fattar jag inte hur det ska gå.

Men på något sätt måste det gå. För nu är sjukpenningdagarna oåterkallerligen slut. Längre än så här kan man inte vara sjuk.

Happ.

Så då är jag frisk nu då.

Kan nån vara snäll och meddela min hjärna, för den har inte fattat detta.

Fyra dagar har jag varit ledig nu. De två sista sjukdagarna, och så helgen. Sista chansen att ta några rejäla sovmornar. Och så vaknar jag i svinottan. Alla fyra dagarna.

Jamen va fan! Här käkar jag antidepressiva tabletter som får andra att sova som klubbade sälar i tio, tolv timmar. Och jag bara, näommanskulleklivauppnu efter fem timmars sömn.

Bra uppladdning inför första hela jobbarveckan :/

Än hit, än dit

Livet känns nu just väldigt mycket som att tolka med kälke. Inga stadiga skaklar, ingen rejäl sele som fördelar kraften, utan kälken slänger och kastar och rycker i repen som är fästa i gudvetvad där framme bortom snön som yr. Inga tömmar att styra med, inte ens nåt att reglera farten med, än sträcks repen ut i motlut och motvind och kälken kommer på efterkälken, än rutchar kälken raskt i utförslöpan, så raskt att kälken närapå kör in i arslet på den framförvarande flyende.

Osammanhängande blir min dag, splittrad blir min tanke, opublicerad min bloggpost.

Det är inte bara illa just nu, det finns ljuspunkter och framsteg, men det finns också oro och rastlöshet. Somliga dygn sover jag tolv timmar, andra får jag knappt en blund i ögonen.

Jag läser era kommentarer, värms och rörs, men förmår inte skriva nåt vettigt tillbaka.

Det är gott att veta att jag inte är ensam, jag uppskattar era kommentarer mycket

Ur led är tiden i C901

Människans makt är stor men inte utan gräns. Vi må vara på väg att föröda den jord vi lever på, men himlakroppars läge rår vi inte på. Solen går upp och dagen begynner när big bang och Universums utveckling så bestämt. Kloka, uppfinningsrika människor låter sig inte nöja med det. En enkel liten vridning på visarna, några snabba knapptryckningar och natt blir till dag.

Smarta ingenjörer lyckas till och med bygga in vridningar och tryckningar i hushållets maskinpark. Precis när klockan ska gå från 02:59 till 03:00 händer det. En aning av darrning i displayens kristaller. 02:00.

Två dvd-spelare och fem tv-apparater. Check. Analoga väckarklockan får vridas för hand. Mikron med all sin högteknologiska packning av tillagningsprogram som kombinerar mikrovågor, grill och konventionell ugn med inställningar för vikt och timer saknar ändå förståelse för begrepp som sommartid och måste ljudligt pipande ledas in i rätt tidszon. Laptopen av samma årgång är betydligt smartare. Lenovos tekniska arkitekter har ställt in en automatisk synkronisering mot time.windows.com, håller förstås reda på att GMT+1 byter från sommartid till normaltid sista söndagen i oktober. Förvalt finns också möjligheten att datorn påminner sin knapptryckare om tidsomställningen en vecka i förväg. Den som finner sådan påminnelse beskäftigt onödig kan välja bort den.

Husets nyaste apparat, jobbmobilen Sony Ericson C901, lyckas vara både smart och dum som ett spån. Valet Automatisk tidszon placerar mig på GMT vid Londonresan och byter tillbaka så snart jag slår på telefonen på Arlanda. Jättesmart. Funktionen går förstås att välja bort för den som vill knappa själv. Självklart vet också ingenjörerna på Sony Ericson när sommartid börjar och slutar i EU-länderna.

Sen blir telefonen för smart för sitt eget bästa. Samtidigt med justeringen till sommar/normaltid justeras kalenderposterna.

Denna funktion måste ha kommit till en fredag eftermiddag, i de sista syrefattiga minuterna på mötet där utvecklare, programmerare och marknadsförare spånar idéer, utvecklar innovationerna som ska säkra greppet om mobilmarknaden.

- Finns det inget nytt vi kan göra med klockan, tidsinställningarna, tidszonerna?

- Ja just det! Känns det inte lite gammalt att bara byta till sommartid och tillbaka bara sådär? Jag vill ha mer bells and whistles!

- Ja visst! Nu när folk reser och far, är uppkopplade jämt, och synkar jobbmöten med ungarnas träning då räcker det ju inte att bara ställa om klockan.

- Att vi inte tänkt på det förut!? Det är klart att vi måste se till att folk kommer till sina möten i tid!

- Jag programmerar in en automatisk justering!

- Så jävla bra, det här skulle Nokia-nissarna aldrig kommit på!

- Behöver vi komplettera Hjälp-funktionen och Instruktionsboken?

- Nä fan, nu väntar virren på After work

Och i morse, denna första vardag i normaltid, satt samma gäng i samma mötesrum och undrade var fan alla andra var.

Det har jag svaret på. De satt hemma och ändrade vartenda förbannade möte tillbaka till den verkliga tiden som råder utanför mobilsnillenas värld.

Paus

Saker kommer i vägen. Som det har en tendens att göra hela tiden. Det stora snacket om hur fan vi ska hantera att leva ihop har skjutits upp. Först var det det självmordet framför webbkameran, och alla känslor, frågor och diskussioner det väckte. Sen var det tröttheten, jobbet, så kidsen som skulle fira årsdag, nånstans skulle det klämmas in matlagning och disk. Mer jobb. Oro och planering för utförsäkringen och hur jag skulle kunna gå upp till heltid innan. Gärna sömn också. Om det inte är för mycket begärt. Och så fick jag kramp i ena skuldran. Och mens.

 

Denna dag tänker jag tillbringa i sängen, eller inte längre än tjugo meter ifrån den.

 

Föda av enklaste sort - ett paket bacon och en burk vita bönor - och lättsmält tv-underhållning utan krav eller löften om insikter eller känslostormar.

 

Kunskapskanalen. Tage Danielssons Harrisburgmonolog. Utan tvivel är man inte riktigt klok. Universums undergång - the Big Crunch eller the Big Chill? Genialiteter kan man låta sig fascineras av utan att nån väntar sig att man ska förstå.

 

Nu blir det högtidsstund. Tre knäppa britter gör tv-show om bilar. Om B I L A R. Och jag älskar det. Go figure

 

Kvällens program på kanal 9 kl 19.55-21.00

 

"Brittisk motorserie från 2009. Top Gear. James gör ett förhållandevis förnuftigt test av nya Fiesta, där färden delvis går genom ett shoppingcenter. Richard provar en tysk lättviktare på banan. Boris Johnson gästar och Jeremy och James kollar in kommunistiska bilar."

 

Så långt ifrån PK/KO/MHF/Sverker-förnuftiga test man kan komma. En Fiesta genom ett shoppingcenter? Det förstår ju vem som helst att man måste älska sån galenskap.

 

Gå och slå på tvn nu!

 

Edit efter showen: Det förhållandevis förnuftiga nybilstestet innehöll upplysningar som Det är klart att Fiestan är lätt att parkera - den har både fönster och en ratt. Det är synd att baksätet inte går att fälla så ytan blir helt platt, men skuffen är rätt rymlig, det ryms ett zebrahuvud om man lägger det med nacken först - bra att veta om man är maffiaboss. Bra att vet no 2: Fiestan ryms ledigt på brittiska marinens landsättningsfarkost, men det ryms bara två magasin till automatvapnet i handskfacket.

 

Shoppingcentret då? Jo det är klart att vi behöver veta hur den nya bilen funkar i nödsituationer, alltså räcker det inte att köra så snabbt som möjligt på bilbanan. Tänk om du blir jagad av skurkar - sånt händer - in i ett shoppingscenter - sånt händer - nu händer det! Och medan James rattar förbi rulltrappan och runt en palm i kruka tar den svarta Corvetten med sig möblemanget till Costas café.

 

"The baddie has done the classical error - too much power! I've got 120 horsepower. You don't want any more than that on marble"

 

Det är så jävla elegant att jag blir alldeles lycklig. Stora tv-personligheter, smart och nördigt manus och kvick dialog, och alldeles riktiga viktiga saker testas och redovisas på ett fantastiskt sätt långt ifrån resväskor och rattmuffar. Vem tusan bryr sig om test av bagageutrymme med standardväskor när du ska klämma in ett par ikeakassar med julklappar och en julgran i kartong?

Something's gotta give

Fixar och ordnar och planerar och jobbar och röjer och pratar och skriver och går på läkarbesök och grubblar och handlar och lagar mat och shoppar och städar och snackar med Försäkringskassan och stressar och gråter och sover dåligt och jävlar i min lilla låda vad magen skriker om jag inte ger den mat hela tiden för diklofenac är ett jävla rävgift och trots tabletterna krampar axlarna och ischiassmärtorna vill inte ge sig och om jag inte vaknar av värken vaknar jag för att magen brinner upp i ännu en syraattack

Jag känner mig caught between a rock and a hard place. Jag vill ju verkligen klara av att gå upp till heltid senast i januari. Jag behöver pengarna. Jag vill slippa den jävla gnagande oron jag bär på hela tiden för att jag är utelämnad till någon annans gottfinnande ifall jag ska ha en försörjning eller inte, ifall jag ska få vardagen att funka eller inte. Jag har äntligen äntligen fått rätt till boendestöd, och så har jag knappt tid att ta emot det för att de bara jobbar till fyra, halv fem, på dagarna. Jag hoppas så intensivt att dotterns nya samtalskontakt ska funka så jag äntligen äntligen kan släppa lite på oron för henne. Och jag måste ta mig tid att motionera. Måste stålsätta mig för att gå ner i vattnet igen. Vill så jävla mycket denna höst och vinter. Och så har jag inga antidepressiva för jag pallar inte biverkningarna. Första vintern på, vad blir det? Fem år? som jag inte har ett läkemedel att hjälpa mig igenom mörkerhelvetet.

Ibland är det sömnen. Det går inte att somna. Och det går ännu sämre att vakna. Och allra sämst går det att vara pigg. Ibland är det svartsynen, svårmodet, den tunga våta filten som gör att det inte går att se något ljus eller framtid. Ibland är det självkänslan, tvivlet, den tröga hjärnan som inte vill tänka i ovana banor, glimtar av kreativitet är sällsynta och initiativförmågan är noll, vad är det för idé det kommer ju ändå att gå åt helvete.Ibland är det kroppen. Det värker i muskler jag går och tjuvhåller, spänner, utan att märka det. Axlar som krampar så jag inte kan bära ett vattenglas. En nacke vars muskler balanserar på gränsen till nackspärr. Ibland är det magen som brumblar och bråkar, som vägrar stilla sig med mindre än att den får konstant påfyllning av nånting, ett omättligt sug som förstås inte alls beror på hunger. Ibland går det för långt, och maten orsakar värk och illamående. Somliga vintrar äter jag omeprazol varenda dag tills ljuset och grönskan återvänder.

Jag kan räkna in rätt många symptom nu.

Men jag hoppas innerligt att boendestödet ska vara livlinan som får det att fungera i vinter.

Något annat orkar jag inte tänka på.

Posted at 11:33 em in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Natur, Årstider & Väder, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sjukvård & Psykolog, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

september 11, 2010

Mycke nu

Knappt hinner jag ta emot den ena nyheten så slängs nästa i famnen på mig, jag jobbar som en iller och är trött som en höstbjörn på övertid. Var och varannan kväll somnar jag vid datorn och hinner liksom inte mer än ta fram Compose a post-läget.

Jag hinner inte blogga nu heller. Fast några punkter kastar jag ner så får jag fylla på sen. Om jag nånsin hinner.

* läkarbesök, sjukskrivning förlängd. Dvs om FK godkänner.

* har kollat blodsockret några dagar. Åt helvete. Ny läkartid onsdag.

* har fått kontakt med boendestöd, ett första möte inplanerat på månag, hembesök.

* kattfan driver oss till vansinne med jamande

* en kattyngling på andra fönsterrutan driver kattfan till vansinne

* en skock hårdhänta pinnutrustade ungar driver kattyngling till vansinne

* lite schemapussel innebär att jag kommer att vara nyhetsredaktör fredagen innan valet. Nån som tror att jag kommer att gå hem utan övertid?

* ekonomin är utan överdrift åt helvete.

* en av mina mostrar har gått bort

* i slutet på oktober åker jag ner och träffar morsan, gör stan, pratar

* i slutet på oktober åker jag och kidsen till farsan/morfar och går på bröllop. Farsans. :D

Nu har jag inte tid längre för jag ska på 50-årsfest. Nej, inte min

* först bota mensvärken från helvetet, och packa halstabletter till onda halsen

Trevlig helg på er

Posted at 04:07 em in Ekonomi & Hushållning, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Katt & Djurliv, Rutiner & Hushållsarbete, Sjukskrivning & Försäkringskassan, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

augusti 30, 2010

Food for thought

Det är så här livet ser ut.

Jag kämpar för att få ihop riktig mat att ställa på bordet.

Jag kämpar för att sätta ord på vad som händer och hur jag känner.

Rätt ofta hamnar dessa mina strävanden, samtidigt, på tangentbordet.

 

Nu har jag en bloggpostning eller tre att skriva klart. Och ett tangentbord att rengöra.

Men först ger vi oss ut och fångar några solstrålar

 

Edit: receptet på Fuskstroganoff med falukorv bloggat på den andra bloggen
 

Posted at 04:48 em in Blogg & Dagbok, Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Mat & Dryck, Sjukvård & Psykolog, Skriva & Berätta, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

augusti 21, 2010

Neeej

Trött

Riktigt trött

Övermannad av trötthet-trött

Nicka till på jobbet-trött

 

Kryper ner i sängen

Ett par timmars andningshål

Sova

Äntligen sova

Ut med katten från sovrummet

Fönstret på vid gaffel

Regndroppar trummar mjukt på uteplatsens tak

Aaahh

 

 

 

MENVADFANIHELVETEMÅSTEGRANNJÄVELNTAFRAMSLAGBORRENJUSTNUFÖRIHELVETE

 

Posted at 04:09 em in Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (3) | TrackBack (0)

Upp och ner och ner och upp

Ibland undrar jag om jag är deprimerad längre. För jag förknippar depression så väldigt mycket med den där tunga grå filten som trycker mig ner, håller mig kvar, men också dämpar, lugnar ner, skyddar. Som ett par stora och tunga men effektiva solglasögon.

Men den filten ligger inte längre som en tung trygg skyddande kvävande kokong omkring mig. Inte hela tiden. Rätt ofta sparkar och kämpar och skriker jag mig loss från filthelvetet. Inte för att jag då hamnar i nån sorts normaltillstånd, för det gör jag förstås inte, utan pendeln slår över åt andra hållet.

En kroppslig rastlöshet som rycker och drar. En inre stress, frustration och irritation som bubblar och väller över. Utbrott av tårar, av explosiv ilska. Tålamod som inte finns, känslor och reaktioner som måste stängas inne.

Trötthet som väller in och sveper sina grå vingar omkring mig och jag somnar mitt i en bloggmening bland kuddarna i sängen, jag tar morgontidningen med mig in på toa och håller på att somna lutad mot väggen, på jobbet gäspar jag tills det knakar i käkarna och  tårar samlas i ögonvrårna.

...och just när jag skriver detta sitter jag på jobbet, har gjort bort det egentliga jobbet, bara lite administrativt småpill kvar... och jag känner hur tröttheten övermannar mig, om och om igen knycker jag upp skallen som nickat till igen...

 Herregud, jag är så trött att jag mår illa. Hem. Bums. Måste ha några timmar sömn innan jag ens orkar tänka matlagning och planering för ikearesa.

Posted at 02:17 em in Depression & Ångest, Jobb & Arbetsliv, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm | Permalink | Comments (0) | TrackBack (0)

augusti 20, 2010

Pressat

Jag balanserar på gänsen av min ork och förmåga. Sömnen är åt helvete. För lite eftersom den satans rastlösheten kryper i min korpp. För störd eftersom kattfan jamar jävel natt som dag. Stressnivån är hög eftersom vi väntar på besked bland annat om hjälp hemma. Återhämtningen dålig eftersom dotter och jag är osynkade som fan och jag tvingas vara stilla, hålla käften, inte ställa krav när energin äntligen finns respektive försöker fungera när jag behöver vila.

I går skulle vi baka bullar. Som vanligt drog det ut på tiden innan vi kom igång. Gråtttack. Matlagning. Akut utryckning till macken för att köpa smör. Kissehjärna. Akut illamående. Började baka sent. Även med mina mått mätt. Bullarna var gräddade halv tre. Väckarklockan står på halv sju. Jippie. När jag kommer i säng är jag så trött att tårarna bara rinner. Men somnar jag? Naturligtvis inte. Klockan hinner passera fem innan jag äntligen domnar bort.

Dagen efter känns verkligen dagen efter. Inte bästa läget när man ska vara redaktör. Hinna bläddra igenom tidningar, TT, mejl, kolla schema och dagsplanering, vaska fram bästa idéerna och coacha reportarna om vinkel, välja intervjupersoner, plats att intervjua, hur göra nåt annorlunda på en gammal företeelse, när bestämma att lägga ner ett jobb som visar sig bli slätstruket, ska vi kasta oss på tipset, det är ju jätteintressant om vi får det bekräftat, nej, tyvärr jag har inte hunnit lyssna på ditt inslag, hinner hon få loss den här grejen till 15.30? Nej vi byter plats på inslagen, åh, det här låter jättebra, kul idé att klippa ihop så, äsch fan nu bloggar intervjupersonen om intervjun då kan vi inte spara grejen till helgen.

Mitt i allt ska jag klämma in ett besök hos psykologen, och en lunch. Till psykologen kommer jag några minuter sent och har två månaders händelser, tankar, känslor, insikter att berätta om. Får en och annan ny tanke att vända och vrida på. Fullproppad i hjärnan beger jag mig mot hamburgerstället. Att åka hem och orka vara social är inte att tänka på. Hinner bara parkera utanför max innan jag inser att det inte ligger några betalkort i min ficka. Inga kontanter i bilen. Fans jävla fan. Hungrig och övertrött har jag hamburgaren tio meter bort men utom räckhåll. Tanken på att köra genom hela stan och tillbaka igen gör mig matt. Men det är utsikterna att behöva svara på tilltal när jag sticker näsan på jobbet för att hämta kortfodralet som får tårarna att rinna. Jag är sårbar, hudlös, efter psykologbesöket och vill bara vara i fred innan jag måste pressa in mig i redaktörsformen och dra på mig masken igen.

Pressad, sa Bill. Pressad är ordet, sa Bull. Själv bara grät jag.

Posted at 06:16 fm in Depression & Ångest, Hälsa & Livsstil, Jobb & Arbetsliv, Katt & Djurliv, Rutiner & Hushållsarbete, Sorg & Elände, Sömn & Dygnsrytm, Ungdom & Familjeliv | Permalink | Comments (2) | TrackBack (0)

Older »

Knappt hinner jag ta emot den ena nyheten så slängs nästa i famnen på mig, jag jobbar som en iller och är trött som en höstbjörn på övertid. Var och varannan kväll somnar jag vid datorn och hinner liksom inte mer än ta fram Compose a post-läget.

Jag hinner inte blogga nu heller. Fast några punkter kastar jag ner så får jag fylla på sen. Om jag nånsin hinner.

* läkarbesök, sjukskrivning förlängd. Dvs om FK godkänner.

* har kollat blodsockret några dagar. Åt helvete. Ny läkartid onsdag.

* har fått kontakt med boendestöd, ett första möte inplanerat på månag, hembesök.

* kattfan driver oss till vansinne med jamande

* en kattyngling på andra fönsterrutan driver kattfan till vansinne

* en skock hårdhänta pinnutrustade ungar driver kattyngling till vansinne

* lite schemapussel innebär att jag kommer att vara nyhetsredaktör fredagen innan valet. Nån som tror att jag kommer att gå hem utan övertid?

* ekonomin är utan överdrift åt helvete.

* en av mina mostrar har gått bort

* i slutet på oktober åker jag ner och träffar morsan, gör stan, pratar

* i slutet på oktober åker jag och kidsen till farsan/morfar och går på bröllop. Farsans. :D

Nu har jag inte tid längre för jag ska på 50-årsfest. Nej, inte min

* först bota mensvärken från helvetet, och packa halstabletter till onda halsen

Trevlig helg på er

Det är så här livet ser ut.

Jag kämpar för att få ihop riktig mat att ställa på bordet.

Jag kämpar för att sätta ord på vad som händer och hur jag känner.

Rätt ofta hamnar dessa mina strävanden, samtidigt, på tangentbordet.

 

Nu har jag en bloggpostning eller tre att skriva klart. Och ett tangentbord att rengöra.

Men först ger vi oss ut och fångar några solstrålar

 

Edit: receptet på Fuskstroganoff med falukorv bloggat på den andra bloggen
 

Trött

Riktigt trött

Övermannad av trötthet-trött

Nicka till på jobbet-trött

 

Kryper ner i sängen

Ett par timmars andningshål

Sova

Äntligen sova

Ut med katten från sovrummet

Fönstret på vid gaffel

Regndroppar trummar mjukt på uteplatsens tak

Aaahh

 

 

 

MENVADFANIHELVETEMÅSTEGRANNJÄVELNTAFRAMSLAGBORRENJUSTNUFÖRIHELVETE

 

Ibland undrar jag om jag är deprimerad längre. För jag förknippar depression så väldigt mycket med den där tunga grå filten som trycker mig ner, håller mig kvar, men också dämpar, lugnar ner, skyddar. Som ett par stora och tunga men effektiva solglasögon.

Men den filten ligger inte längre som en tung trygg skyddande kvävande kokong omkring mig. Inte hela tiden. Rätt ofta sparkar och kämpar och skriker jag mig loss från filthelvetet. Inte för att jag då hamnar i nån sorts normaltillstånd, för det gör jag förstås inte, utan pendeln slår över åt andra hållet.

En kroppslig rastlöshet som rycker och drar. En inre stress, frustration och irritation som bubblar och väller över. Utbrott av tårar, av explosiv ilska. Tålamod som inte finns, känslor och reaktioner som måste stängas inne.

Trötthet som väller in och sveper sina grå vingar omkring mig och jag somnar mitt i en bloggmening bland kuddarna i sängen, jag tar morgontidningen med mig in på toa och håller på att somna lutad mot väggen, på jobbet gäspar jag tills det knakar i käkarna och  tårar samlas i ögonvrårna.

...och just när jag skriver detta sitter jag på jobbet, har gjort bort det egentliga jobbet, bara lite administrativt småpill kvar... och jag känner hur tröttheten övermannar mig, om och om igen knycker jag upp skallen som nickat till igen...

 Herregud, jag är så trött att jag mår illa. Hem. Bums. Måste ha några timmar sömn innan jag ens orkar tänka matlagning och planering för ikearesa.

Jag balanserar på gänsen av min ork och förmåga. Sömnen är åt helvete. För lite eftersom den satans rastlösheten kryper i min korpp. För störd eftersom kattfan jamar jävel natt som dag. Stressnivån är hög eftersom vi väntar på besked bland annat om hjälp hemma. Återhämtningen dålig eftersom dotter och jag är osynkade som fan och jag tvingas vara stilla, hålla käften, inte ställa krav när energin äntligen finns respektive försöker fungera när jag behöver vila.

I går skulle vi baka bullar. Som vanligt drog det ut på tiden innan vi kom igång. Gråtttack. Matlagning. Akut utryckning till macken för att köpa smör. Kissehjärna. Akut illamående. Började baka sent. Även med mina mått mätt. Bullarna var gräddade halv tre. Väckarklockan står på halv sju. Jippie. När jag kommer i säng är jag så trött att tårarna bara rinner. Men somnar jag? Naturligtvis inte. Klockan hinner passera fem innan jag äntligen domnar bort.

Dagen efter känns verkligen dagen efter. Inte bästa läget när man ska vara redaktör. Hinna bläddra igenom tidningar, TT, mejl, kolla schema och dagsplanering, vaska fram bästa idéerna och coacha reportarna om vinkel, välja intervjupersoner, plats att intervjua, hur göra nåt annorlunda på en gammal företeelse, när bestämma att lägga ner ett jobb som visar sig bli slätstruket, ska vi kasta oss på tipset, det är ju jätteintressant om vi får det bekräftat, nej, tyvärr jag har inte hunnit lyssna på ditt inslag, hinner hon få loss den här grejen till 15.30? Nej vi byter plats på inslagen, åh, det här låter jättebra, kul idé att klippa ihop så, äsch fan nu bloggar intervjupersonen om intervjun då kan vi inte spara grejen till helgen.

Mitt i allt ska jag klämma in ett besök hos psykologen, och en lunch. Till psykologen kommer jag några minuter sent och har två månaders händelser, tankar, känslor, insikter att berätta om. Får en och annan ny tanke att vända och vrida på. Fullproppad i hjärnan beger jag mig mot hamburgerstället. Att åka hem och orka vara social är inte att tänka på. Hinner bara parkera utanför max innan jag inser att det inte ligger några betalkort i min ficka. Inga kontanter i bilen. Fans jävla fan. Hungrig och övertrött har jag hamburgaren tio meter bort men utom räckhåll. Tanken på att köra genom hela stan och tillbaka igen gör mig matt. Men det är utsikterna att behöva svara på tilltal när jag sticker näsan på jobbet för att hämta kortfodralet som får tårarna att rinna. Jag är sårbar, hudlös, efter psykologbesöket och vill bara vara i fred innan jag måste pressa in mig i redaktörsformen och dra på mig masken igen.

Pressad, sa Bill. Pressad är ordet, sa Bull. Själv bara grät jag.

Mycke nu

Knappt hinner jag ta emot den ena nyheten så slängs nästa i famnen på mig, jag jobbar som en iller och är trött som en höstbjörn på övertid. Var och varannan kväll somnar jag vid datorn och hinner liksom inte mer än ta fram Compose a post-läget.

Jag hinner inte blogga nu heller. Fast några punkter kastar jag ner så får jag fylla på sen. Om jag nånsin hinner.

* läkarbesök, sjukskrivning förlängd. Dvs om FK godkänner.

* har kollat blodsockret några dagar. Åt helvete. Ny läkartid onsdag.

* har fått kontakt med boendestöd, ett första möte inplanerat på månag, hembesök.

* kattfan driver oss till vansinne med jamande

* en kattyngling på andra fönsterrutan driver kattfan till vansinne

* en skock hårdhänta pinnutrustade ungar driver kattyngling till vansinne

* lite schemapussel innebär att jag kommer att vara nyhetsredaktör fredagen innan valet. Nån som tror att jag kommer att gå hem utan övertid?

* ekonomin är utan överdrift åt helvete.

* en av mina mostrar har gått bort

* i slutet på oktober åker jag ner och träffar morsan, gör stan, pratar

* i slutet på oktober åker jag och kidsen till farsan/morfar och går på bröllop. Farsans. :D

Nu har jag inte tid längre för jag ska på 50-årsfest. Nej, inte min

* först bota mensvärken från helvetet, och packa halstabletter till onda halsen

Trevlig helg på er

Food for thought

Det är så här livet ser ut.

Jag kämpar för att få ihop riktig mat att ställa på bordet.

Jag kämpar för att sätta ord på vad som händer och hur jag känner.

Rätt ofta hamnar dessa mina strävanden, samtidigt, på tangentbordet.

 

Nu har jag en bloggpostning eller tre att skriva klart. Och ett tangentbord att rengöra.

Men först ger vi oss ut och fångar några solstrålar

 

Edit: receptet på Fuskstroganoff med falukorv bloggat på den andra bloggen
 

Neeej

Trött

Riktigt trött

Övermannad av trötthet-trött

Nicka till på jobbet-trött

 

Kryper ner i sängen

Ett par timmars andningshål

Sova

Äntligen sova

Ut med katten från sovrummet

Fönstret på vid gaffel

Regndroppar trummar mjukt på uteplatsens tak

Aaahh

 

 

 

MENVADFANIHELVETEMÅSTEGRANNJÄVELNTAFRAMSLAGBORRENJUSTNUFÖRIHELVETE

 

Upp och ner och ner och upp

Ibland undrar jag om jag är deprimerad längre. För jag förknippar depression så väldigt mycket med den där tunga grå filten som trycker mig ner, håller mig kvar, men också dämpar, lugnar ner, skyddar. Som ett par stora och tunga men effektiva solglasögon.

Men den filten ligger inte längre som en tung trygg skyddande kvävande kokong omkring mig. Inte hela tiden. Rätt ofta sparkar och kämpar och skriker jag mig loss från filthelvetet. Inte för att jag då hamnar i nån sorts normaltillstånd, för det gör jag förstås inte, utan pendeln slår över åt andra hållet.

En kroppslig rastlöshet som rycker och drar. En inre stress, frustration och irritation som bubblar och väller över. Utbrott av tårar, av explosiv ilska. Tålamod som inte finns, känslor och reaktioner som måste stängas inne.

Trötthet som väller in och sveper sina grå vingar omkring mig och jag somnar mitt i en bloggmening bland kuddarna i sängen, jag tar morgontidningen med mig in på toa och håller på att somna lutad mot väggen, på jobbet gäspar jag tills det knakar i käkarna och  tårar samlas i ögonvrårna.

...och just när jag skriver detta sitter jag på jobbet, har gjort bort det egentliga jobbet, bara lite administrativt småpill kvar... och jag känner hur tröttheten övermannar mig, om och om igen knycker jag upp skallen som nickat till igen...

 Herregud, jag är så trött att jag mår illa. Hem. Bums. Måste ha några timmar sömn innan jag ens orkar tänka matlagning och planering för ikearesa.

Pressat

Jag balanserar på gänsen av min ork och förmåga. Sömnen är åt helvete. För lite eftersom den satans rastlösheten kryper i min korpp. För störd eftersom kattfan jamar jävel natt som dag. Stressnivån är hög eftersom vi väntar på besked bland annat om hjälp hemma. Återhämtningen dålig eftersom dotter och jag är osynkade som fan och jag tvingas vara stilla, hålla käften, inte ställa krav när energin äntligen finns respektive försöker fungera när jag behöver vila.

I går skulle vi baka bullar. Som vanligt drog det ut på tiden innan vi kom igång. Gråtttack. Matlagning. Akut utryckning till macken för att köpa smör. Kissehjärna. Akut illamående. Började baka sent. Även med mina mått mätt. Bullarna var gräddade halv tre. Väckarklockan står på halv sju. Jippie. När jag kommer i säng är jag så trött att tårarna bara rinner. Men somnar jag? Naturligtvis inte. Klockan hinner passera fem innan jag äntligen domnar bort.

Dagen efter känns verkligen dagen efter. Inte bästa läget när man ska vara redaktör. Hinna bläddra igenom tidningar, TT, mejl, kolla schema och dagsplanering, vaska fram bästa idéerna och coacha reportarna om vinkel, välja intervjupersoner, plats att intervjua, hur göra nåt annorlunda på en gammal företeelse, när bestämma att lägga ner ett jobb som visar sig bli slätstruket, ska vi kasta oss på tipset, det är ju jätteintressant om vi får det bekräftat, nej, tyvärr jag har inte hunnit lyssna på ditt inslag, hinner hon få loss den här grejen till 15.30? Nej vi byter plats på inslagen, åh, det här låter jättebra, kul idé att klippa ihop så, äsch fan nu bloggar intervjupersonen om intervjun då kan vi inte spara grejen till helgen.

Mitt i allt ska jag klämma in ett besök hos psykologen, och en lunch. Till psykologen kommer jag några minuter sent och har två månaders händelser, tankar, känslor, insikter att berätta om. Får en och annan ny tanke att vända och vrida på. Fullproppad i hjärnan beger jag mig mot hamburgerstället. Att åka hem och orka vara social är inte att tänka på. Hinner bara parkera utanför max innan jag inser att det inte ligger några betalkort i min ficka. Inga kontanter i bilen. Fans jävla fan. Hungrig och övertrött har jag hamburgaren tio meter bort men utom räckhåll. Tanken på att köra genom hela stan och tillbaka igen gör mig matt. Men det är utsikterna att behöva svara på tilltal när jag sticker näsan på jobbet för att hämta kortfodralet som får tårarna att rinna. Jag är sårbar, hudlös, efter psykologbesöket och vill bara vara i fred innan jag måste pressa in mig i redaktörsformen och dra på mig masken igen.

Pressad, sa Bill. Pressad är ordet, sa Bull. Själv bara grät jag.