En bokmal anfaller

Frisk

På måndag tar jag klivet upp till 100% arbete. Fem dagar i veckan. För första gången sedan juni 2008. Jobba hela dagar. Försöka få hemmet att fungera med veckoplanering, matsedel, inköp, matlagning, disk, tvätt, städning, hantera ångest, stress, stimulikänslighet, sorg, sömnsvårigheter och frustration. Klämma in lite motion där också.

Ärligt talat fattar jag inte hur det ska gå.

Men på något sätt måste det gå. För nu är sjukpenningdagarna oåterkallerligen slut. Längre än så här kan man inte vara sjuk.

Happ.

Så då är jag frisk nu då.

Kan nån vara snäll och meddela min hjärna, för den har inte fattat detta.

Fyra dagar har jag varit ledig nu. De två sista sjukdagarna, och så helgen. Sista chansen att ta några rejäla sovmornar. Och så vaknar jag i svinottan. Alla fyra dagarna.

Jamen va fan! Här käkar jag antidepressiva tabletter som får andra att sova som klubbade sälar i tio, tolv timmar. Och jag bara, näommanskulleklivauppnu efter fem timmars sömn.

Bra uppladdning inför första hela jobbarveckan :/

Pappersspår och papperssår

Det tar på krafterna att rensa i röran. Att lyfta på de där högarna med försäkringsbrev, tidningar, påminnelser från biblioteket, reklam och gudvetvad är som att kliva i ett psykologiskt minfält. Under ett gammalt arbetsschema och en Allt om mat faller mina ögon plötsligt på ett journalutdrag. Spark tillbaka till sommaren 2008 och några korta kaotiska veckor då jag såg den man jag levt ihop med och älskat sedan jag var 17 år smulas sönder av ångest. "Inget suicidalt framkommer".

Det tar en stund innan jag vågar vända på nästa papper i högen. De allra flesta är ofarliga. Vanliga räkningar, lönespecifikationer, kallelser till läkarbesök, erbjudanden om kreditkort. En och en är de ofarliga, de där papperen. Men tillsammans berättar de mer om mitt liv än som känns riktigt behagligt. Mer än jag mindes, och riktigt hade lust att ta itu med.

Lager efter lager går jag igenom och månad för månad rullas upp. Det är lönespecen, elräkningen, en plånboksrensning med kvitton från stormarknaden. Augusti, september 2009. Taxikvitton och krognota. Oktober, november 2009. Hämtmat och blommor. Påminnelser på ett par räkningar. December 2009. Släphyra och lägenhetskontrakt. Bankkontot gapar tomt. Januari, februari, mars 2010. Snabbmat och färdigmat på kvittona. Påminnelse på bokklubbsräkningen. Notering på bensinkortsräkningen - Ringt: betala hälften nu, hälften nästa månad. Påminnelse på avgiften för uteblivet vårdbesök. 

Igen påminns jag om att den som mår bra inte till fullo kan förstå hur den sjuke mår, ens om det är samma person. Jag mindes inte att jag mådde så skit förra vintern att jag inte klarade av att se till att räkningarna blev betalda, att jag inte fixade att ringa och avboka besöket hos diabetessköterskan. Visst minns jag att tillvaron kraschade då när jag blev av med kontaktpersonen, att dottern och jag kom i hop oss så till den milda grad att hon tog beslutet att flytta ut för några månader. Men när jag tänker tillbaka på de där månaderna så tänker jag att jag hade det rätt bra där, i hennes efterlämnade säng av moln. Jag hade min dator och hennes tv, och i mitt minne var det nästan en sån lyxig "käka praliner från silverfat"-känsla att tillbringa kvällarna och nätterna i sängen.

Sanningen var att det inte alls fanns något silverfat. Det fanns knappt ett porslinsfat att ställa en eventuellt pralin på, för alla faten var utspridda runt sängen eller stod i travar i köket för jag orkade inte ens tänka på att börja diska. Sanningen var att jag fyllde skallen med tv och dator för att slippa tänka.

Sanningen är att utan boendestöd skulle jag vara där igen. För även om boendestödet och diskmaskinen minskar på disktravarna, och även om den egenhändigt gravade laxen lyser röd och knäcken täcker botten i en pepparkaksburk så finns tecknen här. Ekonomin skvallrar om min bristande planering och impulskontroll. Måendet pendlar, men jag har inte haft någon mer riktig störtdykning. Kanske är det den nya medicinen? Den som ger trötthet som biverkan... Tröttheten, dygnsförskjutningen, är påfrestande. Först kan jag inte sova. Rastlöshet får det att krypa i kroppen. Jag vill skriva, jag vill se på tv, eller nej, jag vill göra nåt aktivt, baka lussebullar eller skotta uteplatsen, men det är mitt i natten och jag borde sova. När jag sen väl somnar är det ett helvete att orka kliva upp igen. Efter åtta timmars sömn - vilket inträffar två på eftermiddagen när man inte somnar förrän sex på morgonen - lyckas dottern skrämma upp mig på fötter. Vi jobbar på med julstäd, sorterar, kastar, bär ner till förråd. Det går som i sirap. Efter middagen somnar jag nästan sittande i soffan. Jääävlar så trött jag är. Det går inte att stå emot sömnen. Inte ens när jag ska dra en pläd till mig och fastnar i ett nyfyllt vattenglas som kraschplaskar i golvet och kräver omedelbar uppstädning lyckas jag skaka av mig sömnigheten. Heston Blumenthaals överdådigt spektakulära tv-julmiddag får avslutas utan mig. Efter 45 minuters tupplur kommer krafterna. Jaha. Så dags nu. Och nu då, klockan sex på morgonen när jag ännu inte somnat, har två timmar och tio minuter innan väckarklockan ringer, vad fan ska jag göra nu?

Jag ska göra ett nytt försök att lägga mig på lilla rosenörat, det är vad jag ska göra. Och ställa fram insomningstabletter till i morgon kväll.

Blundar

Elräkningarna till höger, lönespecifikationen i mitten, försäkringsbrevet till vänster, kvittot på tv:n nere till höger, ett gammalt schema slängs, ännu en lönespec rakt fram, nej vänta det var 2009 då ska den längst till höger, några konsumkvitton till papperskorgen. Travar med brev, räkningar, kvitton. Det är papper, papper och mer papper. Tre års papper. Viktiga och oviktiga. Såna jag med stor sannolikhet aldrig kommer att behöva se igen, och såna jag absolut inte får slänga. Många jag gärna skulla riva i småbitar. Räkningar jag fått kämpa för att betala. Kvitton på köp jag ångrat. Påminnelsen om att betala en numrerad nyckelbricka jag inte ens kan hitta. Dotterns presentkort jag ännu efter två år inte utnyttjat. Teleräkning höger. Bilförsäkring vänster. Läkarintyg bland försäkringskassepappren nere till vänster. Ett kuvert med bouppteckningen efter M. Längst till höger. 2008. Teliaräkning. Bruksanvisning till kyl, frys, spis. Bostadsbolagets kundtidning. Elräkning. 2009. Journalhandlingar. M:s pappa. Ansökan om färdtjänst. 2008. Mer schemautskrifter. Lönespec. Elräkning. Paus. Jag behöver en paus.

Det värker i ryggen efter timmar vid pappershögarna och soffan har sällan varit så skön att sitta i. Jag låter huvudet rulla från sida till sida. Det är så jäkla skönt att känna spänningen släppa. Jag lyfter händerna upp över huvudet. Tänjer. Blundar. En sån där rörelse man gör utan att just tänka på det. Som känns hemtam. Jag vrider händerna, handflatorna, och känner hur rotationen fortplantas ner i skulderbladen och erectormusklerna, ryggfiléerna. Blundar ännu. Tar ett djupt andetag, känner den torra varma vinterluften. Doften av vit hyacint.

Med ögonen ännu slutna vet jag plötsligt att bordsskivan framför mig skulle kännas kylig som glas om jag lade handen på den. På min vänstra sida en vägg av Billyhyllor. Fönsterväggen framför mig. Tv:n står på. Engelsk deckare. Som så många kvällar förut. En kväll som alla andra. Hemtamt. Blundar och håller andan. Vet. Tårarna tränger fram ur mina slutna ögon. Vet vad jag skulle se om jag öppnade ögonen. Det känns så rätt med alla sinnen. Jag väntar bara på det där gnisslet från fåtöljen. Den svarta läderfåtöljen. Efter tjugo års tjänst framför tv:n har den börjat protestera. Tårarna rullar tungt nedför mina kinder och jag kan inte hålla tillbaka en snyftning och jag tror det är den söta hyacintdoften som slitit en reva i tidsrumsväven, öppnat schaktet till en annan tid en annan plats. Jag väntar förgäves på att höra fåtöljen gnissla när han förskjuter tyngden, vänder sig mot mig för att säga något. Jag blundar hårt för jag vill inte se. Vill inte se björkmönstrat bord, fönster till höger och ingen fåtölj alls.

Så länge jag blundar finns bilden kvar. Så jag låter tårarna tränga fram ur slutna ögon. Jag förstår att mina sinnen ljuger men jag vill tro drömmen. Där det ännu inte är för sent.

Jag vill bara blunda

Paus

Saker kommer i vägen. Som det har en tendens att göra hela tiden. Det stora snacket om hur fan vi ska hantera att leva ihop har skjutits upp. Först var det det självmordet framför webbkameran, och alla känslor, frågor och diskussioner det väckte. Sen var det tröttheten, jobbet, så kidsen som skulle fira årsdag, nånstans skulle det klämmas in matlagning och disk. Mer jobb. Oro och planering för utförsäkringen och hur jag skulle kunna gå upp till heltid innan. Gärna sömn också. Om det inte är för mycket begärt. Och så fick jag kramp i ena skuldran. Och mens.

 

Denna dag tänker jag tillbringa i sängen, eller inte längre än tjugo meter ifrån den.

 

Föda av enklaste sort - ett paket bacon och en burk vita bönor - och lättsmält tv-underhållning utan krav eller löften om insikter eller känslostormar.

 

Kunskapskanalen. Tage Danielssons Harrisburgmonolog. Utan tvivel är man inte riktigt klok. Universums undergång - the Big Crunch eller the Big Chill? Genialiteter kan man låta sig fascineras av utan att nån väntar sig att man ska förstå.

 

Nu blir det högtidsstund. Tre knäppa britter gör tv-show om bilar. Om B I L A R. Och jag älskar det. Go figure

 

Kvällens program på kanal 9 kl 19.55-21.00

 

"Brittisk motorserie från 2009. Top Gear. James gör ett förhållandevis förnuftigt test av nya Fiesta, där färden delvis går genom ett shoppingcenter. Richard provar en tysk lättviktare på banan. Boris Johnson gästar och Jeremy och James kollar in kommunistiska bilar."

 

Så långt ifrån PK/KO/MHF/Sverker-förnuftiga test man kan komma. En Fiesta genom ett shoppingcenter? Det förstår ju vem som helst att man måste älska sån galenskap.

 

Gå och slå på tvn nu!

 

Edit efter showen: Det förhållandevis förnuftiga nybilstestet innehöll upplysningar som Det är klart att Fiestan är lätt att parkera - den har både fönster och en ratt. Det är synd att baksätet inte går att fälla så ytan blir helt platt, men skuffen är rätt rymlig, det ryms ett zebrahuvud om man lägger det med nacken först - bra att veta om man är maffiaboss. Bra att vet no 2: Fiestan ryms ledigt på brittiska marinens landsättningsfarkost, men det ryms bara två magasin till automatvapnet i handskfacket.

 

Shoppingcentret då? Jo det är klart att vi behöver veta hur den nya bilen funkar i nödsituationer, alltså räcker det inte att köra så snabbt som möjligt på bilbanan. Tänk om du blir jagad av skurkar - sånt händer - in i ett shoppingscenter - sånt händer - nu händer det! Och medan James rattar förbi rulltrappan och runt en palm i kruka tar den svarta Corvetten med sig möblemanget till Costas café.

 

"The baddie has done the classical error - too much power! I've got 120 horsepower. You don't want any more than that on marble"

 

Det är så jävla elegant att jag blir alldeles lycklig. Stora tv-personligheter, smart och nördigt manus och kvick dialog, och alldeles riktiga viktiga saker testas och redovisas på ett fantastiskt sätt långt ifrån resväskor och rattmuffar. Vem tusan bryr sig om test av bagageutrymme med standardväskor när du ska klämma in ett par ikeakassar med julklappar och en julgran i kartong?

The Talk

Det går två steg fram, ett bakåt, sju åt sidan, två fram och åtta bak. Ungefär så känns det. Det har aldrig varit någon stabil, långsam förbättring. Verkligen inte. Från första stund har det varit chock, kaos, förvirring, skuld, smärta, ångest, rotlöshet, oro, absurd overklighet, asgarv, darriga ben, små små glimtar av hopp, blodiga knän, stukad själ, brist på tiilit men full av jävlaranamma.

 

Det är inte konstigt att vi inte går i takt.

 

Den insikten gör det tyvärr inte lättare att gå i otakt. Vi stöter ihop. Vi springer ifrån. Vi tvärnitar och krockar. Vi känner oss ensamma.

 

På sistone har det varit väldigt, väldigt många krockar.

 

I morgon ska vi prata om det. Jag är rädd att vi kommer att ha väldigt olika syn på vad det är som händer, varför det händer och vad vi ska göra åt det.

 

Måtte jag ha ork att säga och göra det som jag tror är rätt på lång sikt, även om det kommer att göra övermäktigt ont nu.

Al dente

Det går, till nöds, att använda vattenkokaren till 3-minutersnudlarna som får ackompanjera pastasåsen i dag. 3-minutersnudlar tar förstås inte 3 minuter när de tillagas i en kastrull där vatten från vattenkokaren sakta men säkert svalnar. Inte ens om man slår en liter till uppkokt vatten på blir det färdigt ens på dubbla tiden.

Orsaken till lunch al dente är spisbekymmer. Det finns ingen ström i fanskapet. Säkringen är bytt, den var det inte, det finns ström fram till spisen. Nästa tanke var att jag varit pillig nog att slå igång barnlåset utan att veta det. Men icke. Jag har tryckt och vridit, med- och motsols, efter manual och inget händer. Det skumma är att först gick faktiskt ugnen igång, men inga lampor, och inga plattor. Och sen gav även ugnen upp.

Skit också.

I går kokade jag kalops, som vi skulle värma i dag med nykokt potatis och späda rödbetor med smör och salt. Det blev inget av med det. En annan dag.

Inte blev det nån ny kaka bakad heller.

Det blev en tur till jobbets kök, för att koka en panna ris och röra ihop en korv Stroganoff. Gott det också. Men i morgon vill jag ha spisen tillbaka i funktionsdugligt skick.

Note to self: caffè latte i vattenkokaren är inte en bra idé.

Lägenheten är som gjord att umgås i. Stora öppna ytor, ett vardagsrum med plats för ett fotbollslag, en uteplats att grilla på, en uteplats att sitta i kvällssol på. Lägenheten hade precis fått nya golv och köksluckorna var bytta när vi kom. Vi fick välja tapeter; enkla vita lyfter in ljuset i övervåningen, medan de svarta med struktur som vattrat siden glöder när aftonljuset kastar guldstoft genom fönstret på nedervåningen.

 

Men här har sorgen sin boning. Ångesten ruvar här. Depressionen lamslår husfolket. Skulden vilar tungt på våra axlar, oron äter hål i maggropen och hjärtat pickar som på en fågelunge.

 

Här i lägenheten är det enda stället vi vågar ta ner garden. Lite grann. Låta tårar rinna fritt. Släppa fram den djupast begravda smärtan. Dra i trådar, rucka lite på minnen med långa rötter. Det händer bara här. Så snart vi går ut måste vi bepansra oss. Täcka den sårbara hudlösheten. Dra på en skyddsdräkt och en mask för att inte exponera sorgens ärr, de knöliga känslorna, de hoptvinnade tankarna, oförmågan, utanförskapet.

 

Innanför masken släpper vi ingen. Inte frivilligt.

 

Det har också betytt att vi inte släpper någon över tröskeln.

 

Sorgen, ångesten, depressionen syns. På diskbänken där det aldrig är tomt. På travar med papper, räkningar, scheman, erbjudanden om kontokort, kallelser till vård ligger osorterade tillsammans med värdelösa kvitton, påminnelser förbisprungna av tiden. På vardagsrumsgolvet där flyttkartonger som vi vräkte ner resterna av ett liv i sommaren 2008 fortfarande står ouppackade. På traven med kattskålar där ingen orkat diska bort intorkad kattmat och mjölk.

 

Nej över tröskeln släpper vi ingen. Hellre hade jag nakenbadat i Sergelfontänen.

 

Ända tills nu.

 

(edit: vi hade faktiskt en middag för ett och ett halvt år sedan, och bad farsan om hjälp att röja)

 

Med boendestödet i ryggen har vi orkat röja upp den värsta röran, reda upp och städa i alla fall på ytan. Tillräckligt för att det ska kännas okej att släppa in någon över tröskeln. Inte utan ångest, nej verkligen inte. Men vi gjorde det. Först en middag med en jobbarkompis. Klokt nog bestämde jag att göra en gryta, och ännu klokare var att göra grytan klar kvällen innan så det bara var tillbehören att ordna timmarna mellan jobbarpasset och middagsbjudningen. Sa jag bara? Åh herrejävlar vad vi stressade runt och försökte få lägenheten presentabel, ont i magen av ångest över att någon skulle kliva in över den där tröskeln och se vår oförmåga, vår otillräcklighet. En timme innan var jag fullt beredd att ringa återbud. Det här går inte, jag är inte färdig, jag pallar inte, och tårarna brände. Men jag bet ihop och vågade.

 

Det blev bra. Gulaschen blev perfekt, samtalet fungerade - och var till och med trevligt. Det kändes okej att släppa någon över tröskeln. Ja, jag var besvärad av de delar jag inte hunnit städa färdigt, men jag stod ut och tänkte att kollegan faktiskt inte kommit för att kontrollera städningen.

 

Nästa steg ett par dagar senare var att bjuda hem en av dotterns kompisar. Passa på medans det fortfarande var städat, typ, tänkte vi. Och jag tänkte att det blir nog lättare nu, när vi gjort det en gång. Nja, det var nog att överdriva. Det var sjukt nära tårar och inställd middag nu också. Trots att jag började vid lunchtid med förberedelser för själva maten gick det åt helvete, när klockan slog sex och det var meningen att maten skulle vara klar, stod jag och kokade upp grädden till potatisgratängen... Men vi bet ihop och vågade.

 

Det blev bra. Maten blev super. Samtalet fungerade. Jag tror att jag inte var helt hopplöst pinsam som morsa. Det var riktigt skönt att lägga huvudet på kudden efteråt.

 

Sjukt jävla trött har jag varit efter de här två kvällarna, och alla förberedelser förstås. Verkligen galet trött. Somnat-före-midnatt-trött. Visst blir jag trött i kroppen av röjande, dammsugande osv, men mest är jag trött i skallen av pressen och av att hålla balansen mellan maskerad offentlig yta och verklig, sårbar privat utsida.

 

Samtidigt har jag boendestödet att förhålla mig till. Människor som ska hjälpa till, göra mitt liv mindre komplicerat. Men jävlar vad det frestar på, av precis samma orsaker. De senaste veckorna har jag släppt in tre människor över min tröskel och in i mitt liv. In i det allra sårbaraste. Oförmågan. Alla de ömma tårna över att jag aldrig fått det att funka. Alla grälen som sitter i ryggmärgen och övertygat mig om att jag är en omogen slarver som aldrig kommer att få det att funka. Det krävs en viss smidighet av personalen för att det ska kännas okej att ha en okänd person mitt i den disk vi så många gånger bråkat om.

 

Det har gått bra. Jag har mött lyhördhet och respekt.

 

Tills i dag.

 

När den fjärde människan kliver innanför dörren och tar på sig skoskydd.

 

Och jag förmådde inte ens säga nåt.

 

Skoskydd... som vore mitt hem en smitthärd... eller jag inte en människa värd besväret att ta av sig skorna... eller mössan för den delen

 

 

Knappt hinner jag ta emot den ena nyheten så slängs nästa i famnen på mig, jag jobbar som en iller och är trött som en höstbjörn på övertid. Var och varannan kväll somnar jag vid datorn och hinner liksom inte mer än ta fram Compose a post-läget.

Jag hinner inte blogga nu heller. Fast några punkter kastar jag ner så får jag fylla på sen. Om jag nånsin hinner.

* läkarbesök, sjukskrivning förlängd. Dvs om FK godkänner.

* har kollat blodsockret några dagar. Åt helvete. Ny läkartid onsdag.

* har fått kontakt med boendestöd, ett första möte inplanerat på månag, hembesök.

* kattfan driver oss till vansinne med jamande

* en kattyngling på andra fönsterrutan driver kattfan till vansinne

* en skock hårdhänta pinnutrustade ungar driver kattyngling till vansinne

* lite schemapussel innebär att jag kommer att vara nyhetsredaktör fredagen innan valet. Nån som tror att jag kommer att gå hem utan övertid?

* ekonomin är utan överdrift åt helvete.

* en av mina mostrar har gått bort

* i slutet på oktober åker jag ner och träffar morsan, gör stan, pratar

* i slutet på oktober åker jag och kidsen till farsan/morfar och går på bröllop. Farsans. :D

Nu har jag inte tid längre för jag ska på 50-årsfest. Nej, inte min

* först bota mensvärken från helvetet, och packa halstabletter till onda halsen

Trevlig helg på er

Risotto och en kycklinggryta att njuta i soffan framför 2 1/2 män. Mer avancerat än så är överkurs just nu. Känner mig som farmor Evelyn på Jakes födelsedag. Familjeträff med intriger, spänningar, försök att hålla masken, en tårta med för många ljus, en clown, Jake med sina trolleritrick mitt i alltihop och Evelyn som passerat tipsy för flera timmar sedan hänger inte riktigt med om man säger så. Åh herregud. Nu har vi, efter vissa problem att få fjärren att lyda, bytt till The Osbournes. Som av en händelse möts vi av Ozzy som ska demonstrera tv:n - just a click, work's everytime - fast det gör det förstås inte. Och Ozzy fattar ingenting. Han heller.

Jag behövde vare sig alkohol eller droger för att uppnå zombiehjärna. Jag var och storhandlade på stormarknaden, trött och hungrig redan innan. Efter nån timme efterlyste dottern mig. Jag svär att det tog mig tjugo minuter bara att välja kyckling. Eko fanns bara i frysen. Gårdskyckling bara hel. Dansk går fetbort. Saltvattenpumpad också. Men varför har de skivat filéerna längs med fibrerna? Och de där hade kort hållbarhet. Till slut kom jag hem med kassarna fulla, kontot dränerat och skallen urblåst.

Jag är iaf jävligt stolt över att jag fixade middag trots allt!

Edit: nu finns receptet på madeirakyckling med risotto på den andra bloggen.

Vita kuvert på hallmattan brukar sällan innebära något gott. Fast den här gången är annorlunda. Kuvertet döljer ingen räkning, påminnelse eller kallelse till tandläkare. Bara goda nyheter.

Ansökan om bistånd beviljas. Beslutet gäller tills vidare.

Ett ton sprängsten rasar ner från mina axlar. En lång lättnadens suck.

Främmen

Lägenheten är som gjord att umgås i. Stora öppna ytor, ett vardagsrum med plats för ett fotbollslag, en uteplats att grilla på, en uteplats att sitta i kvällssol på. Lägenheten hade precis fått nya golv och köksluckorna var bytta när vi kom. Vi fick välja tapeter; enkla vita lyfter in ljuset i övervåningen, medan de svarta med struktur som vattrat siden glöder när aftonljuset kastar guldstoft genom fönstret på nedervåningen.

 

Men här har sorgen sin boning. Ångesten ruvar här. Depressionen lamslår husfolket. Skulden vilar tungt på våra axlar, oron äter hål i maggropen och hjärtat pickar som på en fågelunge.

 

Här i lägenheten är det enda stället vi vågar ta ner garden. Lite grann. Låta tårar rinna fritt. Släppa fram den djupast begravda smärtan. Dra i trådar, rucka lite på minnen med långa rötter. Det händer bara här. Så snart vi går ut måste vi bepansra oss. Täcka den sårbara hudlösheten. Dra på en skyddsdräkt och en mask för att inte exponera sorgens ärr, de knöliga känslorna, de hoptvinnade tankarna, oförmågan, utanförskapet.

 

Innanför masken släpper vi ingen. Inte frivilligt.

 

Det har också betytt att vi inte släpper någon över tröskeln.

 

Sorgen, ångesten, depressionen syns. På diskbänken där det aldrig är tomt. På travar med papper, räkningar, scheman, erbjudanden om kontokort, kallelser till vård ligger osorterade tillsammans med värdelösa kvitton, påminnelser förbisprungna av tiden. På vardagsrumsgolvet där flyttkartonger som vi vräkte ner resterna av ett liv i sommaren 2008 fortfarande står ouppackade. På traven med kattskålar där ingen orkat diska bort intorkad kattmat och mjölk.

 

Nej över tröskeln släpper vi ingen. Hellre hade jag nakenbadat i Sergelfontänen.

 

Ända tills nu.

 

(edit: vi hade faktiskt en middag för ett och ett halvt år sedan, och bad farsan om hjälp att röja)

 

Med boendestödet i ryggen har vi orkat röja upp den värsta röran, reda upp och städa i alla fall på ytan. Tillräckligt för att det ska kännas okej att släppa in någon över tröskeln. Inte utan ångest, nej verkligen inte. Men vi gjorde det. Först en middag med en jobbarkompis. Klokt nog bestämde jag att göra en gryta, och ännu klokare var att göra grytan klar kvällen innan så det bara var tillbehören att ordna timmarna mellan jobbarpasset och middagsbjudningen. Sa jag bara? Åh herrejävlar vad vi stressade runt och försökte få lägenheten presentabel, ont i magen av ångest över att någon skulle kliva in över den där tröskeln och se vår oförmåga, vår otillräcklighet. En timme innan var jag fullt beredd att ringa återbud. Det här går inte, jag är inte färdig, jag pallar inte, och tårarna brände. Men jag bet ihop och vågade.

 

Det blev bra. Gulaschen blev perfekt, samtalet fungerade - och var till och med trevligt. Det kändes okej att släppa någon över tröskeln. Ja, jag var besvärad av de delar jag inte hunnit städa färdigt, men jag stod ut och tänkte att kollegan faktiskt inte kommit för att kontrollera städningen.

 

Nästa steg ett par dagar senare var att bjuda hem en av dotterns kompisar. Passa på medans det fortfarande var städat, typ, tänkte vi. Och jag tänkte att det blir nog lättare nu, när vi gjort det en gång. Nja, det var nog att överdriva. Det var sjukt nära tårar och inställd middag nu också. Trots att jag började vid lunchtid med förberedelser för själva maten gick det åt helvete, när klockan slog sex och det var meningen att maten skulle vara klar, stod jag och kokade upp grädden till potatisgratängen... Men vi bet ihop och vågade.

 

Det blev bra. Maten blev super. Samtalet fungerade. Jag tror att jag inte var helt hopplöst pinsam som morsa. Det var riktigt skönt att lägga huvudet på kudden efteråt.

 

Sjukt jävla trött har jag varit efter de här två kvällarna, och alla förberedelser förstås. Verkligen galet trött. Somnat-före-midnatt-trött. Visst blir jag trött i kroppen av röjande, dammsugande osv, men mest är jag trött i skallen av pressen och av att hålla balansen mellan maskerad offentlig yta och verklig, sårbar privat utsida.

 

Samtidigt har jag boendestödet att förhålla mig till. Människor som ska hjälpa till, göra mitt liv mindre komplicerat. Men jävlar vad det frestar på, av precis samma orsaker. De senaste veckorna har jag släppt in tre människor över min tröskel och in i mitt liv. In i det allra sårbaraste. Oförmågan. Alla de ömma tårna över att jag aldrig fått det att funka. Alla grälen som sitter i ryggmärgen och övertygat mig om att jag är en omogen slarver som aldrig kommer att få det att funka. Det krävs en viss smidighet av personalen för att det ska kännas okej att ha en okänd person mitt i den disk vi så många gånger bråkat om.

 

Det har gått bra. Jag har mött lyhördhet och respekt.

 

Tills i dag.

 

När den fjärde människan kliver innanför dörren och tar på sig skoskydd.

 

Och jag förmådde inte ens säga nåt.

 

Skoskydd... som vore mitt hem en smitthärd... eller jag inte en människa värd besväret att ta av sig skorna... eller mössan för den delen

 

 

Mycke nu

Knappt hinner jag ta emot den ena nyheten så slängs nästa i famnen på mig, jag jobbar som en iller och är trött som en höstbjörn på övertid. Var och varannan kväll somnar jag vid datorn och hinner liksom inte mer än ta fram Compose a post-läget.

Jag hinner inte blogga nu heller. Fast några punkter kastar jag ner så får jag fylla på sen. Om jag nånsin hinner.

* läkarbesök, sjukskrivning förlängd. Dvs om FK godkänner.

* har kollat blodsockret några dagar. Åt helvete. Ny läkartid onsdag.

* har fått kontakt med boendestöd, ett första möte inplanerat på månag, hembesök.

* kattfan driver oss till vansinne med jamande

* en kattyngling på andra fönsterrutan driver kattfan till vansinne

* en skock hårdhänta pinnutrustade ungar driver kattyngling till vansinne

* lite schemapussel innebär att jag kommer att vara nyhetsredaktör fredagen innan valet. Nån som tror att jag kommer att gå hem utan övertid?

* ekonomin är utan överdrift åt helvete.

* en av mina mostrar har gått bort

* i slutet på oktober åker jag ner och träffar morsan, gör stan, pratar

* i slutet på oktober åker jag och kidsen till farsan/morfar och går på bröllop. Farsans. :D

Nu har jag inte tid längre för jag ska på 50-årsfest. Nej, inte min

* först bota mensvärken från helvetet, och packa halstabletter till onda halsen

Trevlig helg på er

Tv-dinner

Risotto och en kycklinggryta att njuta i soffan framför 2 1/2 män. Mer avancerat än så är överkurs just nu. Känner mig som farmor Evelyn på Jakes födelsedag. Familjeträff med intriger, spänningar, försök att hålla masken, en tårta med för många ljus, en clown, Jake med sina trolleritrick mitt i alltihop och Evelyn som passerat tipsy för flera timmar sedan hänger inte riktigt med om man säger så. Åh herregud. Nu har vi, efter vissa problem att få fjärren att lyda, bytt till The Osbournes. Som av en händelse möts vi av Ozzy som ska demonstrera tv:n - just a click, work's everytime - fast det gör det förstås inte. Och Ozzy fattar ingenting. Han heller.

Jag behövde vare sig alkohol eller droger för att uppnå zombiehjärna. Jag var och storhandlade på stormarknaden, trött och hungrig redan innan. Efter nån timme efterlyste dottern mig. Jag svär att det tog mig tjugo minuter bara att välja kyckling. Eko fanns bara i frysen. Gårdskyckling bara hel. Dansk går fetbort. Saltvattenpumpad också. Men varför har de skivat filéerna längs med fibrerna? Och de där hade kort hållbarhet. Till slut kom jag hem med kassarna fulla, kontot dränerat och skallen urblåst.

Jag är iaf jävligt stolt över att jag fixade middag trots allt!

Edit: nu finns receptet på madeirakyckling med risotto på den andra bloggen.

Lättnad

Vita kuvert på hallmattan brukar sällan innebära något gott. Fast den här gången är annorlunda. Kuvertet döljer ingen räkning, påminnelse eller kallelse till tandläkare. Bara goda nyheter.

Ansökan om bistånd beviljas. Beslutet gäller tills vidare.

Ett ton sprängsten rasar ner från mina axlar. En lång lättnadens suck.