En bokmal anfaller

Plåster på såren

Jahapp, så har vi då bytt ut den lilla skorven till lånebil och hämtat fina pärlan, nu med ännu mer fungerande bromsar och en skinande ny kamrem.

- Nu håller den i tio år till, sa verkstadskillen.

Så slet jag av mig skjortan, lämnade över min förstfödda, grävde jag djupt i plånboken, satte jag mig i tacksamhetskuld för att lösa ut bilen.

Kramade ungen hårt utanför bilverkstan. Utan livförsäkringspengarna hennes hade bilen fått stå, och vi fått gå.

Det var med blandade känslor jag satte mig i bilen.

Som tur var fanns där plåster på såren.

 

Ingenting säger "nöjda kunder kommer tillbaka" som en påse godis.

Tack. Men jag väntar nog tio år.

Dagens middag: sill & potatis

 

Förresten, nån som begriper hur det gick till på personalmötet där man bestämde att Mazdas märkesverkstad skulle pigga upp sina kunder med sockersötsyrliga gelépersikor? Mmm, de här persikorna är lika söta som killarna på verkstan? Men det var kanske för uppenbart att välja en påse bilar? 

 

Femton och ett halvt tusen

- Jäävlar! sa jag.

- Är de seriösa?! utbrast dottern.

Bakbromsarna var inte bara lite dåliga. De var helt jävla totalslut. Belägg, skivor och ok.

Plus servicen from hell med byte av kamrem med mera.

Femtonochetthalvttusen.

Vi har ätit broccolisoppa i dag.

Det var gott.

Det var nog tur det. Det blir nog fler såna middagar.

 

Händiga män

De gick just. De händiga männen. Eller, egentligen gick de för en kvart sen man det tog en stund att hämta sig tillräckligt för att formulera en mening. Det går väl förresten sådär.

Det var med en plingelingeling-fanfar ankomsten annonserades. Där stod en man jag aldrig haft över min tröskel förut. Av någon outgrundlig anledning valde mitt rudimentära ansiktsminne att kicka in, och jag kände igen karln som bandpolare till den arbetskompis jag bett över. Denne kunde å sin sida inte knipa igen om garvet där bakom dörren.

Två kulmagade skolpojkar dundrar nerför trappan och hugger tag i sänggavlarna. Sargen på långsidan ska bort. Utrustade med tigersåg, klohammare, kofot, morakniv och yxa ger de sig på det stackars trästycket. Som förstås är chanslöst mot den arsenalen.

Operation sängbygge kan inledas. Kontinentalsängar är trevliga saker på alla sätt. Utom under.

-- Här är allt ni saknat! hojtade bandpolaren. Rätt nära sanningen var det. Ett par behåar, en t-shirt, en strömsladd och en laddare. Ett kakpaket. En socka. En fjärrkontroll.

-- Och en hel familj dammråttor. Fast Herman smet, berättade bandpolaren när dottern stack in skallen i sitt rum.

Att montera sängramen runt kontinentalsängen är inte lätt. Det knuffas och stånkas men de fyra delarna vill inte passa. Jag håller emot, arbetskompisen sträcker sig mot mig.

-- Vet du vad jag vill ha?

-- En kopp kaffe när du är klar?

Asgarv.

Nädå. Pojkarna har redan löfte om varsin kaffekopp. Och hoppas på doppa.

P.S. Valet, insulinet och lögnen får jag skriva om en annan gång.

Phew!

Jag är sjukt trött men uppe i varv efter två telefonsamtal som är rätt avgörande för min ekonomi och mitt välbefinnande de närmaste månaderna -- eller mer.

Först ringde handläggaren på Försäkringskassan. Jag träffade ju läkaren för att prata om min diabetes, hur jag mår och om jag klarar av att gå tillbaka till heltidsjobb. Enligt planen hos FK ska jag ju tillbaka till jobb inom året, och årsdagen för sjukskrivningen är 14/7. Sedan är sjukskrivningsperioden slut. Ska man få sjukpenning efter detta blir det att begära förlängd sjukskrivning och är inte alls säkert att man får. Nåväl, jag misstänkte att det skulle börja gruffas nu när sommaren närmar sig, att jag borde ha gått tillbaka på heltid före sommaren, för det är vad som skrevs i planen hos FK.

Anyway. Jag har kvinnan i telefonen dagen efter jag postat läkarintyget. Aj fan, tänkte jag, detta bådar inte gott. Jag fick i alla fall berätta hur jag har det och hur jag mår. Om nattsömnen som inte funkar. Om labiliteten. Att gråta okontrollerat så man nästan måste ringa chefen om att skicka in nån annan i studion för det går bara inte att sluta gråta. Om oron för dottern. Om socialtjänsten som fortfarande inte hört av sig om kontaktperson. Förvånat inser jag att handläggaren accepterar att jag fortfarande inte klarar heltidsjobb.

Så vad händer om jag känner att jag inte pallar att jobba heltid den 15:e juli heller?
-- Då behöver du ett läkarintyg.

Men det är inte stopp, kört, omöjligt, att få förlängd sjukpenning?
-- Det är det inte, det beror på hur du mår och din arbetsförmåga. Och så sänks ersättningen från 80 till 75 procent.

Phew # 1.

Medan vi pratat har mobiltelefonen ringt, så jag kollar: det är försäkringsbolaget. Snabba ryck. Igår var mattläggaren här, idag kom räkningen från hyresvärden som kräver mig på skadestånd för vattenskadan. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar det handlar om. Så vill skaderegleraren veta mer om hur läckan uppstod, om det finns dokumenterat, fotograferat. Det är bostadsföretaget som måste visa att det är jag som är vållande till skadan.

Vad händer sedan?
-- Då betalar vi räkningen, minus självrisken och eventuellt åldersavdrag.

Phew # 2.

Jag är inte ens arg för att de ringde precis när jag höll på att somna.

Inte helt 100

Jag har haft en jobbig vecka, på många sätt. Våren har anlänt, rönnbladen vecklar ut sig i trädet på framgården, björkarnas musöron lyser illgrönt, gräsmattorna vaknar och cyklarna har fått punka. Den här tiden på året brukar jag sväva en halvmeter över marken, lycklig bara över att vintern änligen är över.

Men hos mig är vintern inte över. Mörka tankar hindrar mig i sömnen. Mörka tankar tränger ut glädjen. Mörka tankar kväver lust och kreativitet. Mörkar tankar stänger inne. Även smärtan.

Fast de senaste veckorna har jag levt med islossning. Isen spricker, och mörkt vatten väller upp. Med den kommer smärtan. Och emellanåt tränger också stråk av glädje, lust och till och med njutning fram.

Det blir inte lättare. Det blir annorlunda.

Det gör ont.

Om känslolivet var tumultartat är det inget mot det vardagliga praktiska livet.

Kom hem från kursresan för att upptäcka en vattenskada i köket. Golvmattan utsliten, skåpsocklar och väggsocklar utslängda, parkettkanten kilad, byggfläkt på.

Som om utsikterna att genomleva veckor med fläkt, skitigt mögelgolv, ickefungerande köksfläkt, urkopplad diskmaskin, efterföljande hantverkarväckande i ottan efter sömnlös natt, snickarbankande etc, inte räckte så ska vi också fira två födelsedagar i röran.

Dottern vägrar mögeldoft och papptallrikar till 18-årsdagen. Det lutar åt hotellnatt, som tur var betalar hon den.

Om jag skrapar djupt i plånbok och alla bankkonton kan jag kanske få ihop drygt 1200 spänn. När 18-årspresenten är inköpt är också de slut.

Åh, ja just det. Jag riskerar att bli skadeståndsansvarig för vattenskadan.

 

---- edit: glömde ju varför jag skrev den rubriken - detta är mitt hundrade inlägg på bloggen. Hurra. Eller nåt.

Enkel matematik

Bjöd in kompisparet på middag idag. Fick hjälp med att borra några hål i betongväggen också. Det är en jäkla vägg att vara sjukt stenhård. Min lilla slagborr har inte en chans, det blev jobbets proffsiga som fick göra jobbet. Nu sitter hyll/hallampan Gilbert på väggen till trappan, dasspappret hänger på toaväggen och lämplig litteratur finns det plats för i hyllan ovanför.

I köket lagades samtidigt käk, kött med potatisgratäng och rödvinssås. Bacon skars i strimlor och stektes, fördelades tillsammans med hackad grön och jalapeñochili i den uppskurna fickan på en fläskytterfilé/kotlettrad. Salt och pepparmix på och skjuts in i ugnen. En enkel potatisgratäng smaksatt med basilika och Västerbottensost fick ackompanjera. Rödvinssåsen gjorde jag på det krångliga viset, började med att tärna och smörfräsa lök, paprika, morot, rotselleri, palsternacka och en klyfta vitlök. På med en halv flaska rödvin, en tärning mörk oxbuljong och vatten. Sen fick det sjuda. Länge. Sila av. Späd med vatten, lite grädde, red med beurre manier. Salladen fick ett par tag med fyrpepparblandningen också. Medan vi väntade på huvudrätten plockade vi oss lite prosciutto crudo, pepparsalami, Västerbottensost, paprika, gurka, vattenmelon. Sedan komplimanger inhöstats konstaterades att någon avancerad efterrätt inte rymdes i stinna magar. Lite lättsmält kaffeslush fick räcka.

När kompisparet åkt tog jag itu med det där spotlightsystemet jag ska ha i vardagsrummet. Farsan hade borrat hål, och mätt 18 cm från taket och hålen för wirefästena med 12 cm mellanrum. Så jag läste instruktionshäftet, tänkte "piece of cake" och klättrade upp på trappstolen och skruvade fast första fästet.

Skruvade fast i andra änden, spände wiren och tänkte "fan det här blir skitbra". Så tillbaka igen, fäste första fästet på andra wiren, drog den snett över till andra änden av rummet och tänkte "fan, det där ser inte ut som 12 cm".

Nä. Just det. Gaahh. Vi måste ha missat nåt grundläggande i matteundervisningen, farsan och jag, för ingen av oss tänkte på att om man drar wirehelvetena inte rakt över rummet utan diagonalt så ska fästena inte sitta 12 cm ifrån varandra om man vill att linorna ska löpa parallellt 12 cm ifrån varandra.

Enkel matematik.

Glömde jag skriva att jag gjorde denna upptäckt när kompisparet, tillika hålborrare med fru, gått. Och att borrmaskinen ska lämnas tillbaka nu, innan måndag.

Också enkel matematik.

Äta bör man

Ett par stilla dagar. Bara sitta i soffan och njuta av att vi inte längre behöver kryssa mellan flyttlådorna utan det finns utrymme på golvet och gardiner i fönstren. Tv:n är inkopplad och herregud så mycket skit jag inte saknat.

Men mat. Mat har jag saknat. Att laga riktigt god mat. Och njuta av att äta upp den. I helgen blir det två middagar utan halvfabrikat och genvägar. Lördagsmiddagen blev kyckling & ris på italienskt vis.

Börja med att hacka ett par gula lökar, fräs i smör & olja varsin kastrull. Pressa en vitlöksklyfta i vardera kastrull. Slå på nån deciliter vitt vin. Under tiden kokas en liter vatten upp med grönsaksbuljong/kycklingfond. I den ena kastrullen rörs 4 dl risottoris ner, carnaroli eller avorio till exempel. Varmhåll buljongen, och slå på en slev eller två i riskastrullen. I den andra kastrullen blandas ett paket krossade tomater, en driva basilika, lite stött/malen anis, en nypa socker, salt, peppar och det tomatsåsen får puttra under lock.

Skär sedan upp en ficka i kycklingbrösten, strö hackade soltorkade tomater och fryst basilika, på med havssalt och nymald svartpeppar. Stäng lilla fickan. Linda en skiva parmaskinka kring varje kycklingbröst. Lägg i ugnsform och baka i 250 grader till köttsaften är klar. Fortsätt hela tiden att slå på mer buljong i risotton, rör lite försiktigt. När risotton är klar rör du ner en driva riven parmesanost, och till sist en klick smör.

Skär upp kycklingbrösten i fina skivor, servera med risotto, tomatsås och en sallad.

Njut.

Nån som sa Earth Hour? Nej, jag släckte inte. Jag stod vid spisen.

Och jag har inget behov av att känna att jag "gör något", "är delaktig" i en "symbolhandling".

I morgon/ i dag blir det helstekt fläskytterfilé fylld med bacon och jalapeñochili, potatisgratäng med västerbottensost, rödvinssås. Fast vi startar med en enkel sallad och vitlöksbröd och slutar med fruktsallad på ananas, vattenmelon och blodapelsin, vaniljglass och strösslade med kanderade pecannötter.

Snart nog är det vardag. Och fiskpinnarna och falukorven kommer tillbaka. Men ännu har jag några dagars semester. Ett andningshål i sorghelvetet och flyttröran. Det är skönt att andas. Att leva.

Smärtsamt

Väckarklockan på nio. Sträcka på ledbruten kropp. Frukost. Vid tio drar vi igång. Lyfter flyttlådor. Packar upp porslin. Laddar diskmaskin. Dammtorkar. Flyttar hyllor. Dammsuger. Travar in många hyllmeter böcker. Shoppar hyllbärare, skruv & plugg. Bygger ihop en Expedit. Dammtorkar ännu mer. Torkar golv. Tvättar gardiner. Trängs i köket kring renskaven. Tar varsin dos smärtstillande. Fortsätter packa upp flyttlådor. Borrar för gardinstänger. Taklampor. Gardinvajer. Spotlightvajer. Dammsuger betongdamm i timmar. Dammtorkar. Ett varv till. Torkar golv. Lägg ut matta. Vid midnatt är krafterna slut. Väckarklockan på nio igen. Tre dygn orkar vi. Innan farsan åker igen känns det faktiskt som ett hem.

Ett hem. Mitt hem.

Utan M.

Han skulle ha varit här. Inte här, som i denna lägenhet, men här i livet. Haft en egen lägenhet. Levt skilsmässoliv. Kämpat för att få växelvis boende att fungera. Planera käk, handla, laga mat. Gråtit och förbannat. Men kämpat vidare.

Det är så jävla meningslöst att han är borta.

Det är inte bara sorgen över allt det vi hade tillsammans som är tung att bära. Det är också sorgen över allt det som vi aldrig kommer att dela.

Hjälp

Mitt liv kretsar kring de mest basala behoven och de allra mest nödvändiga plikterna. Jobba. Fixa nån sorts mat. Äta. Rensa hjärnan med att surfa runt i bloggvärlden. Krama dottern. Gråta ut. Igen. Sova. Jobba. Orkar inte fixa mat. Det blir mackor. Disken får stå. Åker till graven. Tänder ljus. Fattar fortfarande inte hur livet utan M ska kunna fungera. Det fungerar ju inte. Inte i dag heller.

Att jobba tar all energi och lite till. Glömmer. Gör fel. Tappar koncentrationen. Blir irriterad. Gör fel. Orkar inte bry mig. Kommer en ny chans att göra rätt om en timme. Men herregud måste alla gena genom det här förbannade rummet. Fan vad jag avskyr att sitta här. Orkar inte säga ifrån. Det är ju redan bestämt. Bara två timmar kvar innan jag får gå hem. Lutar huvudet mot ratten och låter tårarna komma. Det värker i axlarna så vänstra handens fingrar domnar. Jag är så trött. Jag vill bara hem och borra ner huvudet i kudden.

Orkar inte
Innanför dörren får jag kryssa mellan flyttkartonger, badrumsspegeln, verktygslådan, tvättsäcken och ett par hopvikta baden-badenstolar för att nå köket. Hugger stekpannan som står kvar sen igår. Låter hett vatten och yes skölja bort smuligt fett. Sådär, det får duga. Det skulle inte ha dugt åt M. Men han är fan inte här så han har inget att säga till om. Jävla förbannade svikare som lämnade mig med allt. Med de satans fiskpinnarna och falukorven. Med diskhelvetet. Med flytten. Med skilsmässan. Med dottern.

Jag orkar inte. Jag räcker inte till.

Måste få sova ut. Måste få gråta ut. Måste få klamra mig fast vid någon som står pall.

Paus. Använd livlinan. Ring en vän.

Pappa. Kom.

Hjälp mig att få undan kartonghelvetena. Få upp lampor, speglar, gardinstänger. Montera ihop tv-hyllan. Inte för att jag saknat tv:n. Hur länge har jag varit utan? Fem veckor. Fan, har vi bott här i fem veckor?!

Hur blev det så här?
Varje dag föresätter jag mig, att idag, idag ska jag ta itu med de här tre sakerna: packa in tvätten i garderoberna, få upp min spegel och mina badrumsskåp, packa in köksapparaterna i skåpen ovanför kyl & frys. Men så kommer jag ihåg att jag måste bända loss de klistrade badrumskrokarna för att kunna sätta upp väggskåpet, måste köpa ny badrumsarmatur (vilket jag inte har råd med) för att kunna byta ut spegeln, och måste strip-skrubba det ingrodda badrumsgolvet för att det ska vara nån idé att flytta golvskåpen. Och för att köksapparaterna ska rymmas i kyl- & frysskåp måste jag röja skafferiet så det ryms cornflakespaket, husmans och allt vad fan jag hunnit proppa in i de skåpen. Och till garderoberna behövs fler hyllor om det ska funka att lägga in kidsens tvättade kläder.

Och jag som tyckte det var övermäktigt med tre saker som skulle göras... har plötsligt fått dagens to-do-lista att svälla till mer än det dubbla och dessutom kräva kontantinsats.

Nästa dag tänker jag börja i en annan ände. Jag flyttar Billyhyllan på plats mot köksväggen, och gör iordning för att kunna placera en massa köksattiraljer som inte ryms i köket. Fast mot den väggen står en mur av uppackade böcker, videoband och dvdaskar som skulle in i en annan del av Billy och nu måste flyttas på. Gudvetvart. Det blir inget gjort den dagen heller.

Dagen efter tänker jag att nu ska jag göra plats för de där böckerna, videobanden och dvdaskarna så jag hugger tag i ett par flyttkartonger som blockerar vägen framför Billy-som-ska-fyllas-med-böcker. Flyttkartongerna innehåller badrumsprylar som badbomber, läkemedelsförrådet, tops osv. Ska in i de där skåpen som det inte var nån idé att flytta på förrän golvet var grovskurat. Suck.

Mobilutmaning

En mobilutmaning, hittad hos Deepedition, som hittat den via Mymlan och Lilla gumman

Var ligger din mobil när du sover?
På nattduksbordet. Om jag inte är jävligt trött och förväntar mig att vara svårväckt, då lägger jag den utom räckhåll från sängen så jag måste stiga upp för att stänga av väckarklockan.

Hur ofta ligger din mobil hemma utan batterier?
Det händer inte. Möjligen i fickan utan laddning, men inte hemma.

Hur känns det när du inte har din mobil på dig?
Jag vet inte. Jag har inte så långt minne.

Får du någon gång höra att du är en mobilälskare?
Va? Jag älskar inte mobilen. Den är mitt liv bara.

Hur många samtalsminuter har du ringt?
52 timmar, 24 minuter och 24 sekunder in- och utgående
119,11 mb mottagen data, 25,95 mb sänd data

Hur många mobiler har du haft det senaste året?
En.

Blir folk irriterade över att din mobil ständigt är med dig?
Nej. De vet att det är omöjligt att bestämma en tid, boka ett möte, fråga om namn eller nummer, om jag inte har mobilen med mig.

Vad står det i det 4e sms:et i din inkorg?
Lite.

Vad står det i det senaste skickade sms:et?
Åker från E nu. Handlat

Vem är överst listan över missade samtal?
Svärynglet.

Vem är 6a på listan över mottagna samtal?
En av dotterns lärare

Vem är 2a på listan över uppringda nummer?
En annan av dotterns lärare

Vad har du som bakgrundsbild?
Tallen vid sjöstranden i byn där jag växte upp

Hur mkt batteri har du?
6 av 7 pinnar

Vem är 8 på din kontaktlista?
Bästa kompisen

Vem är den första på bokstaven “G” i din kontaktlista?
En gammal klasskompis från högstadiet som jag inte pratat med på evigheter. Följde med flytten av kontaktlistan från förra telefonen

Vad heter din mobil, som bluethooth namn?
N95

Den bästa låten på din mobil?
The Unnamed Feeling Metallica

Den sämsta låten på din mobil?
Nari Na Rain Habibi Dah (följde med vid köpet...)

Den första bilden du ser när du går in på dina foton på mobilen?
Metallica-M:et jag gjorde på kursen i Titansmycken

Hur mkt är klockan när du gör detta?
02:18