En bokmal anfaller

Fidel & jag

Italiensk buffé... sallad förstås, prosciutto, svamprisotto, pasta med soltorkade tomater, ugnsbakad lax... ett glas vitt till det

Massa folk. Massa sorl. Massa leenden. Massa återseenden.

Sorbet. Fidel Castro. En dubbel espresso och en fyra Havana Club.

En Alexander Baby.

Liveband. Disco. Hårdrock .

(Jag hade tänkt infoga ljud & video men insåg raskt att ljudet var överstyrt som fan. Ni får tro mig på orden - det lät jäkligt bra)

Livet är gott. Ibland.

Det gäller att njuta när det går.

 

Trötthet

Vinden ruskar om i trötta trädkronor och på den regnvåta marken ligger smutsbruna löv i drivor. Var är de vackra höstpromenaderna, med prasslande sprakande färgrika löv under svalt värmande höstsol?

Den här årstiden avskyr jag hett och innerligt. Fuktig kyla kryper innanför koftor och vindjackor. Mörkret lägger sig som en obeveklig filt. Det är trist nog att stå vid graven och sörja när sensommarsolen lägger guld på varje blad och blomma. Att stå i mörker och kyla och snål kyrkogårdsbelysning som inte räcker fram är deprimerande som fan.

De senaste veckorna har en tung trötthet smugit sig på. Den sprittande irriterande rastlösheten från första månaden/månaderna med den nya medicinen är ett minne blott. Till en del beror det säkert på att jag sover sämre igen. Vilket sin tur utan tvivel hänger ihop med försovningen som jag verkligen inte vill göra en repris på. I veckan måste jag verkligen disciplinera mig, gå och lägga mig i vettig tid och fan inte stiga upp om jag inte somnar direkt. Fyra dagar med redaktörsjobb kommer att fresta på. Det är roligt, stimulerande, utmanande, men tröttande.

Jäklar så jag är avundsjuk på chefen som åkt till Kreta! Och gissa hur mycket jag skulle vilja byta plats med kollegan som tillbringar fyra veckor på Kuba...

Nåja, jag har också en resa att se fram emot, även om det är närmare Säffle än Karibiska havet. Det blir en helg i Linköping med Stefan Sundström. Första helgen i december. Det blir bra att ha två månader med något att se fram emot och längta till! Bara att bo på hotell, sova länge, äta god frukost, aahh... 

Och så får dottern säga vad hon vill, men domkyrkan måste jag se igen, så otrogen jag är. Kyrkan är vacker, och jag kommer att behöva en stunds stillhet. Minnas den sommaren när vi åkte på Sverigeresan och besökte kyrkan tillsammans. Glädjas åt minnet av de goda stunderna.

 

 

Fan fan fan

Som en molande värk i hela kroppen. Som en annalkande migrän. Som tyngden djupt i bäckenet när mensen väntar. Som ryggmuskler protesterande mot en tung börda. Som en irriterande tinnitus när dagen varit för lång och ljuden för höga.

Som sorgen jag bär i mitt hjärta. Som skulden jag bär i mina tankar.

Saknad. Längtan. Ånger. Frågor. Frustration. Smärta.

Det var inte bara hans liv som tog slut, den där sommarnatten för ett år sedan. Det var också mitt liv, som jag kände det. Det var vårt liv.

Fan fan fan. Det skulle ha vart du.

Vi skulle ju bli gamla tillsammans.

Jag kan inte skaka av mig känslan. Jag kan inte resonera bort tanken. Jag kan inte glömma drömmen. Jag ser framför mig ett liv i ensamhet. För det skulle varit du.

Fan fan fan

fast jag inte sett dig på så länge
tänker jag på dig ibland
det var nånting som fastna' på mig
nått som aldrig helt försvann

fan fan
fan det skulle varit du
fan fan
fan det skulle varit du

och fick jag spela om partiet
fick jag chansen en gång till
fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv

fan fan
fan det skulle varit du
fan fan
fan det skulle varit du

alla klockor och körer
alla himlens orglar
- skulle varit för oss

alla trummor och trumpeter
alla sagor
alla under
allt på en och samma gång

fan fan
fan det skulle varit du

fast det var så kort romans
var det något jag borde ha förstått
sånna chanser kommer en gång bara
aldrig att dom kommer två

fan fan
fan det skulle varit du
fan fan
fan det skulle varit du

 

 

Pubkväll

Bruce Springsteen, Ted Gärdestad, 60-talsmedley, Abba, finsk rock, Sweet home Alabama, Smoke on the water :) After beach efter midnatt, det är fullt på dansgolvet och norrmännen börjar slita av sig kläderna... ZZ top stod på nästa lapp i önskehinken. Nicke Sebbas med trummis svettas på scenen och skålar med publiken. Brown eyed girl får farsan att le från öra till öra. Och sedan är det min låt. Metallica fanns inte i reportertoaren så det blev Judas Priest. Allsång till Living after midnight. Och där försvann farsans kvinna på styrdans Down by the river. Sista låten nu - ska passa svenskar, finnar och norrmän. Det blev nåt smörigt om sol & värme. Norrmännen verkar lyckliga i alla fall :) En gång till, en gång till ger resultat. Fan. Det gick ju så bra ända tills nu. Vill inte kämpa med gråten nu. Kan jag för i helvete få ha en normal kväll på puben... I won't cry, no I won't shed a tear. Just as long as you stand, stand by me

 

(Det här skrev jag igår kväll/natt, men överföringen från telefonen strulade)

Får inte gråta

Det finns ingen plats för gråt i mitt liv. Jag ställer mig i duschen på morgonen och försöker att inte tänka alls. På väg till jobbet åker jag slalom mellan radiokanalerna för att inte snubbla på något som gör ont. Om radiohuset är tänt när jag svänger in vet jag att jag kommer att klara ännu ett arbetspass. Men om det är mörkt. Tomt och tyst. Så mina ensamma steg hörs. Från studio till studio. Parketten. Linoleummattan. Tittar ännu en gång på klockan. Kommer inte kollegan snart? Med prat, tidningsprassel och kaffeautomatpys. Tar plats. Tränger undan.

Timmarna går. Ibland, rätt ofta numera faktiskt, känns det faktiskt som jag är på jobbet. Andra gånger kommer jag på mig med att inte alls vara där. Det är då jag är som mest sårbar. I morse rycktes jag hastigt ur min frånvaro. En låt jag inte hört på åratal. En låt från en annan tid. Ett annat liv. Långt före katastrofen. När hopp och framtidstro fanns. Jag klarade inte av att stå kvar. En och en halv minut kvar till sändning och jag klarar inte av att stå i studion. Tack gode gud för trafikrapporten som ger mig 50 sekunder att samla mig.

När jag äntligen lämnar radiohuset har jag jobbat, blivit utbildad, bokat Arlandaanslutning, skrivit reseräkning, kollat och skrivit ut schemat och plockat ut några exempel inför utbildningen i morgon. En sväng förbi ica och sedan hem till lunchmakande. Jag har precis slängt i mig maten och varvat ner inför eftermiddagsluren när mobilen ringer. Privat nummer.

"Hej, jag heter Johan och ringer från Divine".

"Men vad fan, nu blir jag riktigt irriterad. Jag sa redan förra gången nån ringde att ni inte får ringa min mobil, inte någons mobil, det strider mot branschreglerna. Stryk mig från listan och ring mig aldrig mer"

"Oj, ursäkta. Klick"

Det tog en stund innan jag varvade ner och kunde sova sedan. Vacklar upp två och en halv timma senare. Jippi. Tre och en halv timme på ett dygn. Matlagning igen.

Eller. Jag skulle ha lagat mat. Det går inte. Det kryper i benen. Kliar i ögonen. Stramar i bröstet. Rastlöst plockar jag omkring i köket och vardagsrummet. Zappar mellan kanalerna. Plockar undan disken från diskstället. Den långa cappucinoskeden får tårarna att svämma över. Den jag brukade ha i väskan när dottern var lill-liten. Som passade perfekt att servera barnmat direkt ur burken med. En annan tid.

Och nu får jag inte stopp på tårarna.

Först försöker jag gråta ut. Plockar fram minnet av liten lycklig familj på stan, som värmer barnmat på snabbmatshak. Gråter över den förlorade framtiden. Försöker sedan avleda. Sätter igång med matlagningen. Plockar dill. Skalar morötter. Sjuder fisken i dillbuljong. Gråter ännu mer. Höjer ljudet på tv:n och byter kanal. Fortsätter snörvla. Hungrig dotter hojtar "är inte maten klar snart". Fan. Kram. Det går fan inte att få stopp på gråten. Tills dottern säger "jag orkar fan inte vara ledsen ikväll", kramar till och går sedan.

Nä. Det finns inte plats för gråt i mitt liv.

Men jag går fan i bitar om jag ska hålla den inne mer.

Barndomens musik

Ibland öppnar sig minnets dammluckor och känslor, fragment av bilder, dofter, människor, väller över en. Som tidsmaskin fungerar maträtter och smaker, dofter och naturligtvis musik.

Mymlan har gjort en lista med sin barndoms musik, och jag nappar förstås på frågan Vilken är din barndoms musik?

Den första titeln jag kommer att tänka på är Den siste mohikanen. När jag var liten byttes godnattsagan emellanåt ut mot pappa & gitarr på sängkanten. (Planen att göra en Spotify-lista sprack redan här, den enda version som fanns var Lars Vegas trio... säga vad man vill men Little Gerhard & co är de ju inte). Naturligvis barnvisor som Blåsippor och alla barnsångerna av Gullan Bornemark, och föga anade jag att den populära Blinka lilla stjärna hade musik av Mozart. 

Min barndom är full av sentimentala sånger, som Lasarettsvisan med den tårfyllda frågan får jag komma hem till mor. När lillan kom till jorden var så vacker att att man kunde få tårar i ögonen för mindre, och när farmor sjöng den för mig önskade jag så hjärtat värkte att jag kunde få ha min födelsedag i maj. Alla åren som hästtokig får symboliseras av temat till The adventures of Black Beauty, en bok- och tv-succé som det skulle dröja några år innan jag hade full behållning av, men tittade gjorde jag och älskade hästar gjorde jag fastän jag inte träffat nån.

Ett musikrelaterat minne är när moster kom och hälsa på. Jag var fem år, och vi gick på kiosken tillsammans. På väg tillbaka passerade vi en busskur, med affischplats. Och moster slet ner affishen, för det var hennes stora idol på bilden. Året var 1972, och Jag vill ha en egen måne gjorde succé. Det skulle dröja ännu ett år eller så innan jag fattade grejen med pop vs barnvisor, och då föredrog jag Abba. Det var hela grejen med hopprep framför spegeln... 

Sen var det dags att försöka sig på att åstadkomma musik själv. Det fanns bara ett instrument. Blockflöjt. Alla slog upp notboken och klämde i Hej, sa Petronella. Det fanns visst andra instrumet där ute i den stora världen utanför byn, men de var utom räckhåll för de flesta av oss i byn. Köpa eget till musikskolans lektioner? Otänkbart.

En särskild minneslucka öppnas när jag hör Där björkarna susa. Här finns länken till de gamla läsarsångerna, via Barnatro till Ovan där och så är jag hemma hos farmor och farfar i den lilla byn några kilometer från Polcirkeln. Här hörde jag första gången skillingtryck som Lejontämjarens dotter, och farmor spelade cittra vilket jag var mycket imponerad av. Och så länken till folkmusiken och mostern  som dansade gammeldans.

Här närmar vi oss också ett känsligt kapitel. Tre ackord på akustisk gitarr är shysst på fyraåringens sängkant. Pappa som spelar dragspel inför 12-åringens kompisar är extremt pinsamt. Jag hade nog önskat att farsan skulle vara lite coolare.

Musiken där hemma var ju långt ifrån bara den jag själv valde att lyssna på. Mammas och pappas musiksmak ljöd ju i alla rum som inte var enbart mina. Som barn tyckte jag det var väldigt exotiskt med musik från när och fjärran. Artister som Viktor Klimenko, Nana Mouskori, Demis Roussos och Boney M, låtar som Kalinka, Chanson d'amour och Una paloma blanca satte myror i huvudet på mig som inte kunde annat än mitt modersmål.    

Den musik som nog hördes mest i huset var nog rock. Kungen förstås. Till min skam måste jag erkänna att jag föll för sentimentala Las Vegas-Elvis som In the ghetto och Are you lonesome tonight innan jag begrep mig på tidiga rocklåtarna som Jailhouse rock. Country var också stort i vårt hus, och störst av alla var Johnny Cash med San Quentin och Ghost riders in the sky. Jag minns att jag brukade bli förvånad när jag hälsade på hos klasskompisarna och musiken i deras hus var helt annorlunda. Jag som hade lite yngre föräldrar slapp jazzen. Det är först nu när jag som vuxen jämför min musiksmak och mina musikminnen med jämnåriga som jag riktigt fattar hur mycket det präglat mig/oss.

Jag märker att jag drar på det. Den musikstil som jag idag slår knut på mig för att slippa. En gång var det tvärtom. Musiken ljöd på hög volym medan det städades i barndomshuset, på parmiddagar och logdanser. Dansband. Ja, herregud, jag lyssnade också. Och behövde inte direkt mordhotas till det. Gud hjälpe mig, men jag gillade faktiskt Leende guldbruna ögon och Vindens melodi.

Sådär. Jag tänker inte nämna det mer. Om ni har något hjärta så gör inte ni det heller.

Tårar från morgon till kväll

Vissa dagar är helt hopplösa. Tårarna bränner bakom ögonlocken hela djävla tiden. Det behövs bara en melodislinga, en liten tanketråd, en bild, som snuddar vid förlusten så brister fördämningarna. Om det åtminstone lättade att gråta ut. Men det gör det inte.

Man blir bara tröttare. Och har ännu närmare till tårar efteråt.

Efter hockeygråten kom ville-verkligen-ha-en-positiv-dag-gråten. Favvoartistenlåten som råkade spelas på radio när vi åkte ut till havet och den strand som var den enda där han kände sig bekväm att vara. Våren-han-aldrig-får-uppleva-gråten.

Så bestämmer vi oss för att inte gråta mer, vi ska hyra film, handla lite livsnödvändigheter och sen hem och göra blåbärspaj. Videobutiken är stekhet. En skock ungar i spelrummet skriker och väsnas. Mitt huvud värker och jag svettas som en gris. Jag vill ut nu! annars klappar jag till en ungjävel eller två. Lyckas hålla mig i skinnet. Åker till stormarknaden. Drar några djupa andetag på parkeringen. Klar, frisk vårluft full av smältande snö och nyvaken skogsmull. En halvtimme kvar till stängningstid. Det går riktigt bra. Dottern finns med och det hjälper till att hålla grubbeltankar borta.

Tills de sista fyra minuterna.

Eric Clapton. Tears in heaven .

Väl hemma ställer sig dottern och diskar några kastruller. Tills det brister för henne också. Det där brukade ju pappa göra.

Ögonen svider och bränner av allt gråtande. Huvudet värker.

Jag är så djävla trött på det här.

Vi hade tänkt se The bucket list.

Tror inte att det är rätt dag. Vi tar nåt ofarligt. Som en film om tobakslobby, Thank you for smoking.

Nu orkar jag fan inte gråta mer.

Glömde jag skriva att jag har 39 graders feber i dag?

Hockeyfåtöljen står tom

Alldeles nyss slog det mig: Jag har aldrig hört M sjunga. Visst, vi har suttit bland andra föräldrar och mumlat oss igenom Idas sommarvisa. Och visst har jag hört honom nynna med i nån rocklåt. Men inte sjunga. På riktigt. Med hela sin egen röst. Det slog mig när jag såg trailern för hockey-VM.

Jag brukar verkligen inte följa landslagen och mästerskapen. För det mesta tycker jag att sport är fånig. Men Hockey-VM fick en särställning.

För 18 år sedan tillbringade jag timmar, dagar och veckor med att iaktta min älskade make när han tittade på sitt älskade Hockey-VM. Varje match höll jag i hemlighet tummen och önskade att Sverige skulle förlora. Åk ut, åk ut! Inte kvartsfinal. Absolut inte semi! Ut, ut. Åk hem. I pauserna vände jag önskan inåt. Sneglade ner på den klotrunda magen och mumlade Stanna inne, stanna inne! Jag hade ju hört historierna om den blivande barnafadern som tillbringade sitt barns födelse framför dagrummets tv.

Vi hann. Bebben stannade inne tillräckligt länge för att jag skulle hinna se Mats Sundin trolla in mål efter mål och för blivande pappa att efter segerruset hinna lära sig lite Lamaze.   

Ett gemensamt minne av den typen man berättar för de numera vuxna kompisarna till 18-årsblivande Bebbe som omedelbart grips av lust att slå ihjäl pinsamt babblande förälder.

Men det kommer inte att hända.

Det slog mig dag att även om Sverige sopar banan/isen med resten av världen så kommer jag inte att få höra M sjunga nationalsången. Han kommer inte att sitta med fåtöljen tätt intill tv:n, framåtlutad för att se pucken på mållinjen. Han kommer inte att dunka den knutna näven i fotpallen när pucken var på fel sida. Han kommer inte att kväva en svavelosande ed när dottern är i närheten.

Hans röst har tystnat. För alltid.

Och jag vill aldrig mer titta på Hockey-VM.

Och var de tvungna att använda den här musiken?  

Tårar i mörkret

Klockan har passerat halv tre innan jag lommar iväg mot sovrummet med vattenglaset i ena handen och laptopen i den andra. Precis som nätterna innan är jag sjukt trött men kan inte komma i ro. Tankarna kastar sig från högt till lågt, över brådjup och till säker mark. Vad ska vi ha till middag? Hur gick det i löneförhandlingen? Kommer dottern att orka gå tillbaka till skolan över huvud taget? Fan vad illa du gjort oss, M. Undrar hur de mår, de andra, som inte lever mitt i sorgekaoset? Fan, måste diska innan jag lägger mig. Orkar inte. Måste sova nu så jag orkar med jobbet. Jävla försäkringskassan hur ska jag orka gå upp till heltid innan sommaren?

Nu bestämmer jag mig för att försöka stänga in tankarna, förinta tystnaden som ger dem så stort svängrum. Söker fram ungdomens gitarrhjälte i Spotify. Det blir en lång lista Rainbow. Eyes of the world får inleda. Släcker lampan och herregud vad det är skönt att lägga huvudet på det satinmjuka örngottet. Vänder på mig och kurar in mig i täcket. På några sekunder förflyttas jag till en annan tid. Tonåring. Alltid skulle musiken vara på. Tänk så jag skulle älskat datorer och spellistor. Slippa vakna när kassettspelaren slog ifrån med en smäll. M tyckte jag var knäpp som ville ha musik jämt. Tyckte det var svårt att somna till Nina Hagen. Accepterade Rainbow. Snart spelades musik i huset från morron till kväll. Och på natten ända tills kassettsidan var slut. Vi lagade mat till musik. Städade till musik. Somnade till musik. Och älskade till musik.

Jag vill sträcka mig och känna din hud. Låta handen glida längs din rygg. Dra dig till mig. Herregud vad jag saknar dig. Och din kropp. Aldrig mer får jag reta dig för den håriga ryggen. Borra in näsan i gropen vid nyckelbenet.

Snart överröstas musiken av mina snyftningar och hulkanden. Jag gråter över det liv som tog slut alldeles för tidigt. Jag gråter över ensamheten. Över meningslösheten. Förgängligheten.

Fjorton minuters liveversion av Catch the rainbow har sällan gjort så ont. 

Jag gråter över förlorade chanser. Över alla frågor som aldrig får svar. Över skulden. Utsattheten. Över bråddjupet av smärta, rädsla, misstro och längtan som vi aldrig lyckades överbrygga även om vi de sista veckorna kunde känna varandras fingertoppar, nära, nära.

Richies fingrar på gitarren i de välbekanta ackorden får mig att krypa ihop i smärta. Jag har inte hört låten på åratal. Men hukar mig inför varje ton som för ett slag. Där hjärtat satt finns bara ett sår.

Jag har för länge sedan gett upp tankarna på en natts god sömn. Låter gråten riva i mitt bröst. Tills den långsamt börjar avta. You're tearin' out my heart. Knappt har sista tonen klingat ut innan världen abrupt tränger sig på.

Jävla Måns Zelmerlöv. Jag vill inte ha din jävla skiva. Reklamhelvete!

Fine. Nu är jag ledsen och förbannad.

Och ska upp ur sängen om tre timmar.

P.S ingen Spotify? På Youtube finns inte originalet men väl en cover om än med usel video. 

Globen gungade av metall

Nyss kom vi hem från konserten, har tagit en snabbdusch för att få ölet ur håret.

En härlig kväll går mot sitt slut. Batteritiden också tyv