Ibland öppnar sig minnets dammluckor och känslor, fragment av bilder, dofter, människor, väller över en. Som tidsmaskin fungerar maträtter och smaker, dofter och naturligtvis musik.
Mymlan har gjort en lista med sin barndoms musik, och jag nappar förstås på frågan Vilken är din barndoms musik?
Den första titeln jag kommer att tänka på är Den siste mohikanen. När jag var liten byttes godnattsagan emellanåt ut mot pappa & gitarr på sängkanten. (Planen att göra en Spotify-lista sprack redan här, den enda version som fanns var Lars Vegas trio... säga vad man vill men Little Gerhard & co är de ju inte). Naturligvis barnvisor som Blåsippor och alla barnsångerna av Gullan Bornemark, och föga anade jag att den populära Blinka lilla stjärna hade musik av Mozart.
Min barndom är full av sentimentala sånger, som Lasarettsvisan med den tårfyllda frågan får jag komma hem till mor. När lillan kom till jorden var så vacker att att man kunde få tårar i ögonen för mindre, och när farmor sjöng den för mig önskade jag så hjärtat värkte att jag kunde få ha min födelsedag i maj. Alla åren som hästtokig får symboliseras av temat till The adventures of Black Beauty, en bok- och tv-succé som det skulle dröja några år innan jag hade full behållning av, men tittade gjorde jag och älskade hästar gjorde jag fastän jag inte träffat nån.
Ett musikrelaterat minne är när moster kom och hälsa på. Jag var fem år, och vi gick p
å kiosken tillsammans. På väg tillbaka passerade vi en busskur, med affischplats. Och moster slet ner affishen, för det var hennes stora idol på bilden. Året var 1972, och Jag vill ha en egen måne gjorde succé. Det skulle dröja ännu ett år eller så innan jag fattade grejen med pop vs barnvisor, och då föredrog jag Abba. Det var hela grejen med hopprep framför spegeln...
Sen var det dags att försöka sig på att åstadkomma musik själv. Det fanns bara ett instrument. Blockflöjt. Alla slog upp notboken och klämde i Hej, sa Petronella. Det fanns visst andra instrumet där ute i den stora världen utanför byn, men de var utom räckhåll för de flesta av oss i byn. Köpa eget till musikskolans lektioner? Otänkbart.
En särskild minneslucka öppnas när jag hör Där björkarna susa. Här finns länken till de gamla läsarsångerna, via Barnatro till Ovan där och så är jag hemma hos farmor och farfar i den lilla byn några kilometer från Polcirkeln. Här hörde jag första gången skillingtryck som Lejontämjarens dotter, och farmor spelade cittra vilket jag var mycket imponerad av. Och så länken till folkmusiken och mostern som dansade gammeldans.
Här närmar vi oss också ett känsligt kapitel. Tre ackord på akustisk gitarr är shysst på fyraåringens sängkant. Pappa som spelar dragspel inför 12-åringens kompisar är extremt pinsamt. Jag hade nog önskat att farsan skulle vara lite coolare.
Musiken där hemma var ju långt ifrån bara den jag själv valde att lyssna på. Mammas och pappas musiksmak ljöd ju i alla rum som inte var enbart mina. Som barn tyckte jag det var väldigt exotiskt med musik från när och fjärran. Artister som Viktor Klimenko, Nana Mouskori, Demis Roussos och Boney M, låtar som Kalinka, Chanson d'amour och Una paloma blanca satte myror i huvudet på mig som inte kunde annat än mitt modersmål.
Den musik som nog hördes mest i huset var nog rock. Kungen förstås. Till min skam måste jag erkänna att jag föll för sentimentala Las Vegas-Elvis som In the ghetto och Are you lonesome tonight innan jag begrep mig på tidiga rocklåtarna som Jailhouse rock. Country var också stort i vårt hus, och störst av alla var Johnny Cash med San Quentin och Ghost riders in the sky. Jag minns att jag brukade bli förvånad när jag hälsade på hos klasskompisarna och musiken i deras hus var helt annorlunda. Jag som hade lite yngre föräldrar slapp jazzen. Det är först nu när jag som vuxen jämför min musiksmak och mina musikminnen med jämnåriga som jag riktigt fattar hur mycket det präglat mig/oss.
Jag märker att jag drar på det. Den musikstil som jag idag slår knut på mig för att slippa. En gång var det tvärtom. Musiken ljöd på hög volym medan det städades i barndomshuset, på parmiddagar och logdanser. Dansband. Ja, herregud, jag lyssnade också. Och behövde inte direkt mordhotas till det. Gud hjälpe mig, men jag gillade faktiskt Leende guldbruna ögon och Vindens melodi.
Sådär. Jag tänker inte nämna det mer. Om ni har något hjärta så gör inte ni det heller.