En bokmal anfaller

När alla känslorna...

I avdelningen låtar jag inte vill höra i lurarna en minut innan jag ska sända nyheter kommer denna högt upp

Varje dag

Håret. Det var det som gjorde det den här gången. Diagonalt över tv-skärmens 37 tum löper hårstrån som ett vattenfall. Långsamt, regelbundet, sänks och lyfts de. Andas. Hår som glänser och glittrar i soljuset. Kameran skiftar fokus, följer ett strå som slitit sig från mängden.

Precis som man gör när man betraktar någon som sover. Man vaknar först, solen har redan trängt sig in i persiennspringorna. Man vänder sig på sidan, ser de slutna ögonen. Den avslappnade munnen. En hand under kinden, den andra mellan de uppdragna knäna. Man ler. Man stöttar upp sig på armbågen. Man noterar en sömnrufsig test hår som ställt sig på ända. Solen förgyller hårstråna och får dem att lysa som fiberoptik. Långsamt, regelbundet. Andas in, andas ut.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den vackra gamla kvinnan med sitt fårade ansikte är djupt avslappnad. Bara en liten, liten vippning på foten ifrån sömnen. Långsamt, regelbundet. Fram och tillbaka. De ålderdomstunna händerna vilar i knät.

Och mina tårar vill inte sluta rinna.

En nästan ordlös film av Nina Hedenius rör vid minnen och drömmar och sorg över det som aldrig mer är och det som aldrig kommer att bli. 

Inte kunde jag ana att sorgen skulle få mig att gråta nästan varje dag i två år.

Det är film, det är musik, det är minnen, det är vreden, det är frågorna.

Jag håller så mycket av dig, hälsa (dottern) att jag älskar henne

Så avslutade han det sms som blev det sista han skickade till mig.

Hur fan kunde han tro att vi inte skulle sörja honom djupt och innerligt?

Hur fan kunde han ta beslutet att inte söka hjälp?

Jag vänder och vrider på frågorna. Men inte blir jag klokare för det. En dag, nån gång i framtiden, kommer jag att lära mig leva utan svaret. Men det känns som om det är rätt länge kvar tills dess.

Tittar på tv

Jag har tittat på tv i går kväll.

Jaha? tänker ni då, gissar jag.

Låt mig backa lite. Jag hade varit ute på ärenden med dottern. Handlat lite. Köpt en blombukett. Trixat med special-dubbelhäftande tejp så inte klänningen skulle glida ner från axeln under middagen. Och så en tur till graven med blomma. Grät förstås. Känns fortfarande meningslöst och obegripligt. Sen hem. Torkade tårarna. Stekte upp några köttbullar, stuvade makaroner, gjorde sås. Tog tallriken med mig till soffan och kom lagom till Kommissarie Lewis.

Så skönt att bädda in och stötta upp den faktiskt sjukt värkande ryggen med kuddar. Kommer långsamt ner i stressnivå. Kan njuta av att maten är god. Tar en värktablett till. Det surrande huvudet stillnar något. Småputtrigt stereotypt i bibioteksdammig Oxfordmiljö med beräknande matematiker, chanstagande spelare, charmigt idérika konstnärer och en begåvad konstelev tillika autistiker med fotografiskt minne och en sällsam oförmåga att vare sig känna eller visa känslor.

Jag hämtar en liten portion till, tre köttbullar och en sked makaroner. Äter upp och ställer undan tallriken i reklampausen. Passar på att ge katten torrfoder. Ser upplösningen på Lewis, och sitter kvar för att se Ett fall för Dalziel och Pascoe. Kriminalgåtan är lagom oengagerande småtråkig. Bonnläppar och manschauvinister som ordnar dog fights och en kvinna blir våldtagen, dödad och sen vilt biten av en kamphund. En våldtäktsman som är steril. Så vem av bonnläpparna skjuter blankt? Ser halva avsnittet innan jag flyttar ner till sängen och sovrumstv:n, och slår igång datorn.

Medan jag låter 18 uppdateringar dras ner och installeras begrundar jag den brittiska deckaren. En förrymd fängelsekund och dömd mördare jagas, en otrohet eller två avslöjas, en härva av lögner blir nätt och jämnt utredda, en kylig utpressning kommer i dagen, och ingen blir förvånad när det mördarens rätta ansikte avslöjas. Nu har också datorn tänkt färdigt och jag kan läsa i kapp lite bland bloggarna.

Fattar ni nu?

Jag satt kvar vid tv:n efter jag hade ätit, och fortsatte se på tv. Bara. Även under reklamen. Bara tv. Ingen dator, ingen bok, ingen disk, ingen kattklappning, ingen tidningsbläddring. Bara tv. Och det kändes okej. Till och med avkopplande.

Långsamt lär jag mig att göra en sak i taget. Att vara här och nu. Nu ser jag på tv och nu funderar jag på tv. Och om tankarna slinker iväg är det inte farligt. De kanske ramlar ner i ett sorgehål men det gör ingenting. De gör ont som fan, men det är inte farligt att skåda djupet. Man måste inte ha tre olika aktiviter på gång samtidigt (äta, se på tv, läsa). man behöver inte dessutom älta vad som redan varit, och gruva sig inför vad som komma skall eller göra upp planer som vore livet ett fältslag att vinna med strategi.

Jag tittar på tv. Det räcker.

 

Only idiots assume

Om jag äger Nietzsches verk kan du anta att jag är rasist

Om jag har lite rep och gaffatejp kan du anta att jag är våldtäktsman

och jag använder en massa elektricitet, kanske jag driver en ganjafabrik?

Redan de första raderna i vinnarlåten för kampanjen Don't disconnect us visar tydligt varför de brittiska lagförslagen om att upphovsrättsinnehavare ska kunna begära att internetleverantören stryper/stänger av misstänkta fildelare vilar på osäker grund.

Du har ett internetabonnemang

det laddas ner filer med det abonnemanget

= du satt vid datorn och laddade ner filerna

Har vi hört det förut?

Den här gången är det britterna som lobbar för att få ha sin internetuppkoppling i fred.

 

Artificiell intelligens

Många gånger har jag fascinerats av teknikens landvinningar och förtjusats av vilken nytta - och vilket nöje - nya uppfinningar kan ge. Dammsugaren som sköter städningen medan du är på jobbet, häpnadsväckande konstgjorda hjärtklaffar som räddar liv och hälsa. Vi utforskar planeter, eller, ja, det har väl gått sådär emellanåt. Jag tror att vi har ett bra tag kvar innan jag skulle överlåta något viktigt, som att hämta morgontidningen, till något med ickemänsklig intelligens.

Jag har denna morgon försökt lista ut hur Spotify sammanställer sina listor på "Artists you may like". I helsike jag ser någon som helst logik eller intelligens, mänsklig eller artificiell.

Denna morgon: Megadeth. Serj Tankian. Guano Apes. Sissel. Sigmund Groven. Waylon Jennings.

Jag brukar visserligen klaga på att musiken i SR P4 är strömlinjeformat kommersiellt urvattnat som fyrkantig långfranska. Men ändå.

Och hur smög sig Waylon Jennings in på listan?

 

Karibien according to Metallica

Den här listan hittade jag för ett tag sedan hos Mymlan.

Uppgiften är att besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist.
Undvik att upprepa en låttitel.

Då kör vi:

Är du kvinna eller man? – - Human
Beskriv dig själv –

Vad tycker du om dig själv? – Invisible kid
Beskriv var du bor för tillfället – Dirty window

Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? - Escape
Favoritfärdmedel – Motorbreath
Din bästa vän är – Eye of the beholder
Din favoritfärg är – Blackened

Hur är vädret? – Orion
Favorittid på dagen - The small hours
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta? – Suicide & redemption
Vad är livet för dig? –

Det bästa rådet du kan ge? – Nothing else matters
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? – Call of Ktulu
Favoritmat – Breadfan
Dagens tanke – Fixxxer

Hur skulle du vilja dö? – Mercyful fate
Din själs nuvarande tillstånd - Unforgiven, Unforgiven II  

 

Felen du kan leva med – The unnamed feeling
Ditt motto – Carpe diem, baby

Så. Hur ser dina svar ut?

Glömde säga hejdå

Jag insåg det en timma innan taxin skulle hämta oss. Jag kommer inte att hinna. Det finns inga planer att det går. Måste hämta ut SJ-biljett, handla lite käk till svärynglet, slänga ner kläder & laddare i väskan, ge katten käk. Nej. Det hinns inte. Och jag glömde åka ut till graven i går. Fan också.

Det är första gången jag lämnar stan utan att åka ut till graven och säga hejdå.

Skit också.

Och det är så himla knäppt att jag ens grubblar på det. Jag menar, vad spelar det för roll om jag åker dit? Karln är ju död. Men det är det där att vi nästan aldrig varit ifrån varandra. Att skiljas utan att säga hejdå var otänkbart. Då. Och tydligen nu också.

Nåja. Vi har lämnat stan. Mor och dotter på äventyr. En konsertresa, den här gången utan både pappa/make och pojkvän/sväryngel. En resa för vila och strosa på stan, för lata dagar och god hotellfrukost. Och så en date med Stefan Sundström. Det ska bli kul att höra honom igen, utan Bongo Brains.

Synd att början på resan blev lite strulig. Med andan i halsen hann jag bli klar och släpa ut väskorna till taxin. Mask på. Snacka bostadsområden, lägenheter, fastighetspriser med chauffören. Precis ner vi kom fram trillade ett sms in. Planet 12:50 fick ny avgångstid 13:20. Jäklar. Där försvann den tid vi behövde för att byta från flyg till tåg i Stockholm. Tillbringade en kvart i SJ:s telefonkö. Bokade om biljetterna - som tur var hade vi köpt ombokningsbart - men nån plats på X2000 fanns inte. Inte på hela eftermiddagen/kvällen. Det blev regionaltåg. Vi kommer fram sju istället för fem. Suck. Betydligt billigare biljett än den vi köpt, men mellanskillnaden får vi förstås inte tillbaka. Anyway. Väl på plats konstaterar vi att det faktiskt var ett dubbeldäckartåg och det fanns internet här också :)

Får vi nu bara tag i en schysst restaurang i Linköping innan vi svälter ihjäl så blir det en riktigt bra dag ändå.

- någonstans väster om Kolmården

Fidel & jag

Italiensk buffé... sallad förstås, prosciutto, svamprisotto, pasta med soltorkade tomater, ugnsbakad lax... ett glas vitt till det

Massa folk. Massa sorl. Massa leenden. Massa återseenden.

Sorbet. Fidel Castro. En dubbel espresso och en fyra Havana Club.

En Alexander Baby.

Liveband. Disco. Hårdrock .

(Jag hade tänkt infoga ljud & video men insåg raskt att ljudet var överstyrt som fan. Ni får tro mig på orden - det lät jäkligt bra)

Livet är gott. Ibland.

Det gäller att njuta när det går.

 

Trötthet

Vinden ruskar om i trötta trädkronor och på den regnvåta marken ligger smutsbruna löv i drivor. Var är de vackra höstpromenaderna, med prasslande sprakande färgrika löv under svalt värmande höstsol?

Den här årstiden avskyr jag hett och innerligt. Fuktig kyla kryper innanför koftor och vindjackor. Mörkret lägger sig som en obeveklig filt. Det är trist nog att stå vid graven och sörja när sensommarsolen lägger guld på varje blad och blomma. Att stå i mörker och kyla och snål kyrkogårdsbelysning som inte räcker fram är deprimerande som fan.

De senaste veckorna har en tung trötthet smugit sig på. Den sprittande irriterande rastlösheten från första månaden/månaderna med den nya medicinen är ett minne blott. Till en del beror det säkert på att jag sover sämre igen. Vilket sin tur utan tvivel hänger ihop med försovningen som jag verkligen inte vill göra en repris på. I veckan måste jag verkligen disciplinera mig, gå och lägga mig i vettig tid och fan inte stiga upp om jag inte somnar direkt. Fyra dagar med redaktörsjobb kommer att fresta på. Det är roligt, stimulerande, utmanande, men tröttande.

Jäklar så jag är avundsjuk på chefen som åkt till Kreta! Och gissa hur mycket jag skulle vilja byta plats med kollegan som tillbringar fyra veckor på Kuba...

Nåja, jag har också en resa att se fram emot, även om det är närmare Säffle än Karibiska havet. Det blir en helg i Linköping med Stefan Sundström. Första helgen i december. Det blir bra att ha två månader med något att se fram emot och längta till! Bara att bo på hotell, sova länge, äta god frukost, aahh... 

Och så får dottern säga vad hon vill, men domkyrkan måste jag se igen, så otrogen jag är. Kyrkan är vacker, och jag kommer att behöva en stunds stillhet. Minnas den sommaren när vi åkte på Sverigeresan och besökte kyrkan tillsammans. Glädjas åt minnet av de goda stunderna.

 

 

Fan fan fan

Som en molande värk i hela kroppen. Som en annalkande migrän. Som tyngden djupt i bäckenet när mensen väntar. Som ryggmuskler protesterande mot en tung börda. Som en irriterande tinnitus när dagen varit för lång och ljuden för höga.

Som sorgen jag bär i mitt hjärta. Som skulden jag bär i mina tankar.

Saknad. Längtan. Ånger. Frågor. Frustration. Smärta.

Det var inte bara hans liv som tog slut, den där sommarnatten för ett år sedan. Det var också mitt liv, som jag kände det. Det var vårt liv.

Fan fan fan. Det skulle ha vart du.

Vi skulle ju bli gamla tillsammans.

Jag kan inte skaka av mig känslan. Jag kan inte resonera bort tanken. Jag kan inte glömma drömmen. Jag ser framför mig ett liv i ensamhet. För det skulle varit du.

Fan fan fan

fast jag inte sett dig på så länge
tänker jag på dig ibland
det var nånting som fastna' på mig
nått som aldrig helt försvann

fan fan
fan det skulle varit du
fan fan
fan det skulle varit du

och fick jag spela om partiet
fick jag chansen en gång till
fick jag vrida tillbaks tiden
om dom gav mig en ny giv

fan fan
fan det skulle varit du
fan fan
fan det skulle varit du

alla klockor och körer
alla himlens orglar
- skulle varit för oss

alla trummor och trumpeter
alla sagor
alla under
allt på en och samma gång

fan fan
fan det skulle varit du

fast det var så kort romans
var det något jag borde ha förstått
sånna chanser kommer en gång bara
aldrig att dom kommer två

fan fan
fan det skulle varit du
fan fan
fan det skulle varit du