En bokmal anfaller

Inte det

Hon som jag varit mest förbannad på. Besviken på, så in i märgen. Som förbanne mig inte vågat se ett bekymmer i vitögat. Som flyr, som vänder bort blicken, som snackar runt, som undviker, som flackar, som dränker, som ekar medkänsla men utan botten, som lovar runt men håller tunnt.

Hon. Som inte fanns där när min M behövde prata. När han behövde henne. Som flackade med blicken och orden och försvann.

Hon. Som inte fanns där han fattades mig. Som lovat att nu skulle hon finnas där. Nu hade hon förstått.

Hon. Som inget förstod. För hon inte hade kommit dithän. För att hon inte hade orken, verktygen, viljan, mognaden, stödet. Whatever.

Hon. Som förnekade, projicerade, sköt bort etc etc.

Hon som jag många många gånger tänkt "undrar hur hon skulle känna om hon själv hamnade i den här situationen". "tänk om det var hennes liv som raserades och om det var hon som behövde stöd".

Så förbannad, besviken och sviken har jag varit att jag i mina svartaste stunder stunder önskat henne samma helvete som jag själv gått igenom.

I dag fick jag veta att just det har hänt.

Hon har gått igenom ett helvete det senaste året, ett år som slutar med att hon förlorar den man hon levt med i 25 år.

Fy fan.

Så jävla usel jag känner mig för min hämndlystna önskan.

På ett par timmar har jag gått från de första sekundernas "jaha, nu vet du hur det känns" över "fan det var inte så jag menade!" till insikten att min usla önskan dessutom aldrig kommer att uppfyllas.

Det jag egentligen önskade var att hon skulle förstå min kris, förstå mig. Och förstås förstå M.

Men hon kommer ju att hantera sin kris på sitt sätt.

Och vad fan ska jag göra?

Ska jag vara lika usel medmänniska som jag då tyckte att hon var och hålla mig borta? Ska jag erbjuda det som jag tyckte att jag behövde då? Ska jag försöka lista ut vad hon kan tänkas behöva utifrån den hon är och erbjuda det?

Vill hon ens ha något av mig? Hon har visserligen aldrig hört av sig till mig mer under de här åren - men jag har ju inte heller hört av mig till henne... En del av det helvete hon och famlijen gått igenom kände jag till. Hans sjukdom och bortgång visste jag inte om förrän idag.

Ännu en människa är död. Jag är otroligt ledsen över att hans familj, barnen, måste gå igenom detta.

Jag önskar att inga barn behövde växa upp utan pappa. Och jag önskar att inga par slogs itu av döden.

Och jag saknar orden. De tröstande orden.

Tomma floskler, när jag inte längre tror på en högre mening, ett liv efter detta.

R, jag ska minnas dig med värme.

Under behandling - Start

Det är inte så ofta jag skriver om den, terapin. En orsak är förstås för att den är berör mitt allra innersta, det känsligaste, det sköraste, men också det fulaste, smutsigaste. Det största skälet är nog att det är så svårt att fånga vad det egentligen var som hände under terapin. Vi har 45 minuter att prata, var tredje vecka. Det är inte alltid som i tv-serierna, att man lägger pussel, får de viktiga sammanhangen klart för sig och går ut från terapin med nyvunna insikter.

Tvärtom. Oftast kommer insikterna, aha-upplevelserna, någon av alla timmarna mellan terapisamtalen. Jag kommer på mig med att känna igen en situation, de känslor, tankar, handlingar som följer kan jag förutse. Och kanske förändra. Ofta är det inga stora insikter med tända ljus och änglakör utan mer ett jaså, jaha, är det så här det är.

Rätt många terapitimmar har det blivit. Och jag känner ett behov av att på något sätt samla ihop något av det jag lärt mig, det jag håller på att lära mig. Fånga den där kunskapen, erfarenheten, insikten, och sätta ord på den. Beskriva läget just nu, för senare att kunna bläddra fram och bak och se hur resonemang förändras, insikter mognar och reaktion/aktion påverkas.

Ett sätt att göra detta kom jag på nu, och det är att reflektera kring avsnitten i serien In Treatment. Vi följer psykoterapeuten Paul när han tar emot patienter, varje avsnitt består i princip av en terapisession.

På måndagar träffar han Laura, en ung läkare som gått hos Paul i ett år och först nu berättar att hon blev förälskad i honom redan vid första besöket.

På tisdagar kommer Alex, en Top gun stridspilot som vid ett uppdrag i Irak bombat en skola med 16-åringar/terrorutbildningscell och försäkrar att han sover gott om natten.

Onsdagarna är Sophies, en tonårig gymnast somn kommer till Paul för att få ett professionellt utlåtande om en olycka hon råkat ut för. Hon kunde ha dött. Var det det som var meningen?

Torsdagar tar Paul emot paret Jake & Amy, som grälar med varandra och älskar sin son och försöker bestämma sig för om de ska leva ihop eller inte.

På fredagarna går Paul själv på handledning, en sorts egen terapi där Gina förmår honom att till exempel rannsaka sina motiv i förhållande till Laura.

Och några glimtar av livet utanför terapirummet blir det allt, Paul har fru och barn, Max, som också vill ha sin del av hans uppmärksamhet och liv.

Ja, ni fattar. Det finns många beröringspunkter med mitt liv. Många teman som finns i många människors liv, förvisso.

Jag tänkte att jag skriver om de tankar som väcks, oavsett det är färdigtännkta tankar eller fragment av något som kan bli en insikt så småningom - eller bara förblir en lös trådända.

Ni läsare får hänga med på resan eller bara hoppa över de här avsnitten om de känns obegripliga eller ointressanta.

Då åker vi!

Länkar:

In Treatment hos producenten HBO

Episodguide hos HBO, gå till säsong 1

In Teatment  på Wikipedia

In Treatment på Imdb, Internet movie database

In Treatment på Youtube, season 1

In Treatment på dvd hos CdOn

In Treatment på dvd hos Discshop

 

Fråga #66

Vilken nu levande svensk person skulle du helst vilja vara?

(du får inte välja dig själv)

Vilken besynnerlig fråga, tänker jag när Mymlan postar frågan ovan, och varför i hela världen ställer du den?
(Och sen bläddrar jag till förra bloggposten fråga #9 och får svaret, "en liten röd bok som heter ”Den stora frågan”. Den innehåller 253 frågor som man kan använda för att ”överraska grannen”, få till djupa diskussioner eller bara lära känna sina vänner lite bättre. Typ")

Varför skulle jag vilja vara någon annan?
Det förutsätter på något sätt att jag inte är nöjd med mig själv, eller mitt eget liv.
Vilket jag i och för sig inte är. De senaste åren har präglats av sorg & elände, depression & ångest, praktiska bekymmer & utförsäkring.
Det har hänt att jag känt att mitt liv är värdelöst.
Faktiskt har jag slagits av att jag inte skulle önska mitt liv åt en värsta ovän

Men om jag inte skulle byta liv med någon utan bara kliva in i någon annans liv, skulle jag vilja det? Och vem skulle jag i så fall vilja vara?
Tänk att få ha drömjobbet, att vara rockstjärna, att vara rik, berömd, eller vara respekterad och hyllad för sin visdom, kunskap...

Men det skulle ju inte vara _min_ visdom eller kunskap, rikedom eller berömmelse.

Det skulle inte lösa problem med dålig självkänsla - tvärt om - eller ta bort min historia - utan jag skulle få fortsätta brottas med skuld och skam.

Stoltsera med lånta fjädrar är inte min grej.

Eller menar du att jag verkligen skulle bli den andra personen fullt ut, förlora alla minnen av mitt nuvarande jag, det liv jag lever och de människor jag älskar?

No, nay, never.

Hur mycket jag än längtar bort från ångestträsket skulle jag aldrig vilja ge upp mitt liv för någon annans.

Men så var det ju den där parentesen. (du får inte välja dig själv)

Vem fan har hittat på en så infernaliskt dum sällskapssysselsättning, lämplig att plåga grannarna med?

Fast det var förstås det som var meningen. Avdelningen omöjliga frågor, pest eller kolera osv.

Jag säger pass.

Bapelsin

Ibland undrar jag om människan skulle kunna överleva utan sina sinnen. Eller snarare, om man skulle vilja leva utan sinnenas stimulans.

När livet är som gråast och tristast och man helst vill dra täcket över huvudet och inte komma ut mer då kan ett doftstråk av kanel plötsligt ge en varm känsla av solig sommardag i barndomens kök. När sorgen river i hjärtat och ångestens kalla hand kramar ihop hela bröstkorgen kan en varm hand på axeln tina upp frusna stela muskler.

Dofter, smaker, beröring, värme, kyla, ljud och färger. Det är liv.

Där orden inte räcker till för att locka fram hopp och glädje, där kan sinnenas stimulans övertyga om att livet övervinner döden och att det behövs endast det minsta lilla ljus för att för att skingra det djupaste mörkret.

Häromkvällen var jag i behov av en pick-me-up. Trött till både kropp och själ. Lite ledsen och väldigt väldigt less på vinter, snö och kyla. Ännu mer less på sorg och elände.

En tur till stormarknaden i söndags hade gett mig ett fynd, kilospåsar med blodapelsiner för 5:90. Så, nu hade jag den perfekta kvällen att göra slag i saken. Här skulle tillverkas saft. Och jäklar vad saft jag gjorde. Och jäklar vad den kvällen var en fest för sinnena.

Skrubba två kilo apelsiner, skära skalet av dem med ett ciseleringsjärn och sedan pressa ut juicen. Gissa om det doftade apelsin?! Dottern som tillbringat kvällen i sitt rum kom uppför trappan och blev nästan knockad.

Överväldigad av aromatisk essens från skalen och syrlig juicedoft med en aning bitterhet backade hon nästan ner igen. Nej, tack, ingen blodapelsin. Fanns det nån clementin kvar?

Så småningom blev saften klar och upphälld på flaska. Jag blandade ett glas och bjöd dottern att smaka. För något helt glas ville hon inte ha. Ett par klunkar bara. Sa hon. Och sen fick jag aldrig tillbaka glaset igen ;)

Men det gör ingenting för jag har två och en halv liter saft kvar, blandad med vatten blir det sådär tolv liter drickfärdig saft.

Tolv liter sicilianskt solsken i glas.

Pröva själv!

 

Gott

Det finns stunder att ta vara på. Då vi lyckats hålla ångest, stress, rastlöshet, frustration och tötthet stången. Då vi klarar att göra något tillsammans.

En filmkväll. Med egenhändigt gjorda praliner.

Visserligen tog det oss två kvällar och minutiös planering - som ändå spräcktes efter en kvart. Men vi tog nya tag. Funderade vad vi behövde för att klara av det. Inget starkt ljus eller ljud för den ene. Dator som distraktion för den andre. Pauser för den ene, jobba på för den andre.

Resultatet kan vi njuta av flera kvällar.

 

Fem sorter blev det, gjutna i ischokladformar:

• vit choklad + hackad, rostad, kanderad pekannöt + vit choklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad mandel, flingsalt + mjölkchoklad
• mjölkchoklad + hackad, rostad, kanderad, kanelkryddad mandel + kanelkryddad mjölkchoklad
• vit choklad + hackad, rostad, kanderad mandel + mörk choklad
• mjölkchoklad + vit choklad

 

Ikväll blev det Alice i Underlandet till pralinerna och kaffet.

Ärligt talat gillade jag pralinerna bättre än filmen ;)

Kvar att fixa är mjölkchokladpraliner fyllda med mörk mockatryffel, och tunna kakor mörk choklad strösslade med saltrostad hackad pistage

Åh, förresten. Ett tips: när den vita chokladen på smältning i kastrull börjar se ut som stracciatella - släng den svarta slickepotten och börja om på en annan platta än den du just använde för att rosta nötter!

Kaosteori

Det blir nästan precis som jag inte ville förvänta mig. Det är ömma tår, ännu ömmare ego, en räcka upprivande händelser och allt mot en fond av jävligt trista minnen, skuld och skam.

Det är drama med smäll i dörrar, hjärtan som brister, skrik och tårar.

Det är att finna sig i kolmörkret halv två på natten mot julafton skottandes en halv meter nysnö fram till graven, i gympadojjor utan sockar, i tjugotvå minusgrader.

Det är att hålla om sin lilla stora unge och känna kroppens spända darrning och hjärtats rusande ångest långsamt långsamt stillna.

Det är boendestödsteam med förkylning och magsjuka och hysterisk julstädning.

Det är glitter och pumlor och tomtar och en miljon tända ljus.

Det är sill och lax på längden och tvären, romfyllda ägg, skinka, sylta, köttbullar och prinskorv med och utan skinn.

Det hjälper inte ett dugg att föreställa sig det värsta och hoppas på det bästa.

Det räcker inte att göra sitt bästa.

Det spelar ingen jävla roll om man längtar efter en hyfsat vanlig jävla jul- och nyårshelg.

Det bli kaos i alla fall.

Håller andan

Jobbet avklarat. Julgranen är klädd. Äntligen. Lön och sjukpenning har landat på kontot. Handlarlistan för morgondagen skriven. Hälften av julklapparna inhandlade, hälften återstår. Plus julmaten förstås. Jag förväntar mig mayhem och upplopp. Förbereder mig därpå och har följaktligen skrivit handlarlista i mobilen - tre stycken för utrymmet räckte inte - lånat ipod av dottern för att slippa höra stressade och högljudda shoppare, pip och skrammel och minnesframkallande julmusik, vattenflaska för att stå ut i svettiga elektronikmarknadsköer. Jag har till och med räknat igenom kontosaldon, räkningar, autogiron, bankavgifter - 17.700 i utgifter denna månad! - och satt ett tak för julshoppandet så jag inte förleds att köpa nåt bättre, större, nyare, dyrare än jag tänkt mig. Förväntar mig att uppnå stadiet kissehjärna - noll impulskontroll - redan efter första köpcentret. Efter tredje stoppet är det tveksamt om jag är i stånd att fatta ett beslut baserat på något annat än reptilhjärnans Kolla! Den blinkar och lyser och snurrar! Jag vill ha!

Om jag förbereder mig för det värsta kan det bara bli bättre än jag föreställer mig :)

Och jäklar vad jag längtar efter att slå mig ner vid en tallrik janssons, ett glas julmust och en uppesittarkväll med rimstuga!

Sill i dill

Oh the irony!

Medan känslor och tankar river och sliter i mig, lyckas jag på något outgrundligt sätt vara mer julfixare än på många år.

Ny adventsljusstake med svarta blockljus och grön mossa

Lussekatter

Knäck

Julstjärna på bordet och hyacinter i tomtekrukor

Enbärssill

Dillsill

Jamie Olivers gravade lax

WTF?

Medan jag står där med laxfjällen yrande kring vid köksbänken och dillkvistar upp till öronen undrar jag vad fan handlar det här om? Sill brukar jag lägga in, nästan varje jul. Men det är första gången någonsin jag gravar lax. Och knäck kan jag inte minnas när jag kokade senast. Så varför nu?

Det är tredje julen utan M. Tredje julen vi går in i butiker och får vända med tårar i ögonen för att det var för många lyckliga familjer, stressade familjer, döttrar med pappor runt lillfingret, önskelistor en halv arm långa. Tredje julen som en stol kommer att stå tom.

Vi pratar om det. Hur det känns. Vad som gör ont. Vad vi längtar efter. Var de ömma tårna finns. Vilka bilder av julen har vi? Vilka minnen? Och vilka nya minnen vill vi skapa?

Rätt så nyligen fick jag en ny insikt om minnen. Att de inte är statiska, exakta, sanna kopior av en händelse, en känsla, som lagras i skallen. Tvärtom. Varje gång vi tar fram ett minne pillar vi lite på det. Förstärker somligt, tonar ner annat. Stuvar ner det i minneslådan en aning förändrat, tills det är dags att ta fram det igen och tweaka lite till. Tänk så mysigt det var att äta risgrynsgröt på julaftons morgon! Det gjorde vi på julaftons morgon när jag var barn (mellan 11 och 14 års ålder i alla fall). Jaa, varje julaftons morgon (förutom när vi åt den kvällen innan eller inte alls), och det var så mysigt! (i alla fall innan den iskalla tystnaden bredde ut sig).

Jag förstår ju att både jag och dottern har ett stort behov av att skapa goda traditioner. Av att dessutom ta fram det som var bra förr och glädjas åt det vi hade istället för att bara sörja det vi inte längre har. Vi längtar efter trygghet, värme, stabilitet. Målar gärna julen lite rödare, lite gladare, lite juligare än den någonsin varit.

Mitt i alltihop dimper släktingen ner i brevlådan. Önskar god jul. Och släpper ett ton skuld på dotterns axlar. Jag har åtminstone ett kvartssekel erfarenhet att hantera martyrskapet, projicering, förnekande men det är ändå svårt att hantera all skuld som förskjuts åt vårt håll. Berget av skuld trycker upp dörrar vi stängt till, lagt bakom oss, spränger flodvallen omkring det ömtåliga vi ännu inte orkat igenom. Om varför det var som det var, och kanske varför det blev som det blev.

Precis den släkting som skulle kunnat sitta inne med några av svaren är det som materialiserar sig på hallmattan med allt sitt oförstående. Vill ju så gärna träffa... Men det är omöjligt. Det går inte att orka träffa den människa som skulle ha kunnat svara på de frågor vi ältat, gråtit över, drömt om, funderat över när människan inte ens ser att frågan finns.

Förnekande är det starkaste psykologiska svaret, och är människan inte beredd att göra upp med sin livslögn kan vi inget göra. Men måste människan komma och klampa in i bland knäck och dillvippor?!

Tack

En av alla dessa "dagar" som aldrig brukade betyda något särskilt för mig passerade i veckan.

Jag skriver passerade, för jag stannade inte upp och gjorde något särskilt av den. Eller, jo, jag stannade upp och tänkte, det gjorde jag.

På en dag, en kväll och en natt för fem år sedan. En halv evighet sedan. I en annan del av världen.

Då. Jag hade drömt. Längtat. Misströstat. För många år helt gett upp. Men så ett besked, en vändpunkt, ett beslut. Jag hade satt ett mål. Gett mig fan på det. Kämpade och slet. Drömde och planerade. Det blev drömmen om Karibien. Men också drömmen om ett annat sätt att leva. Balans. Jobb, vila, motion, sömn, bra mat. Bättre hälsa, mindre stress och otillfredsställelse. Drömmen om det goda livet.

Drömmen levde jag med varje dag. Målet; den otillgängliga stranden på den lilla ön i Karibien fanns med mig varje spinningpass, varje franskalektion, varje gång jag lyssnade på avslappningsbandet, varje gång jag tvingade i mig den ovana frukosten, varje gång jag bråkade med maken om nödvändigheten i att åka och träna nu när disken stod på bordet och ungens matteläxa var ogjord, och varje gång jag hängde på nätet och planerade resan med hjälp av likaledes Karibienfrälsta nya vänner.

Den dagen, kvällen och natten för fem år sedan tillbringade jag i Karibien. Det var sista dagen på mitt livs drömresa. Jag hade faktiskt tagit mig dit. Jag hade hittat ett sätt, skrapat ihop pengar. Jag befann mit på en plats i världen och livet där jag ville vara. Bara en sån sak som att jag kunde sluta med blodtryckstabletterna! Jag var tillfreds, hade utforskat inte bara ön utan också mig själv, och kände att jag var på rätt väg. Upplevelsen den drömresan hade jag förmånen att dela med nya vänner. Mina nätbekantingar som generöst bjöd på såväl söndagslunch som kunskap och vänskap. Mitt resesällskap som kom mig nära de där dagarna och nätterna av tropisk hetta, pudermjuk sand, romdrinkar, franska verb och samtal om livet.

Den sista dagen i Karibien var sista torsdagen i november. Tacksägelsedagen. Eller Thanksgiving, som den numera heter i mina tankar. Vad är grejen med den då? hade jag undrat. Käka kalkon och be bordsbön, hade jag fördomsfullt tänkt. Men mina nyfunna amerikanska vänner berättade om en dag med familjen, en dag i naturen, en dag att göra sånt man älskar. Att spela boll med sin son och polarna. Att ta med sin älskade till den där stranden och se solen gå ner i havet. Att njuta av att man lever och älskar.

Den sista natten med en romdrink i handen i jacuzzin under den stjärnbeströdda himlen tackade jag livet och bestämde mig för att hädanefter fira Thanksgiving.

På sätt och vis blev den där sista natten i Karibien slutet på en dröm. Dagen efter vaknade jag med en monumental baksmälla som fick mig att längta efter ett svalt kakelgolv och badrumsfaciliteter istället för att ratta en bångstyrig gammal jeep utan servostyrning uppför bergssidor och runt hårnålskurvor. Ett par dygn senare klev en trött och in i märgen frusen kvinna ur planet på en snökall norrländsk flygplats.

Hemkomsten blev kylig på fler sätt. Och nu när drömmen var uppfylld och målet nått gick jag vilse. 

Thanksgiving blev lika mycket en påminnelse om vad jag förlorat.

Nästa år gör jag ett nytt försök att fira Thanksgiving

Livet på en räkmacka. Eller tre

Livet har sina lågvattenmärken men tack och lov också sina höjdpunkter.

Denna helg har vi personalfest. Vi är rätt många som jobbar på Sveriges radio. Nu ska vi samlas i Stockholm för en riktig partykväll. Det behövs en rejäl festlokal. Var hittar man ett etablissemang där det finns scener för dansband, klubbmusik, karaoke, rockkonsert, ett ställe som har plats att utfordra folket? Gärna då med närhet till övernattningsmöjlighet för alla tillresta? Ett stooort plejs som rymmer de 1497 anmälda?

Tja, varför inte en Finlandsfärja?

Båten är abonnerad, flyget till Stockholm går lördag förmiddag.

Fredagkvällen tillbringar jag med att packa, diska och plocka till så det ser hysat ut när jag kommer hem på söndag och kan fira första advent.

Tänkte att jag skulle ta nåt lätt till middag. Tina lite räkor. Några äggskivor. Smörstekt toast.

 

Jag har visst lite svårt att sätta gränser.