En bokmal anfaller

Med ett ryck...

... vaknade jag denna morgon. Och insåg att jag försovit mig. Och att jag i exakt denna nyvakna stund borde ha slängt ett öga på säkerhetsgenomgången. "...in the front, over the wings and in the aft..."

Fan! FAAAN!

6.30.

Planet går 6.50.

Morgonsömnig hjärna försöker kalkylera chanserna att slänga sig i bilen, köra som en biltjuv, rusa genom säkerhetskontrollen, gaten och hinna till planet... Noll. Chansen att hinna är exakt noll.

Letar reda på bokningsnumret. Ringer flygbolagets kundservice... som är stängd. Letar reda på jobbets resebyrå och ringer... stängt.

Satan.

Minuterna tickar fram.

Letar på flygbolagets sajt efter nåt jäkla nummer där nån riktig människa kan svara. Letar bokningsinformation. Var det ekonomibiljett? Går den att boka om? Måste den bokas om innan avgång? Vad händer vid no show?

Hittar till slut ett telefonnummer till flygplatsen. Trevlig karl svarar "inga problem. Vi sätter dig på nästa plan till Stockholm. Nä det kostar inget, det är en flexbiljett."

Phew!

Jag kommer visserligen skämmigt sent till mötet men jag kommer åtminstone. Hur djävla vedervärdigt hade det inte varit att jobbet betalt nästan tretusen spänn och jag inte ens kom iväg till Stockholm...

Måste seriöst skaffa en ny väckarklocka.

 

WTF?

Vadfangörjaguppenu?

Och vad ända in i glödheta fick mig att vakna klockan fyra?

Blä.

Om några timmar ska vi ha stationsmöte. Utanför stan. En timmes bilkörning. Det blir säkert en givande dag, men vi kommer att vara många pesrsoner varav få som är vana att lyssna på andra och under tiden hålla flabben. Alltså kommer jag att vara rejält trött i skallen sen.

Blä.

Ska göra ännu ett försök att somna om nu.

 

 

Efter stormen

Det kunde jag fan inte tro. Inte efter en skitdag som i går. Men så kommer jag på mig själv med att sitta halv elva på kvällen och vara lite lagom trött och nöjd med dagen. Rentav småle lite.

Hur fan gick det här till?

Det började redan i morse, med att jag faktiskt vaknade och kom upp ur sängen i tid. Svängde in på jobbparkeringen tjugo i fem, samtidigt som morgonpigga kollegan anlände från sin morgonpromenad tvärs genom stan. Det har inte hänt sedan... ever.

Jag upptäcker snabbt hur kul det är att kunna variera morgonsändningarna när jag inte har ett färdigt nyhetsinslag utan kan klippa mina egna intervjuer och skriva om manus igen och igen. Jag åkte ju ut och gjorde ett jobb i går eftermiddag, när jag borde suttit på redaktörsstolen. Socialdemokraten, moderaten och vänsterpartisten får vara med i olika kombinationer och tycka till om olika delar av nedskärningsförslagen, bakgrunden och konsekvenserna.

Så snart jag kan sticker jag hem och ger mig på berget av disk. Hade ju lovat röja köket så kidsen skulle kunna äta mysig frukost för att fira sin tvåårsdag tillsammans. Jag plöjer mig igenom disken och lyckas faktiskt på bara 20 minuter lämna köket i hyfsat skick. Iväg till andra sidan stan för psykologbesök. Svänger in 5 minuter sen. Oh the irony. Pratar stresshantering, sömn och ickesömn, tårar och flashbacks. Får den första räkningen på sjuhundrafemtiospänn. Ändå känns det bra.

Handlar, gör några ärenden, käkar lunch, läser lite blogg och sover nån timme. Sen kommer kontaktpersonen och vi drar igång värsta lägenhetsröjningen. Letar fram en vardagsrumsmatta under smulor och katthår. Vräker ner en driva tidningar, receptbroschyrer och gudvetvad i en låda för vidare transport till återvinning. Ah! Inget säger väl utfört arbete som doften av allrent i lägenheten.

Middag hämtas på indiska krogen, och det är precis så hett att tungan brinner men precis så välavvägt att man ändå känner den fylliga smaken. Segt och sött nanbröd är löjligt gott till. Några timmar senare får knäckebröd bestruket med en driva bregott och doppat i varm choklad avsluta kvällen.

Godnatt. 

 

Ett ord. Eller tre.

Fuck-jävla-off.

Politiker

Kollega  

Indolenta ignoranta impetigo 

Fuck-jävla-off. 

 

FRA-repris och uppförsbacke

Denna dag ett liv, och vilket liv sen! Det började inget vidare, natten blev jobbig. Tårar som inte ville sluta rinna. En saknad som knycklade ihop mig till en darrande, hulkande, värkande boll av gråt. Klockan var efter fem innan jag kunde lugna mig tillräckligt för att ens fundera på att somna. Och naturligtvis var jag som en klubbad säl när väckarklockan ringde. De tolv första gångerna. Den trettonde gången, när jag borde ha varit på väg ut genom dörren, lyckades jag öppna ögonen.

Snor omkring som en tätting för att komma igång med jobbet trots att jag är sen. Naturligtivs har jag inte fått i mig vare sig frukost eller insulin när klockan är kvart i elva. Så stannar redaktionens lilla solstråle till. Undrar leende hur det är med mig i dag. Tja, känner mig lite upphängd och nedslängd, somnade inte förrän efter fem. Jaha, låg du och läste nån spännande bok? Eh, va? Har vi träffats förut? Du vet, jag är hon som förlorat mitt livs kärlek, fotfäste, minne och koncentrationsförmåga sedan femton månader. Läsa en spännande bok?! Till fem på morgonen?!

Så småningom lyckas jag stänga munnen. Men förvåningen över bristen på insikt hänger kvar. Dottern och jag har våra egna uttryck för de människor som inte har insikt i hur det är att leva ett liv där sorg, smärta och ångest är en vanlig del av vardagen. Där sömn och avslappning inte kan räknas med. Där tårar, skratt och ilska blixtrar förbi inom minuter. Att umgås med människor som inte ser, inte förstår, inte uttrycker känsloregistret är påfrestande. I vissa familjer känner man tydligt konflikterna under ytan. Man kanske till och med vet att det finns en eller annan som inte alls mår bra. Men vid köksbordet idel leenden, idel kallprat, idel hövligheter. Fernissan får aldrig nånsin visa en repa. Happy happy family, kallar vi dem. Så finns det de som över huvud taget inte verkar veta och förstå att finns en mörkare sida av tillvaron. De lever i sitt Bumbibjörnsland och tror att allt är möjligt om man bara tänker positivt (och dricker lite bumbibärssaft). 

Förresten tror jag ibland att stora delar av journalistkåren lever i Bumbibjörnsland när det gäller lagar och regler som inskränker vår integritet allt mer, som försvårar eller omöjliggör yttrandefrihet, meddelarfrihet och källskydd. Naturligtvis hade ingen på redaktionen fixat nyhet, debatt eller reportage med anledning av riksdagsdebatt och beslut om tillägg till signalspaningslagen. Jo jag läste nåt om det i DN, jaså var det i morgon, men det är ju inget lokalt i det. Väldigt praktiskt argument det där sista. Ger automatiskt alibi till varenda svensk morgontidning, radio- och tv-redaktion utom några rikstäckande drakar. Inte behöver vi engagera oss, det är ju ett beslut i Stockholm, och det berör ju inte våra läsare, lyssnare, tittare.

Jo. Det gör det. Äh, orkar inte predika för kören, det gör andra så mycket bättre. Konstaterar dock att sms till länets riksdagsledamöter lönade sig, en ja- och en nej-sägare finns med i vår radio i morgon bitti. För lite och för sent, men ändå något.

 

Trötthet

Vinden ruskar om i trötta trädkronor och på den regnvåta marken ligger smutsbruna löv i drivor. Var är de vackra höstpromenaderna, med prasslande sprakande färgrika löv under svalt värmande höstsol?

Den här årstiden avskyr jag hett och innerligt. Fuktig kyla kryper innanför koftor och vindjackor. Mörkret lägger sig som en obeveklig filt. Det är trist nog att stå vid graven och sörja när sensommarsolen lägger guld på varje blad och blomma. Att stå i mörker och kyla och snål kyrkogårdsbelysning som inte räcker fram är deprimerande som fan.

De senaste veckorna har en tung trötthet smugit sig på. Den sprittande irriterande rastlösheten från första månaden/månaderna med den nya medicinen är ett minne blott. Till en del beror det säkert på att jag sover sämre igen. Vilket sin tur utan tvivel hänger ihop med försovningen som jag verkligen inte vill göra en repris på. I veckan måste jag verkligen disciplinera mig, gå och lägga mig i vettig tid och fan inte stiga upp om jag inte somnar direkt. Fyra dagar med redaktörsjobb kommer att fresta på. Det är roligt, stimulerande, utmanande, men tröttande.

Jäklar så jag är avundsjuk på chefen som åkt till Kreta! Och gissa hur mycket jag skulle vilja byta plats med kollegan som tillbringar fyra veckor på Kuba...

Nåja, jag har också en resa att se fram emot, även om det är närmare Säffle än Karibiska havet. Det blir en helg i Linköping med Stefan Sundström. Första helgen i december. Det blir bra att ha två månader med något att se fram emot och längta till! Bara att bo på hotell, sova länge, äta god frukost, aahh... 

Och så får dottern säga vad hon vill, men domkyrkan måste jag se igen, så otrogen jag är. Kyrkan är vacker, och jag kommer att behöva en stunds stillhet. Minnas den sommaren när vi åkte på Sverigeresan och besökte kyrkan tillsammans. Glädjas åt minnet av de goda stunderna.

 

 

Jävlar, jävlar, jävlar

Sedan några veckor har jag sömnen tillbaka. Jag klarar av att släcka lampan och somna . Det har jag faktiskt inte  kunnat på ett helt år . Nu sover jag - om inte åtta timmar i sträck så iallafall i genomsnitt på en vecka nåt som börjar närma sig normalt sömnbehov. Jag sover på natten. Jag tar en tupplur eller fem på helgen. Jag fixar att somna om även om jag vaknar och måste gå upp på toa eller släcka törsten.

Men.

Man får inte somna om en lördag morgon om man ska jobba.

Det är inte kul att bli väckt av ett telefonsamtal några minuter efter att jag borde stått i nyhetsstudion och loggat ut efter sändning.

Jävlar.

Jävlar. Jävlar. Jävlar!

Som om inte det var nog hinner jag knappt till jobbet innan dottern ringer på mobilen. I upplösningstillstånd eftersom nyhetschefen ringt och undrat om det hänt nåt.

- Jag trodde du hade krockat eller nåt, säger gråtande unge.

Jävlar. Jävlar. Jävlar!

Fans jävla satans apskit!

 

 

Varför pratar vi inte om självmord?

Träffade en bloggvän i dag, fika med prat, och så en liten shoppingrunda på det. Så märkligt att man kan förenas av de mest bisarra orsaker. Det är ju inte så att vi har gemensamma kompisar, lyssnar på samma musik, gick i samma skola eller så. Nädå. Det skiljer sådär 26 år mellan oss och vi har helt olika bakgrund. Ändå finner vi varandra. Båda sörjer vi en älskad person som inte orkade leva.

Det är så märkligt. Sedan mitt barns far, min exmake, tog livet av sig har jag mött så många som också förlorat någon genom självmord. De flesta fanns där redan innan. Det var bara det att de aldrig berättat om den de förlorat, eller åtminstone inte att det var ett självmord.

Det märkliga är ju att självmord inte alls är ovanligt. Tänk hur många gånger vi talar om trafiksäkerhet, om oyckan där en familj utplånades eller den där föraren misstänktes vara rattfull, hur många gånger vi diskuterar hastigheten, rondeller, fartgupp, fartkameror. Vid många köksbord och i många fikarum pratas om trafiken och om döden i trafiken. Men när pratade du senast om självmord i fikarummet på jobbet? När pratade du med din morsa, brorsa eller polare om livsleda, ångest, dödslängtan, självmordsriskbedömningar?

Låt mig gissa att förhållandet trafikdödsprat/självmordsprat inte motsvarar den faktiska trafikdöden/självmorden? Det är tre gånger så många som dör för egen hand, i självmord, som dör i trafiken.

Låt mig gissa att du har hyfsad koll på vad du ska göra om du kommer först till platsen för en trafikolycka? Kolla andning och puls, stoppa blödning, lindra chock med framstupa sidoläge och filt. Men vad gör du om nån talar om för dig att han/hon inte orkar leva? Eller om du misstänker att en person är självdestruktiv och kan tänkas ta livet av sig?

Vi har brandövningar på jobbet, det finns en förbandslåda, en nolltoleransplan för alkohol och droger på jobbet, vi har ergonomiska genomgångar med företagshälsovården och erbjuds vaccin mot flunsan. 

Varför pratar vi inte självmord, och om psykologisk livräddning?

På jobbet. I skolan. I idrottsföreningen.

Varför? 

Den sjunde dagen

Herregud så trött jag är. Direkt från fyra veckors semester till fem dagar åtta till fem. Fast jag ska vara sjukskriven 25 procent. Och så jobba helg på det.

Trött är förnamnet. Trött är också efternamnet.

Leda, entusiasmera, coacha, hålla tillbaka, rätta, pusha på, svara i telefon, öppna post, sortera tips, idéer, inbjudningar, pressmeddelanden, kontakta reportrar, producenter, grannstationer, ekot, studio ett, ha is i magen, planera nyhetsflödet, uppdatera sändaren, lyssna på sändningarna, berömma, skämta, korrigera, ringa vikarie, ändra schema, planera sjukskrivning, skriva telegram, lyssna på inslag, justera ljudnivåer, klippa kortversioner, kolla fakta, läsa in, fixa fredagsfika, ringa jourveterinär, köpa kattmedicin, gråta ögonen ur sig, koka lax och ris, klappa skygg kisse, svära över allsångsskrålande grannar, somna i soffan.

Efter fem dagar var jag slut.

I dag har jag gått på adrenalin och ren vilja. I huvudet finns bara mos. Kroppen är trött. Skuldran är öm så det ilar längs armen.

I morgon är det den sjunde dagen.

På den åttonde dagen får jag vila.

Ja, förutom vattengympapasset klockan elva på förmiddagen. Och ögonbottenfotograferingen klockan tre. Och den är jag ju inte lite spänd inför.

Jag har inte heller fått besked från försäkringskassan om jag får godkänt på ansökan om förlängd sjukskrivning. Men det ska gudarna veta att jag pallar fan inte att jobba heltid. Nu har jag faktiskt försökt.

 

 

Semesterslut

Måndag morgon är väckning ställd till 6.30. Senast klockan 8 ska jag vara på jobbet, redo att leda redaktionens nyhetsarbete.

Äh. Nyheter? Vänta, var det inte nånting om en olycka? Eller var det förra veckan? Har vi inte nån festival att bevaka? Presskonferenser, jag kanske kan skicka nån på presskonferens?

Äh. Jag har inte koll på nånting.

Jag får se till att vara tidigt på jobbet så jag hinner kolla igenom bunten med sommartips, gamla idéer och uppföljningar. Nyhetschefen brukar ju komma 7, och bläddra igenom tidningarna innan dagens arbete börjar på riktigt.

Få se, om jag ställer klockan lite tidigare... klockan är nu 01.36...

Det går ju bra det här.