En bokmal anfaller

Igen

I timmar har jag bläddrat igenom sidorna i bloggen. Känt igen, återupplevt, gråtit. Så jävla mycket smärta finns det här. Så mycket värme i alla kommentarer. Så mycket jävlaranamma, det här ska inte få knäcka mig, det ska gå, det måste gå, det ska bli bättre.

Jag önskar jag kunde skriva ett annat blogginlägg än det jag just skriver. Jag önskar jag kunde skriva att nu, nu har det hänt, nu har det faktiskt vänt. Nu är vi på benen, nu börjar vi hitta balansen, nu orkar jag jobba, nu funkar livet.

Men nej. Det är faktiskt inte så.

Många av de bloggtexter jag läser i arkivet kunde jag ha skrivit inatt. Om skulden, ångesten, frustrationen, om ensamheten, om tröttheten.

Det är inte lika illa som för ett år sedan, eller två. Det är värre. Just för att det pågått så länge.

För nån månad sen satt jag hos psykologen och berättade om hur pressad jag känner mig, hur jag går sönder av krav jag inte kan leva upp till. Om sömnlösheten, blodsockret, minnet som försvinner, koncentrationen som är bortblåst, impulskontrollen som sviker.

- Det känns som om jag har jävligt nära till den där väggen, sa jag.

- Eller så är du redan där, sa han.

Och föreslog att jag skulle sjukskriva mig.

Jag har inte gjort det. Vågar inte. Jag klarar inte av månad, månader, av ovisshet om jag får nån sjukpenning. Jag har ingen buffert att klara ett nekande av Försäkringskassan. Jag har röda siffror överallt och lånat av familjen. Ett nej och ett par månaders noll-inkomst och min ekonomi skulle inte repa sig på åratal.

Det sjuka är att ju sämre jag mår desto sämre är jag på att sköta ekonomin. Glömmer betala nån räkning och får dyra straffavgifter. Köper mat för ett tänkt önskescenario, och får sen slänga stek och kyckling som vi aldrig hann tillaga eller kom ihåg att frysa in innan köttet förstördes.

Orkar inte hålla i det där med vettig kosthållning och motion. Stressar, tar på mig för mycket på jobbet. Blodsockret skjuter i höjden. Nacke och axlar värker. Värktabletter ger magkatarr.

Jodå, visst finns det skäl till sjukskrivning, det tycker läkaren också. Men hon är lika medveten som jag om Försäkringskassans roll att ifrågasätta allt.

Läget är förtvivlat.

Men det finns stöd. Det finns utsträckta händer.

Jag har bara så förvivlat svårt att erkänna att jag faktiskt inte reder upp detta, att jag behöver hjälp.

Före jul ringde morsan. På hemtelefonen. Jag svarade inte. Var mitt uppe i ett bråk med dottern. Nästa kväll ringde det igen. Jag orkade inte svara då heller. Först nån vecka senare, när det råkade ringa medan jag var ensam hemma, svalde jag klumpen i halsen och svarade.

Det blev ett märkligt samtal. För första gången sen veckorna efter M:s död berättade jag hur det verkligen var, hur jag verkligen mådde.

Och ja, jag fick skopor av ovett. Varför hade jag inte sagt nåt? Hur skulle hon kunnat veta? Du måste ju höra av dig! (skuld, skuld, skuld på mina axlar, inte ens att vara sjuk/deprimerad/ångestfylld/ledsen/trött duger jag till på rätt sätt)

Jag lyckades nog inte verbalisera hur usel, hur misslyckad, hur förnedrad och tillintetgjord jag känner mig inför att be om hjälp men det kanske hördes på snyftningarna.

- Du måste ju kunna be om hjälp - annars får du ju ingen! Du måste ju kunna berätta för mig hur det är! Jag är ju din mamma! Om du inte kan be mig - som är din mamma - vem ska du då vända dig till??!!

- Typ ingen

Sen händer det högst oväntade att min mor erkänner att hon själv har svårt att be om hjälp, att hon vill klara sig själv, och att det kostat på. (och hörde jag ett litet typ eventuellt kanske du snappat upp det)

Wow. Insikter på insikter.

Problemen är långt ifrån lösta. Ekonomin är fortfarande åt helvete. Axlarna värker och sömnen flyr mig allt som oftast. Oron sitter som en iskall klump i magen. Men det finns hopp.

Och jag blir så outsägligt glad och rörd över att nån fortfarande hittar till min blogg och bryr sig om!

Tack för att just du läser, trots att eländesanteckningarna går på repeat!

Kapslar in

Det vita kuvertet stirrade på mig när jag kom hem från jobbet i fredags. Jag försökte ignorera landstingsloggan, vände blicken mot dottern som var hungrig och trött på att jag kommer hem när middagen borde varit klar. Oron kröp i mig medan jag försökte vara stilla och kramas. Andas lugnt. Trötta skuldror protesterade högljutt mot den statiska spänningen. Jag slets mellan längtan att få ge efter, släppa taget, masken, kontrollen, släppa fram orden, tårarna, ångesten och den jävla tröttheten, och vetskapen att middagen måste lagas, mer mat måste planeras och handlas, i köket står tallrikar och kastrulleri travar och så var det det där med grannen. Musiken, basdunket, som fortplantas i betongskrovet så dottern inte kan sova på nätterna. Som jag våndas inför att knacka på hos grannen. Jag hatar, absolut fullständigt hatar, att visa visa upp min sårbarhet, att vädja till nån okänd att visa respekt. Och jag har så jävla svårt att släppa på masken bara lite, lite.

Det sliter mer än jag trodde att jobba heltid. Mer än jag orkar. Först släpar jag mig till jobbet - ofta i sista minuten och mer därtill - sen jobbar jag hela dagen, pallar inte längre att åka hem på lunch, sen hem - ofta betydligt mer sen än jag var till jobbet på morgonen, och där väntar dottern sällskaplig och hungrig medan jag bara vill vara i fred. I fem dagar av sju. Sen får jag äntligen sova. Att ägna helgen åt sånt jag skulle vilja och längtar efter finns det inte ork för. Sova. Vila. Inte prata. Vara i fred. Det är allt helgen räcker till. Sen måste jag förbereda mig för veckan igen.

Allra mest sliter det att växla mellan rollerna. Att sätta på sig masken är numera verkligen att stålsätta sig. Dra på sig en hel rustning för att orka med att vistas bland folk en hel dag. Orka samarbeta, lyssna, le och fråga. Orka skriva, kliippa, läsa, formulera om, och igen, och läsa mer, och ta ett telefonsamtal, och ringa polisen, och skriva en gång till. Jag skruvar fast maskjäveln så hårt att jag inte får loss den sen. Hinner inte få av mig rustningen - och absolut inte på den igen - på en lunch. För dottern är det plågsamt när jag är här men ändå inte är närvarande. Inte kan trösta när hon haft en mardröm.

Inte ens kvällarna räcker till. Den stöttande modern, den kapabla hemmafixaren eller den outröttliga städaren. Roller jag aldrig lyckas med, men ständigt försöker mig på. Ständigt en känsla av oändlig otillräcklighet. Alltid en lång to do-lista i huvudet. Jag borde ha... måste ta mig samman för att... Mask på. Orkar inte släppa fram alla känslorna. Flyr. Dövar. Blundar.

Sorgen trycker jag ner, lägger locket på. Kapslar in.

Tills det brister. Ofta helt oväntat. Abrupt. Som att sätta sig i bilen och mötas av låten vi hört ihop och plötsligt bara rinner tårarna och jag är förlorad i ett snorigt hulkande gråtanfall. Eller som att höra en klyscha vilken får mig att bli rasande tvärförbannad över den ignoranta fördomsfulla dumhet den avslöjar.

Som då.

Som de första månaderna. När all smärta var okänd oändlig ohanterlig.

Som tiden innan då när all smärta var undanstoppad undangömd undantag undanbedes.

Jag vacklar emellan helt utan kompass, känns det.

Det gör ont att leva. Livet är inte en dans på rosor. Jo, jag vet det. Men så här jävla pressat ska det väl ändå inte behöva vara.

Jag klarar inte ens av att blogga. Behöver ju det, att få sätta ord på känslorna, vända och vrida, hitta ut, få bekräftelse, en klapp av mina kära bloggvänner.

Men det är som att släppa på en fördämning. Släpper jag fram känslorna och tårarna blir det en flodvåg som tar sin tribut i tid och energi. Och det är så jävla jobbigt att sätta stopp, bunta ihop känslorna, sparka ner dem i den bottenlösa brunnen och lägga på locket igen.

Ibland klarar jag dagar i sträck att hålla masken stadigt på plats. Spelar rollen utan att kliva fel, trampa snett, en enda gång. Kan till och med växla från Den kompetenta journalisten till Den omtänksamma medarbetaren och Den engagerade fackmedlemmen. Roller jag spelar, är, med nästan naturlig självklarhet.

De är en del av mig, men saknar botten. Jag klarar inte att låta mitt jag med erfarenheter, fel och brister, synas i de proffsiga rollerna. Och glappet mellan yta och kärna skaver mer och mer. Jag känner mig falsk. Och jag känner mig osynlig. Och det får mig att må skit.

Hur var det nu med det där landstingskuvertet? Inte förrän på lördagen tog jag mod till mig och öppnade brevet. Provsvar, trodde jag, efter att ha lämnat prover för blodsocker, lever- & njurfunktion nyligen. Det var en tid hos läkaren på onsdag. Nu på onsdag, hos läkaren som brukar vara fullbokad månader framåt. Kulspetsanteckningen har klämts in, bokstavligen mellan raderna i det formaterade standardbrevet.

"Dina värden ligger inte bra. Lyckas inte nå dig per telefon"

Fan.

Och jag kommer att få vänta ännu längre på att veta vad som är åt helvete eftersom jag måste tacka nej till tiden på onsdag.

I bästa fall är det blodfetterna. Blodsockret ligger garanterat för högt. I värsta fall är det njurarna.

Och nu känner jag mig inte direkt i höform för att gå till jobbet denna 7-dagarsvecka...

Skriver mer så fort jag vet nåt.

Jag är oändligt tacksam att jag har bloggvänner som bryr sig även när jag inte orkar skriva

Fyra av sju

Torsdag. Fyra dagar av veckan har gått. Tre dagar kvar. Och jag ska jobba hela vägen. Första gången på två och ett halvt år jag ska jobba sju dagar på raken.

Jag är spyless redan nu. Så himla trött. Värmde matlåda till middag, orkade inte ens tänka på att laga mat. Fast det måste jag nu göra i morgon, eftersom jag åt upp morgondagens lunch.

I går somnade jag på soffan kvart över åtta. Hade ställt en klocka så jag tog mig upp nio igen. Det kändes faktiskt riktigt skönt med den tuppluren när jag väl skakat av mig den blytunga tröttheten.

Sov som en sten på natten trots tuppluren. Tog mig högst motvilligt upp ur sängen en kvart innan det var hög tid att ge sig ut i vinterkylan. Frukost på skrivbordet.

Det gnager en oro i magen. Hur ska det här gå? I tre månader? Nej, det måste hålla över sommaren också. Det går inte, det går bara inte med ovissheten och oron och det ekonomiska bortfallet, att pröva söka sjukpenning i vår när de tre månaderna har gått. Gud vet hur länge jag får vänta på besked. Och om det blir avslag? Då får jag varken lön eller sjukpenning för den tid jag stannat hemma.

Och samtidigt lurar en annan ekonomisk oro. Barnpensionen upphör i samband med terminsslutet. Drygt tretusen spänn mindre. Plus studiebidraget. Häpp. Fyra och ett halvt jävla tusen spänn i månaden försvinner. Jamenellerhur att jag klarar det, med en lön, och en hyra på dryga niotusen. Måste hitta en lösning för dottern, både att hon faktiskt får den vård, det stöd hon förbanne mig har rätt till, och att hon får en ekonomi som fungerar.

Ja och så bilen då. Bakdämparna måste bytas. Som i måste. Körförbud-måste. Har jag pengar till det? Nä. Det är snart slut pengar. Som i tömda konton och maxade kreditkort. Som i ringa-morsan-och-be-om-ett-lån. Förnedringen.

Det behövs inte mycket mer för att tårarna ska bränna bakom ögonlocken. Ett vitt kuvert på hallmattan räcker. Kallelse till provtagning. Vadfannudå? Varför det? Läkaren? Diabetessköterskan? Vilka prover? Varför i helvete kallar de mig till vårdcentralen när jag är stickrädd och inte kommer att gå dit utan måste ringa och be dem skicka remisser så jag får gå på sjukhuset där de kan sticka rätt från början. På onsdag skulle jag vara på vårdcentralen. Har alltså tre dagar på mig att komma ihåg att ringa återbud och be att de skriver in i journalen att ge fan i att skicka hem orosbrev utan skicka remisserna på en gång. Jo just det. Det vet jag hur det brukar sluta. Jag skjuter upp och glömmer bort att ringa för jobbet och livet är i vägen och det satans upppringningssystemet och så tar dan slut. Och nästa. Och så får jag en räkning på 150 spänn för uteblivet besök.

Åh, jag hittade just en mejladress till vårdcentralen, måste skriva genast innan jag glömmer det

Kluven

Visst går det bra att jobba. Heltid. Det är klart att det gör. När det inte finns några andra alternativ. Jag jobbar både heltid och mer därtill. Kan inte sätta stopp när jag väl fått upp farten. Det är klart att jag lägger ut den där artikeln på webben. Och letar ännu en bild. Oj är klockan kvart över fem? Messar dottern att jag går om tio minter. Högst en kvart. essar igen kvart i sex. Går ut till bilen nu, lovar, ta en macka om du är hungrig.

Visst är det kul att jobba. Gräv och kartläggningar och extramaterial på webben. Visst kommer det att bli lysande när ombyggnaden är klar, när vi fått ordning på arbetsfördelning och roller, nya samarbeten. Visst är det kul att testa nya arbetsuppgifter, utvecklas, växa, att forma och utveckla jobbet, metoderna. Oj, är klockan redan halv sex. Messar dotter, jag vet att jag lovade,men i morgon går jag hem direkt. Så fort jag kan iaf.

Visst är det rimligt att arbetsgivaren inte ska bjussa på en massa timmar arbetstid för morgonsändarna. Det är ju skitbra att få en halvtimme till på sig att förbereda innan första sändningen, att lyssna igenom, skriva om, att hinna webbpublicera, skriva bra löp, hinna käka en frukostmacka eller två till och med. Visst är det rimligt att sitta kvar och kanske klippa ut en intervju från morgonprogrammet innan man går hem. Man har ju liks ändå kommit in i andra andningen efter den där trötthetsdippen. Oj är klockan redan halv ett? Messar dottern, jo jag vet att jag sa att jag skulle komma halv tolv men det drog ut på tiden.

Visst går det att hålla ett professionellt yttre, ett leende, en entusiasm, en debattglöd till och med. Det är klart att vi ska vara med i de sociala medierna, prata, länka, debattera, svara på frågor. Klart att jag gör ett inslag om nyheten jag hittade på nätet. Alltid redo, aldrig nej. Jobba fackligt? Självklart, facket är viktigt. Messar dottern, jag kommer strax och tröstar, ska bara skicka det här mejlet först.

Inuti går jag i bitar.

Mina egna känslor och tankar får jag knövla ihop och gömma i ett hörn för jag har inte tid med dem nu. Eller ork. Att gå från den ena rollen till den andra är smärtsamt. Och det blir bara värre.

Den boendestödjare jag träffat mest, fått förtroende för, vågat släppa lite på masken, har bytt arbetsgrupp och kommer inte hit mer. Det är smärtsammare än jag trodde. Först det att han slutar bara så där. Här på torsdagen - du ser, nu börjar vi få ordning och fint, det här fixar vi - till mejlet från kollegan dagen efter - det blir E som byter grupp, jag tänkte att det är bra om du träffar din nya kontaktperson på tisdag. Sen det att möta en ny person. Att släpa sig upp ur sängen - med heltidsjobbet blir det alltid efter ett morgonpass jag tar emot - orka öppna dörren och berätta hur det funkar i den här familjen med ångest och stresskänslighet.

Men då sa jag faktiskt nej. Det får vänta, inte en ny person förrän jag kan möta honom utvilad, vilket innebär att den ena av de två lediga vardagarna jag har för att jag jobbar helg kommer att gå åt till det. Great.

Jag fattar inte hur jag ska få livet att gå ihop när jag jobbar för mycket, sover för lite, tyngs av ständiga skuldkänslor för att inte räcka till som förälder och slits i frustration över hur mitt liv begränsas inte bara av min egen sorg och ångest utan än mer av hennes.

Vågar inte släppa fram tårarna för de tar aldrig slut. Vågar inte ta av mig masken för det är så jävla smärtsamt att släppa fram känslorna. Och än smärtsammare att ta sig samman igen, sparka in känslorna i ett hörn, skruva fast masken och möta omvärlden igen.

Lättare att behålla masken på. Enklare att bara jobba på. Roligare att bara vara yrkesmänniska. Få uppskattning för den dugliga ytan.

 Alla ogråtna tårarna bakom den hårt fastskruvade masken pyser ut som irritation, frustration och ilska. All ångest och rädsla slår sig ner som en knut i magen. Blundar för uppenbara problem.

Precis som förr.

Tre år, en skilsmässa, ett självmord och en evighet av självrannsakan och psykoanalys - och jag är tillbaka på samma punkt.

Bland alla dessa masker och roller, den yttre framgången och det inre kaoset - vem fan är jag?

 

Frisk

På måndag tar jag klivet upp till 100% arbete. Fem dagar i veckan. För första gången sedan juni 2008. Jobba hela dagar. Försöka få hemmet att fungera med veckoplanering, matsedel, inköp, matlagning, disk, tvätt, städning, hantera ångest, stress, stimulikänslighet, sorg, sömnsvårigheter och frustration. Klämma in lite motion där också.

Ärligt talat fattar jag inte hur det ska gå.

Men på något sätt måste det gå. För nu är sjukpenningdagarna oåterkallerligen slut. Längre än så här kan man inte vara sjuk.

Happ.

Så då är jag frisk nu då.

Kan nån vara snäll och meddela min hjärna, för den har inte fattat detta.

Fyra dagar har jag varit ledig nu. De två sista sjukdagarna, och så helgen. Sista chansen att ta några rejäla sovmornar. Och så vaknar jag i svinottan. Alla fyra dagarna.

Jamen va fan! Här käkar jag antidepressiva tabletter som får andra att sova som klubbade sälar i tio, tolv timmar. Och jag bara, näommanskulleklivauppnu efter fem timmars sömn.

Bra uppladdning inför första hela jobbarveckan :/

Livet på en räkmacka. Eller tre

Livet har sina lågvattenmärken men tack och lov också sina höjdpunkter.

Denna helg har vi personalfest. Vi är rätt många som jobbar på Sveriges radio. Nu ska vi samlas i Stockholm för en riktig partykväll. Det behövs en rejäl festlokal. Var hittar man ett etablissemang där det finns scener för dansband, klubbmusik, karaoke, rockkonsert, ett ställe som har plats att utfordra folket? Gärna då med närhet till övernattningsmöjlighet för alla tillresta? Ett stooort plejs som rymmer de 1497 anmälda?

Tja, varför inte en Finlandsfärja?

Båten är abonnerad, flyget till Stockholm går lördag förmiddag.

Fredagkvällen tillbringar jag med att packa, diska och plocka till så det ser hysat ut när jag kommer hem på söndag och kan fira första advent.

Tänkte att jag skulle ta nåt lätt till middag. Tina lite räkor. Några äggskivor. Smörstekt toast.

 

Jag har visst lite svårt att sätta gränser.

Ide

Jag lever. Men jag har typ gått i ide. Sover. Och sover. Jobbar, äter och sover. Delar säng med Monster och får oxytocinbehandling i timmar. Vilket är tur för jag har megaont i ryggen. Ischiasilningar ner till tårna. Återkommer

När alla känslorna...

I avdelningen låtar jag inte vill höra i lurarna en minut innan jag ska sända nyheter kommer denna högt upp

Hundra meter

Hundra meter. Kanske inte ens det. Femtio.

Sen kippar jag efter andan som smockan i magen fick mig att tappa.

Nerför kinder, käkar, hals rinner tårar heta.

Du skulle ha varit här nu. Ännu en jävla familjegrej där det inte finns en stol för dig. Jag blir så jävla förbannad för att du smet från allt och nu står jag där ensam. Jag hatar att tvingas genomleva det det svåra utan dig. Jag hatar att inte ha din hand att hålla, din axel att luta mig mot.

Ännu en gång sitter jag i bilen och gråter. Ännu en gång på väg hem från jobbet.

Jag är förbannad och in i helvete ledsen. Det är illa nog att jag måste gå igenom motgångar, svårigheter och smärta ensam. Men det är nästan ännu värre att ensam möta de stora stunderna, de som ska vara fyllda av lust och glädje, hopp och framtidstro. Numera är de alltid färgade av vemod, saknad, tomhet och styng av smärta.

Det är inte bara att jag står här utan dig. Det är också att du aldrig fick uppleva detta. Det är så jävla mycket du går miste om. Det är födelsedagar, årsdagar, familjemiddagar, begravning, bröllop och skivsläpp.

Hela dagen har jag klarat mig. Jobbat på. Låtit bli att tänka. Dragit upp tempot, höjt ribban och eldat på adrenalinet lite med några improvisationer i sista sekunden. Inget tar tankarna - och känslorna - effektivare bort från riskabla områden. Jag satt kvar på jobbet en stund extra. Lyssnade på ett par reportage. Surfade lite. Farsan ringde, vi snackade inför hälsa-på-et i helgen och jämförde ekonomiska påfrestningar med bilreparationer och restskatt. Kollade runt lite på hemsidan innan jag släckte ner och gick.

Det är något som händer när jag stänger dörren till radiohuset bakom mig. Dag efter dag efter dag. Det finns bättre dagar och det finns sämre dagar. I dag hinner jag inte mer än upp på vägen och svänga höger i första korsningen.

Hundra meter, högst.

Sedan slår det mig.

Att när den svärfar du älskade som den far du alltid saknat ska gifta sig får du inte vara med.

 

Myter och spinn om sjukförsäkringen

Jag blir lika förbannad varje gång jag stöter på att nån påstår att förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga för kostnaderna skenade och nu ska ju folk få rehabilitering så de kan komma tillbaka till jobbet istället för att bli passiviserade, hamna i utanförskap och leva på bidrag.

Okunskap. Politisk spinn. Fördomar. Önsketänkande.

Det finns säkert alla möjliga förklaringar till att folk säger och skriver sånt. Just den här gången var det en bloggpost av Siri på Nattens bibliotek som fick mig att ladda upp med mina motargument.

1. Sjukförsäkringen är INTE en stor kostnad för svenska staten - tvärtom! Hur nödvändiga de genomförda förändringarna i sjukförsäkringen var är en fråga om ideologi, inte ekonomi.

Sjukförsäkringssystemet går med mångmiljardöverskott.

Det konstaterar Folksam, och anser att staten bryter mot lagen som använder överskottet till annat. (Folksam skulle förstås gärna erbjuda ett privat försäkringsalternativ)

Att sjukskrivna kostar för mycket är en myt, skriver ekonomilektor och vänsterdebattör, och ifrågasätter att inte fler ifrågasätter borgerlig retorik kring sjukförsäkringen.

2. Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, rehabiliteringsersättning är INTE bidrag. Sjukförsäkringssystemet är just en försäkring. Premien, sjukförsäkringsavgiften, betalas tillsammans med de övriga sociala avgifterna som ingår i arbetsgivaravgifterna.

Socialförsäkringarna - sjukpenning, pension etc - har liksom avtalsförsäkringar finansierats genom att arbetsmarknadens parter gemensamt beslutat att ta en del av lönesumman. Arbetstagarna är alltså med i finansieringen genom att avstå löneutrymme.

3. Att avbryta sjukskrivningen leder INTE i någon större utsträckning till att den sjuke kommer tillbaka till jobb. När Arbetsförmedlingen efter första halvåret med Arbetslivsintroduktionen för de utförsäkrade rapporterar hur det gått visar det sig att majoriteten inte alls är tillbaka på jobbet. I själva verket är knappt 10 procent i arbete. Knappt 2 procent till bedöms kunna ta ett arbete direkt.

Mer än en fjärdedel bedöms inte ha förutsättningar att delta i aktiva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser och har förmodligen sökt ersättning från sjukförsäkringen igen. För 4.581 personer, ännu en dryg fjärdedel, räckte inte tre månader utan de har fått ytterligare tid med utredning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Och en sista dryg fjärdedel bedöms ha arbetsförmåga men behöver mer rehabilitering. 

4. Den så kallade rehabiliteringskedjan innebär INTE en garanti att den sjuke får rehabilitering.

Att kalla ett system där man systematiskt efter kalender och diagnoskod utmönstrar folk från försäkringen och drar undan deras försörjning för rehabiliteringskedja är ett hån. Av Försäkringskassan får man ingen rehabilitering.

Akut krisreaktion 2-6 veckor. Så, nu ska du tillbaka till jobbet, mer än 6 veckor kan man inte vara sjukskriven med den diagnosen, det är därför du fått avslag. Men hela min värld har rasat, jag kan inte sova på nätterna, inte utföra enkla sysslor som att gå till affären och köpa leverpastej (kommer hem en timme senare från affären fem minuter bort, har köpt en kasse full med mat däribland en fjärde flaska ketchup för den hängde kvar i huvudet sedan förra veckans handlarlista, men nån leverpastej finns förstås inte med i kassen), i skallen återupplever jag traumat om och om igen, och minsta minnesskärva som triggas av en doft, en låt på radion, får mig att falla ihop i en hög av tårar och smärta. Ja, jo jag hör vad du säger, jag förstår att det är jobbigt, men det är bra för dig att jobba och koppla bort det där och tänka på annat. Men jag kan ju inte koppla bort, i detta nu när du pratar har mina tankar fastnat vid orden "jag orkar inte, jag orkar inte mer" för det var de sista ord jag sa till min man och nu säger du att jag ska tillbaka till jobbet och intervjua skolpolitikern om klassernas storlek och stå i studion och försöka att inte höra musiken och jag tänker orden igen jag vill inget hellre än tvätta bort orden ur min skalle och kunna gå till jobbet med glädje och ge allt, och jag har ännu ingen aning om att det kommer att ta två år innan jag lärt mig gråta tyst, så tyst, att det inte hörs när jag presenterar nyheterna att det var vår låt strax innan och jag läser den jävla påan om skolbudgeten medan tårarna tyst rullar nerför kinderna och väntar med snörvlande hulkanden till sändningslampan slocknat.

Jag har haft tur. Jag har en mänsklig handläggare på Försäkringskassan, som pekade på att om jag nu mådde så dåligt fortfarande efter åtta, tio, tolv veckor så kanske akut stressreaktion inte var rätt diagnos. Depression kanske? Där finns det stöd för att sjukskrivning kan vara nödvändigt en längre tid.

Redan vid första kontakten frågade jag vad Försäkringskassan kunde hjälpa till med i rehabilteringen för att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid. Bidra med en slant till terapin hos psykolog, vilket för närvarande kostar mig 750 kronor för 45 minuter? Någon annan rehabverksamhet som kassan finansierar? Nej, nej, sånt gör ju inte vi. Det är arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget som har det ansvaret. Vid varje kontakt, varje ny sjukskrivningsperiod, varje hållpunkt i rehabiliteringskedjan har jag frågat - och vad kan Försäkringskassan göra för min rehabilitering. Och varje gång är svaret, inget, nada, njet, niente, rien, no, nothing at all.

Det Försäkringskassan ska göra är uppmärksamma mina behov, göra rehabiliteringsplan tillsammans med arbetsgivare/Arbetsförmedling och sen avstämningar för att kolla hur det går. Jag kan få rehabiliteringspenning under tiden jag arbetstränar, någon annan vickar på mitt ordinarie jobb och jag kan pröva på att arbeta utan prestationskrav.

Av detta har jag sett intet. Trots att jag nu varit sjukskriven de maximala 364 dagarna, fått beviljat förlängd sjukpenning och närmar mig slutet på de 550 dagarna, har någon gemensam planering inte skett och något avstämningsmöte inte hållits.

Finns det något som hindrar att arbetsgivaren, företagshälsovården och landstinget tar sitt rehabiliteringsansvar innan, utan, oavsett om Försäkringskassan drar in eller betalar ut sjukpenning etc?

Så. Det får räcka för nu. Då har jag ändå inte berört den sjukes raserade ekonomi och allt vad den medför. Eller föreställningarna om att en lång sjukskrivning automatiskt leder till utanförskap och depression och vars bot är att bryta sjukskrivningen. Det får bli en annan dag.