Så var det då dags. Jag har läst och hört om den. Jag har publicerat fall efter fall med människor som stått inför den. Pratat med fackliga företrädare. Lusläst läkarintyg. Intervjuat politiker. Hört luftiga löften ställas mot ännu fyrkantiga regelverk.
Nu är det min tur.
Den 15:e januari står jag själv inför stupstocken, som Socialdemokraterna kallade den av Alliansen införda bortre gränsen för maximalt antal sjukdagar. Jag sticker inte under stol med att jag haft högst egennyttiga skäl att önska en valseger för de rödgröna, de lovade nämligen avskaffa stupstocken.
Visst är det överdrivet att använda begrepp som stupstock, det räcker så bra att säga utförsäkrad. För trots att regeringen efter kritik lappat och lagat i systemet är det ingen tvekan om att människor faller mellan stolarna, inte får den rehabilitering och det bemötande de skulle behöva, får sin ekonomi slagen i spillror i väntan på besked om de efter arbetslivsintroduktionen åter accepteras i sjukförsäkringen och till vilket pris.
Det är upprörande, förvånande, förvirrande att försöka sätta sig in i frågan utifrån nyheter, bloggar, reportage, myndigeters uttalanden och utvärderingar. I juni 2010 försäkrar Försäkringskassans chef Orustfjord att det är positivt för alla inblandade med en bortre gräns i sjukförsäkringen. När Arbetsförmedlingen i augusti återrapporterar efter första halvåret med arbetslivsintroduktionen konstaterar man att deltagarna behövt mer resurser och stöd än AF räknat med, att AF inte har folk och kunskap till att möta människor i djup kris, och att det finns flera situationer då människor riskerar att bli utan försörjning för att regelsystem krockar. Det ska bli väldigt intressant att höra och se vilken information jag nu får från myndigheterna själva.
P.S. Jag går inte ens in på att länka till enskilda fall hit och dit. Googla, och du skall finna.
Jag är inte förvånad. Men jag är väldigt bedrövad. Sverigedemokraterna får 5,7 procent av rösterna tar plats i Sveriges riksdag. De får dessutom en vågmästarställning.
En kör av ledarskribenter, analytiker och politiker säger emot - en vågmästarställning tar man sig inte, den får man bara om de andra partierna ger en den rollen - och så spänner de ögonen i Maria Wetterstrand. Reinfeldt har ju förklarat hur han vill hantera det uppkomna parlamentariska läget, nämligen hellre söka ett stadigvarande stöd av Miljöpartiet än att riskera att Sverigedemokraterna kan ta åt sig äran och uppmärksamheten för att lagförslagen under mandatperioden antingen antas eller förkastas i riksdagen.
Wetterstrand pratar politiska flytande. Säger kategoriskt nej till propån. Samtidigt som hon specifierar Miljöpartiets krav: klimatpolitiken, kärnkraften och utförsäkringarna.
Oavsett vilken uppgörelse som till slut träffas så vet förstås alla att utan Sverigedemokraternas vågmästarställning skulle den aldrig kommit till stånd. Oavsett om SD får uppmärksamheten och inflytandet vid hundratals riksdagsbeslut eller vid en regeringsbildning så har 330.157 röster fått en alldeles särskild tyngd.
Om det blir så att den bergerliga alliansen skapar en ohelig allians med Miljöpartiet, eller kanske Socialdemokraterna, för att oskadliggöra SD under mandatperioden - vad innebär det för den politiska kartan på sikt? Kommer vi till nästa val se att blockpolitikens era är slut eftersom "all bets are off" när rösterna väl är lagda? Den här gången blev SD tungan på vågen, vad händer nästa gång?
Lägg därtill att vi fått en polarisering med ett stort parti på vardera sidan och de andra partierna reducerade till en rad stödpartier. Det kan vara en engångsföreteelse eller ett utryck för en trend, en politisk kannibalism där de största partierna drar röster inte från motståndarsidan utan från det egna laget. Betyder det här att vi inför kommande val ska räkna med veckor av kohandel där storpartierna kan slänga åt de små ett köttben och de små bjuder under varandra för att få sitta med vid maktens bord? Innebär det i förlängningen att storpartiernas väljarkår blir röstboskap för att bevara status quo medan det är rösterna på småpartierna som i praktiken avgör vem som bestämmer?
Redan nu utmanas hela vår bild av det demokratiska systemet - alla röster skulle ju vara lika mycket värda! I frustration, besvikelse och vrede kastas skit åt alla håll; på Reinfeldt och Wetterstrand, på massmedia, på systemet och på väljarna.
SD-väljarna utmålas på sina håll som omogna, lågutbildade, rädda unga män. Det spelar förstås ingen roll om SD-väljaren har kostym eller bomberjacka, om hon är forskare eller gammpojk, varit engagerad i vit makt-rörelsen i decennier eller bestämde sig i kön till vallokalen. En röst är en röst. Man får faktiskt tycka precis vad som helst och ha kommit fram till det hur som helst. Man får leka Ole dole doff med med valsedlarna, göra egna utfrågningar till partierna, rösta som ett barn eller nån annan utan rösträtt skulle ha gjort om denne kunnat. Det är det som är demokrati. Om jag vill ha friheten att rösta hur jag vill måste jag också ge den friheten åt alla andra.
I kön till vallokalen hör jag två ytligt bekanta småprata om valet de alldeles strax ska delta i. Om det varit svårt att välja. Om dessa debatter som mer är skådespel än ger några svar. Om broschyrernas retorik, förvillande lik. Om höger och vänster och upp eller ner. Om personliga erfarenheter och rasism Om hur kan någon rösta på Sverigedemokraterna och de borde inte få finnas.
Dessa två, den ena med röst på Folkpartiet och den andra med vänsterröst, bestämde sig där och då, vid bordet med valsedlarna. Är det någon som kommer att ifrågasätta deras rätt att rösta så? Som kommer att beklaga att valresultatet baseras på röster vars väljare inte tog valet allvarligare än att de bestämde sig i sista minuten?
SD-väljarnas röster kommer att få en alldeles särskild betydelse i det här valet. Det kan man beklaga, förbanna, fira eller strunta i. Men att ösa förakt över de som röstat på Sverigedemokraterna visar bara förakt för det demokratiska systemet.
