Hon som jag varit mest förbannad på. Besviken på, så in i märgen. Som förbanne mig inte vågat se ett bekymmer i vitögat. Som flyr, som vänder bort blicken, som snackar runt, som undviker, som flackar, som dränker, som ekar medkänsla men utan botten, som lovar runt men håller tunnt.
Hon. Som inte fanns där när min M behövde prata. När han behövde henne. Som flackade med blicken och orden och försvann.
Hon. Som inte fanns där han fattades mig. Som lovat att nu skulle hon finnas där. Nu hade hon förstått.
Hon. Som inget förstod. För hon inte hade kommit dithän. För att hon inte hade orken, verktygen, viljan, mognaden, stödet. Whatever.
Hon. Som förnekade, projicerade, sköt bort etc etc.
Hon som jag många många gånger tänkt "undrar hur hon skulle känna om hon själv hamnade i den här situationen". "tänk om det var hennes liv som raserades och om det var hon som behövde stöd".
Så förbannad, besviken och sviken har jag varit att jag i mina svartaste stunder stunder önskat henne samma helvete som jag själv gått igenom.
I dag fick jag veta att just det har hänt.
Hon har gått igenom ett helvete det senaste året, ett år som slutar med att hon förlorar den man hon levt med i 25 år.
Fy fan.
Så jävla usel jag känner mig för min hämndlystna önskan.
På ett par timmar har jag gått från de första sekundernas "jaha, nu vet du hur det känns" över "fan det var inte så jag menade!" till insikten att min usla önskan dessutom aldrig kommer att uppfyllas.
Det jag egentligen önskade var att hon skulle förstå min kris, förstå mig. Och förstås förstå M.
Men hon kommer ju att hantera sin kris på sitt sätt.
Och vad fan ska jag göra?
Ska jag vara lika usel medmänniska som jag då tyckte att hon var och hålla mig borta? Ska jag erbjuda det som jag tyckte att jag behövde då? Ska jag försöka lista ut vad hon kan tänkas behöva utifrån den hon är och erbjuda det?
Vill hon ens ha något av mig? Hon har visserligen aldrig hört av sig till mig mer under de här åren - men jag har ju inte heller hört av mig till henne... En del av det helvete hon och famlijen gått igenom kände jag till. Hans sjukdom och bortgång visste jag inte om förrän idag.
Ännu en människa är död. Jag är otroligt ledsen över att hans familj, barnen, måste gå igenom detta.
Jag önskar att inga barn behövde växa upp utan pappa. Och jag önskar att inga par slogs itu av döden.
Och jag saknar orden. De tröstande orden.
Tomma floskler, när jag inte längre tror på en högre mening, ett liv efter detta.
R, jag ska minnas dig med värme.
Comments