I timmar har jag bläddrat igenom sidorna i bloggen. Känt igen, återupplevt, gråtit. Så jävla mycket smärta finns det här. Så mycket värme i alla kommentarer. Så mycket jävlaranamma, det här ska inte få knäcka mig, det ska gå, det måste gå, det ska bli bättre.
Jag önskar jag kunde skriva ett annat blogginlägg än det jag just skriver. Jag önskar jag kunde skriva att nu, nu har det hänt, nu har det faktiskt vänt. Nu är vi på benen, nu börjar vi hitta balansen, nu orkar jag jobba, nu funkar livet.
Men nej. Det är faktiskt inte så.
Många av de bloggtexter jag läser i arkivet kunde jag ha skrivit inatt. Om skulden, ångesten, frustrationen, om ensamheten, om tröttheten.
Det är inte lika illa som för ett år sedan, eller två. Det är värre. Just för att det pågått så länge.
För nån månad sen satt jag hos psykologen och berättade om hur pressad jag känner mig, hur jag går sönder av krav jag inte kan leva upp till. Om sömnlösheten, blodsockret, minnet som försvinner, koncentrationen som är bortblåst, impulskontrollen som sviker.
- Det känns som om jag har jävligt nära till den där väggen, sa jag.
- Eller så är du redan där, sa han.
Och föreslog att jag skulle sjukskriva mig.
Jag har inte gjort det. Vågar inte. Jag klarar inte av månad, månader, av ovisshet om jag får nån sjukpenning. Jag har ingen buffert att klara ett nekande av Försäkringskassan. Jag har röda siffror överallt och lånat av familjen. Ett nej och ett par månaders noll-inkomst och min ekonomi skulle inte repa sig på åratal.
Det sjuka är att ju sämre jag mår desto sämre är jag på att sköta ekonomin. Glömmer betala nån räkning och får dyra straffavgifter. Köper mat för ett tänkt önskescenario, och får sen slänga stek och kyckling som vi aldrig hann tillaga eller kom ihåg att frysa in innan köttet förstördes.
Orkar inte hålla i det där med vettig kosthållning och motion. Stressar, tar på mig för mycket på jobbet. Blodsockret skjuter i höjden. Nacke och axlar värker. Värktabletter ger magkatarr.
Jodå, visst finns det skäl till sjukskrivning, det tycker läkaren också. Men hon är lika medveten som jag om Försäkringskassans roll att ifrågasätta allt.
Läget är förtvivlat.
Men det finns stöd. Det finns utsträckta händer.
Jag har bara så förvivlat svårt att erkänna att jag faktiskt inte reder upp detta, att jag behöver hjälp.
Före jul ringde morsan. På hemtelefonen. Jag svarade inte. Var mitt uppe i ett bråk med dottern. Nästa kväll ringde det igen. Jag orkade inte svara då heller. Först nån vecka senare, när det råkade ringa medan jag var ensam hemma, svalde jag klumpen i halsen och svarade.
Det blev ett märkligt samtal. För första gången sen veckorna efter M:s död berättade jag hur det verkligen var, hur jag verkligen mådde.
Och ja, jag fick skopor av ovett. Varför hade jag inte sagt nåt? Hur skulle hon kunnat veta? Du måste ju höra av dig! (skuld, skuld, skuld på mina axlar, inte ens att vara sjuk/deprimerad/ångestfylld/ledsen/trött duger jag till på rätt sätt)
Jag lyckades nog inte verbalisera hur usel, hur misslyckad, hur förnedrad och tillintetgjord jag känner mig inför att be om hjälp men det kanske hördes på snyftningarna.
- Du måste ju kunna be om hjälp - annars får du ju ingen! Du måste ju kunna berätta för mig hur det är! Jag är ju din mamma! Om du inte kan be mig - som är din mamma - vem ska du då vända dig till??!!
- Typ ingen
Sen händer det högst oväntade att min mor erkänner att hon själv har svårt att be om hjälp, att hon vill klara sig själv, och att det kostat på. (och hörde jag ett litet typ eventuellt kanske du snappat upp det)
Wow. Insikter på insikter.
Problemen är långt ifrån lösta. Ekonomin är fortfarande åt helvete. Axlarna värker och sömnen flyr mig allt som oftast. Oron sitter som en iskall klump i magen. Men det finns hopp.
Och jag blir så outsägligt glad och rörd över att nån fortfarande hittar till min blogg och bryr sig om!
Tack för att just du läser, trots att eländesanteckningarna går på repeat!
