Saknar orden

Det här måste jag blogga om, tänker jag när tankarna snurrar runt runt i skallen. Jag måste skriva av mig, tänker jag när känslorna stormar. Orden som jag alltid haft. Kunnat skriva, som det hette.

Det var aldrig så att jag bestämde vad jag skulle skriva, planerade början, mitt, slut. Jag bara började skriva och så växte texten fram. Skoluppgfter, redovisningar, recensioner, anteckningar för föreläsningar. Jag funderade, vände och vred, försökte reda ut trådarna, i huvudet. Det blev aldrig någon ordning.

Förrän jag började skriva. Och så läste jag. Och blev inte sällan förvånad över min text. Det blev ju på nåt sätt en röd tråd? Oj, den kopplingen såg inte jag förut?

Men nu undflyr mig orden. Jag har så många tankar och känslor jag skulle behöva reda ut och skrivandet hakar upp sig. Det är som ett plockepinnspel. Rör en enda liten pinnspets och hela traven rasar. Öppna dörren till känslorna och timmar, dagar av känslostorm, gråt och bråk bryter ut.

Jag hatar det.

Ofta finns ett stråk av misslyckande i botten. Jag tror att jag måste skriva klokt. Komma fram till nåt. Lösa ett problem. Skapa kontakt med en läsare. Få beröm. Eller åtminstone må bättre efteråt.

Jag uppskattar era kommentarer på blogginläggen och hälsningarna något enormt. Men jag klarar inte att svara. Tusen tankar rusar förbi medan jag skriver och suddar och skriver om och tar bort och till slut ger upp. Måste skriva klokt. Inte för mycket. Det luktar patetisk desperation. Inte för kort då verkar jag otacksam och stöddig.

Nu tappade jag tråden totalt, i den mån jag hade nån. Hamnade i ännu ett meningslöst jävla bråk med dottern.

Fy fan vad less jag är på bråk! Särskilt på de meningslösa grälen där man inte löser nåt, bara gör slut på alla krafter, allt förtroende.

Fy fan. Vilket sätt att börja födelsdagen.

Jag längtar så intensivt efter lugn och ro. Efter att få sova gott på natten. Efter att vakna utvilad och gå till jobbet med glädje. Efter att krama min stora fina unge hårt och bara känna glädje och kärlek.

Jag skiter i födelsedagspresenter och fina middagar. Jag vill inte ha några presentkort. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka.

Comments

[Ulf Häger]

Va`fan är klokt? Du verkar hederlig. Det räcker. Tänk inte så mycket på mottagaren. Vi läser ju frivilligt.

[Livet just nu]

Skriv det som det kommer. Det viktigaste är att du får ordning på plockepinnarna.
Jag blir lika lättad varje gång jag ser att du skrivit något. Även om det är svårt och svart. Du skriver åtminstone. De där tankarna i ditt huvud får möjlighet att pysa ut. Lätta på trycket.
Jag tror inte att någon av oss som följer dig förväntar oss långa svar på kommentarerna vi skriver. För min del handlar mina kommentarer mer om att du ska veta att jag tänker på dig. Att jag önskar dig lugn, kraft och ett ljus borta vid horisonten. Det behövs inga svar på det.

Många, många kramar.