På tysta fötter tassar jag runt i köket där morgonsolen dränker allt i ljus och skär upp brödet, kokar ägg, lägger upp skinkan på fat, dukar fram tekoppar, juiceglas och osthyvel. Kokar upp tevatten och häller upp i termosen. Letar sen efter en penna, en fungerande penna, ska det vara så svårt?! och skriver på kortet. Sist tänder jag ljusen.
En gång. Två gånger. Tre, fyra, fem. Tjugotre födelsedagsmornar hann det bli.
Fast den här morgonen tassar jag inte runt i köket som inte längre är mitt. Och jag gör ingen frukost till dig som inte längre finns.
Och aldrig mer blir du ett år och en dag äldre än mig. Redan den andra sommaren blev jag äldre än dig. Hur fan gick det till?
Aldrig ska du bli 42, 43, 44. Ingen 50-årsfest. Ingen pensionsdag.
Tiden bara tog slut.
Men solen går upp ändå.
Och jag sitter ensam i köket.
Sörjer allt som gått förlorat. Allt som aldrig blev.
Är bara här och klappar om dig lite.
Varma kramar!
Posted by: Livet just nu | augusti 10, 2011 at 10:25 fm
Har svårt att kommentera det du skriver. Känns futtigt. Nu gör jag det ändå. Du skriver övertygande. Jag har barn. Tack och lov har jag sluppit det ni upplever.
Posted by: Ulf Häger | augusti 24, 2011 at 10:25 em