Så står jag där igen i vårnatten. Plockar bort några bruna löv från vinterns rosenbuketter och river upp de sorgliga resterna av förra sommarens växter. Kala torra grenar är allt somåterstår av rosmarinen. Den lillla sockertoppsgranen har frusit sönder. Hela den övre delen är rostbrun och torr.
Med den lånade jordspaden har jag snart grävt upp allt med rötterna. Eller, ja två växter har överlevt vintern, krypenen och den lillla lingontuvan. En ny sockertoppsgran i hörnet. En lavendelplanta får ersätta rosmarinen. Jag är inte helt nöjd med det men fick inte tag i rosmarin.
Egentligen vill jag att det ska se ut som en miniatyrskog. Små barrväxter, nån lingontuva, däremellan mossa och nägra kantiga mossbevuxna stenar. Inte direkt vad man hittar i plantskolan. Det fick bli en kompomiss. Ett par lågvuxna marktäckare med små små vita blommor. Trampnarv, en tålig oansenlig sak känd för att bita sig fast och sprida sig. Och den andra vita, vad hette den nu då, var det saxifraga, rosenbräcka kanske?
Trädgårdsarbete är inte min grej. Men jag framhärdar ändå i att försöka. Att plantera penséer eller ställa dit en korg färdigkomponerat och färgkoordinerat skulle jag inte stå ut med. Till slut har jag fått ner alla plantor, plockat ihop krukor och skräp, och vattnat.
Det är när jag ställer fotoramen på plats jag får sparken i magen. Ögonen tåras omedelbart och jag går ner på knä.
Jag kan inte fatta att mitt livs kärlek ligger här under mig. Att den kropp jag känt utan och innan ligger på 2,7 meters djup. Att den man jag älskat sedan jag var 17 inte finns mer. Att jag aldrig mer får lägga mitt huvud mot hans axel. Aldrig säga att jag älskar honom. Aldrig skälla ut honom och säga vilken jävla idiot han är som lämnat dotteoch mig.
Och aldrig kommer han att höra mitt "förlåt mig"
Låter fint med blommorna. Har aldrig förstått varför man ska plantera "vissa" sorter. Alla mina nära och kära är begravda i minneslund så jag har inte det att tänka på. Jag går dit och pratar då och då. Låter hunden sniffa runt och, faktiskt, pinka här och där. Min far hade gillat det. Lite anarkistiskt sådär.
Outsägligt svårt att sakna så. Jag kan inte ens säga något vettigt som tröst. Jag hoppas bara att mina tankar och alla mina kramar kan ge dig lite, lite tröst och en känsla av omtanke.
Alla mina kramar!!!
Posted by: livet just nu | juni 05, 2011 at 10:39 em
Stannar här och håller om så länge du behöver.
Posted by: Sara | juni 08, 2011 at 10:31 em
Tänker så mycket på dig. Hoppas du har näsan ovanför ytan.
Stor, STOR kram!
Posted by: livet just nu | juni 22, 2011 at 11:34 em
Det smärtar mig att jag inte orkar blogga mer, inte orkar släppa fram känslorna och sätta ord på dem.
Det smärtar mig att jag inte heller orkar vara nån bra bloggvän.
Jag förtjänar er inte - men jag är så otroligt glad för alla små livstecken och omtankar ni lämnar.
Stor kram
Posted by: karibien | juni 26, 2011 at 04:03 em