Tyst rullar tårarna nerför kinderna, halsen, väter t-shirtkanten. I halsen växer klumpen och läpparna skälver. Jag ser inte längre orden, siffrorna som fick känslorna att bryta sig ur sitt fängelse, spräcka masken och slå hål på min sköld.
Söndag den 26:e juni.
Det en svettig hand jag nervöst höll. Det var gassande sol och svettdroppar som rullade nerför ryggen. I hörnet lockade en trädkronas skugga. Men gästernas fotograferande tillät inte den svalkan. Istället drack jag en aning för girigt ur champagneglaset. Trampade ovant i de höga pumpsklackarna och ville helst sparka av mig skorna och springa barfota nerför den svala källartrappan till festlokalen.
Minnet sviker mig. Visst var det fyra som vi skulle käka? En sallad med hummer, och en smördegskrustad med murkelstuvning. Tårtan. Fumlande med tårtspaden. Det här hade vi inte övat.
Så unga. Så mycket kärlek.
Så åt helvete det gick.
Det är som om det hände någon annan.
Ett annat liv.
Jag vet inte vad jag egentligen minns, och vad jag tolkat in i efterhand utifrån fotona jag sett. Hur mycket sorgen och smärtan snedvrider mina känslominnen, och kanske också minnen om faktiska händelser. Vem var det som kommenterade vilka morbröder & mostrar som inte fanns med? Vad sa pappa i sitt tal, förutom det jag fått påmint och återberättat?
Så där är det inte bara med bröllopsdagen, utan med hela livet.
Vartenda minne blir något jag inte längre kan lita på. Var det så där, egentligen? Eller skönmålar jag lite nu, blir nostalgisk? Hur mycket fyller jag i där minnet faktiskt inte finns - jo men nog talade pappa om mig som hästtjej? Och hur mycket undrar jag inte hur han - som inte längre finns - egentligen tänkte, kände, upplevde samma sak. Ingenkan jag fråga - men hur var det, minns du?
Och jag är så jävla ledsen och förbannad för att han inte finns här och kan minnas tillsammans. Han tog inte bara sitt liv, han tog min dåtid och sin dotters framtid också
Minnen kan verkligen uppfattas diffust, förvillande och verkliga...
Kram!
Posted by: Gökboet | juni 26, 2011 at 06:19 em
Kram. KRAM!
Posted by: Livet just nu | juli 03, 2011 at 01:14 em