Om och om igen finner jag mig stå vid samma vägskäl som då. Om och om igen hamnar jag i samma gräl. Om och om igen undrar jag hur länge jag ska stå ut. Om och om igen finner jag att den enda vägen ut är just ut.
Ibland är déjà vu-känslan så stark att jag blir knäsvag.
Och skulden, skammen, är förlamande.
Hur fan ska jag kunna säga till min dotter att jag inte orkar leva ihop med henne?
När jag sa det till hennes far var han död en vecka efter att jag gick.
Vilken ohygglig känsla. Men ibland är det så att man faktiskt drar ner varandra istället för att hjälpa och stötta. Alldeles oavsett hur mycket man älskar. Kan du inte få hjälp att prata med henne om det?
Vad jag önskar att jag kunde hålla om dig. Hjälpa dig. Alla mina kramar till dig.
Posted by: livet just nu | april 17, 2011 at 12:55 em
Åh de kramarna behövs verkligen!
Jag är så jävla frustrerad av att leva med all denna jävla ångest som håller mig fången minst lika mycket som den begränsar henne. Jag tror fan det är lika jobbigt att höra på, trösta, finnas där men inget kunna göra. Att aldrig någonsin få ha en enda normal dag, som följer en plan, som inte innehåller ångest, gräl eller tårar. Samtidigt ska jag fungera varje dag på jobbet. Jag mår skit av att se henne lida, och jag mår skit över att inte kunna hjälpa henne.
Nej, helt uppenbart är vi inte till bra hjälp eller stöttning för varandra. Ändå tror jag, med tanke på hur hennes ångest ser ut, att det skulle kunna vara förödande om vi flyttade isär nu när hon fortfarande inte har en läkare eller samtalskontakt.
Måste orka be, kräva, hjälp. Nu.
Posted by: karibien | april 17, 2011 at 01:17 em
Fruktansvärt att inte få den hjälp man behöver! Och så förfärligt att du måste orka be om hjälp. Ibland är det övermäktigt att vara förälder.
Kan du göra mig tjänsten att tänka på mig varje gång det känns för jävla ensamt? På att jag är där, "osynlig" men ändå där. Pushar och kramar.
Posted by: livet just nu | april 17, 2011 at 02:18 em
OMG.... Vad jag har tänkt mycket på dig! Härifrån finns inte mycket kraft att överföra är jag rädd, men tankar och varma goa kramar finns det alltid till dig när du behöver dom!
Var rädd om dig!
Posted by: Gökkboet | april 17, 2011 at 10:01 em
Kram. Stor, varm kram till dig du fina. Vi finns här, bakom dig. Vi håller upp skyddsnätet under dig. Vi håller om och vi håller av.
Posted by: Sara | april 23, 2011 at 11:15 em