Det som aldrig blir

Det är märkligt med sorgen, den har så många lager, så många facetter. Det är att sakna honom som nyss var men inte längre är. Det är att förbanna ödet, gud, slumpen som tog honom ifrån mig. Det är att förbanna honom som inte orkade leva, som valde att hålla tyst om sina tankar för oss. Det är att grubbla över alla dessa obesvarade frågor och alla outsagda ord. Det är att sakna ljudet av hans fötter på köksgolvet, hans hand på fjärrkontrollen, den vassa skäggstubben på hans haka. Det är att undra hur han hade mått nu. Det är att sörja att han gick miste om allt det livet hade kunnat innehålla. Det är att sörja att hans hår aldrig blir grått.

 

 

Så många lager, så många facetter som ska sörjas innan man är... färdig. Sorg är att söka svar. Sorg är att stånga pannan blodig. Sorg är att ge upp. Sorg är att förlora en halv släkt. Sorg är att förlora en far.

 

 

Det finns så många lager, det finns så många facetter i sorgen. En pirrande, sprittande, överumplande, övermannande förälskelse som inte längre finns. En kärlek som bygger på hopp och framtidstro som inte längre finns. En starkt band av tillit, lojalitet, ömhet som inte längre finns. En kil av besvikelse, frustration, misstro som växer starkare. En väv av förlorat hopp, ensamhet och brustna drömmar som lever kvar. En strimma av ömhet, av insikt, av ödmjukhet som visade sig. Det är sörja kärleken själv, drömmen om den livslånga kärleken, drömmen om att just vi skulle leva tills döden skiljer oss åt. Det som aldrig blir.

 

 

 

Bilder från http://www.zefrank.com/youngmenowme/

Comments

[Sara]

Åh, du skriver så fint att jag blir alldeles tårögd min vän. Må jag vara blödig, men du är otroligt duktig på att sätta ord på dina tankar och känslor!

Kram!

[karibien]

Åh, tack

Det här var ett sånt ämne som legat och värkt ett tag, och så snubblade jag på sajten med de här bilderna.

Ofta sätter jag bara igång och skriver, och går sällan tillbaka och ändrar, härjar och pillar med texten, tänker aldrig igenom nån struktur eller så.

Den här gången fick jag däremot väga orden för att berätta tillräckligt mycket om det som värkte, men utan att lämna ut för mycket privat.

Många tårar blev det medan jag skrev. Jag tror det känns även för den som läser. Det här är på riktigt.