Jag har gått och grunnat på det där med troendet, särskilt sedan jag skrev bloggtemat om Gud . Hela livet har jag på något sätt förhållit mig till tron på en högre makt; Gud fader, moder Natur eller Satan själv, det var inte så noga. Säker på att det fanns en högre makt blev jag när jag äntligen fick min dotter - Gud ger liv. I samband med att jag förlorade mitt livs kärlek, som tog livet av sig, förlorade jag också tron. Inte nog med att jag inte kunde finna någon mening med hans död, jag fann heller inget stöd från ovan. Ingen warm fuzzy feeling. Ingen tröst i orden om att den hädangångne fått frid, eller att vi skulle förenas i livet efter detta.
Jag har gått och grunnat på det där, med religionen, troendet och sökandet. Vad har tron och sökandet efter något att tro på, fyllt för funktion i mitt liv. Vad det står för att jag nu inte längre känner tryggheten i tron. Var kommer jag då att söka, och finna trygghet?
I kväll kom jag på svaret. Ett svar i alla fall. Och jag fann det där jag minst anade det - i Hell's kitchen . De aspirerande köksmästarna hade slitit, stressat, blivit skrikna i ansiktet och kallade åsna av Gordon i fjorton veckor. Nu var det final. Nervpress. Man mot kvinna kämpar en sista gång. Till slut står de där framför varsin dörr. Den vars dörr öppnar sig har vunnit. Danny trycker ner handtaget och kommer ut på avsatsen framför publiken och familjen. Han studsar av glädje och kan knappt tro att det är sant. Pappa i publiken fäller en tår. I segerintervjun är Danny lycklig och tårögd, tänker på mamma som inte fick vara med om detta eftersom hon gick bort alldeles för tidigt. Men, säger Danny, jag är säker på att hon ser det här, tittar ner och säger That's my boy, I knew he could do it.
Smack. Som en handflata i skallen.
Det tror fan det att vi inte tror på någon himmel där de döda tittar ner på jorden. Vi har inte direkt vunnit några kocktävlingar med prestigefyllt jobb och en kvarts miljon dollar i prispotten på sistone.
-
Sorg och skuldkänslor
-
Sömnlöshet och ständig trötthet
-
Isolering och dålig funktion i vardagen
-
Deltidssjukskrivning ännu efter ett år
-
Försämrad fysisk hälsa
-
Två missade möjligheter till befordran
-
Sorg och otrygghet
-
Mardrömmar var och varannan natt
-
Svårigheter att upprätthålla ett socialt liv
-
En avbruten gymnasieutbildning
-
Förlorad framtidstro
Jag kan inte säga att jag tror att M skulle finna en eventuell möjlighet att titta ner på oss från en himmel som något trösterikt. Och jag kan bestämt säga att jag inte finner tanken på att han skulle få uppleva våra svårigheter från ovan som lugnande. Tvärtom.
Inte heller om jag föreställer mig en mer kroppslös tillvaro där endast en själ, ett medvetande, som förnimmer känslor, stämningar, känns det minsta trösterikt.
Räcker det inte med den jävla ångest och skuld han kände i livet på jorden?
Comments