« januari 2009 | Main | mars 2009 »
Den svarta sadeln är sidenmjuk under min hand. Inte ens dammig. Jag rycker bort handen som om jag bränt mig.
Kronan som burit honom till jobbet i ur och skur, som han hojat iväg till kompisen med.
Som nu är sysslolös.
Som ska säljas.
Hur ska vi orka se nån annan cykla på Kronan?
Jag fick ett psykbryt idag. Pratade med dottern som ännu en gång sa "jag tar disken sen, orkar inte nu". Och jag orkar fan inte komma hem till ännu en jävla hög disk. Ännu en jävla påminnelse om att M inte finns hos oss och sköter disken. Ännu en jävla påminnelse att jag aldrig kommer att kunna fylla hans plats i hemmet, som förälder, som vuxen. Ännu en jävla påminnelse om mitt misslyckade äktenskap och mitt misslyckande som förälder. Jag orkar fan inte komma hem och ännu en gång diska med mer tårar än diskvatten. Åkte förbi Ica på vägen hem från jobbet. Köpte papperstallrikar och plastglas. Dottern trodde inte sina ögon när hon kom för att hämta spagettin sen. Sträckte sig genast efter köksskåpet."Tar du en porslinstallrik diskar du den. Direkt."
Det var inte populärt.
Men nödvändigt.
Jag tänker fan inte gråta i disken mer.
Antingen tar var och en hand om sitt eller så blir det papper & plast.
Ibland är det här jobbet helt underbart. När man slipper rapportera om våldtäkter och männniskor som skadats i olyckor. När man kommer till jobbet en lördagmorgon och väntar sig att möta den vanliga raddan meddelanden om folk som supit sig fulla och slagit varandra på käften utanför nån krog och så möts man av följande lakoniska lilla rapport:
Badat grannen i grönsåpa eftersom han har sån klåda. Kommer sig nu inte upp ur badkaret. Etyl.
Personlighetstester och stressnivåmätare. Bah. Visa mig din ficka istället.
När jag krängde på mig jackan för att gå ut i vinterkylan i morse vacklade jag nästan till.
Ur jackans alla skrymslen och vrår plockade jag denna kväll ut:
en mobiltelefon som är ovärderligt full med all info som mitt numera värdelösa minne inte kan rymma
en plånbok trind som en grisfärdig sugga, förutom en bunt värdelösa kvitton har den nyligen kompletterats med ett arbetsschema, en kallelse till psykolog, en kallelse till ex-svärfars bouppteckning
ett paket näsdukar
en karta diklofenak, smärtstillande/antiinflammatorisk tablett
ett par spritpennor
en post-it-lapp med saker att ta upp med kvartersvärden
ett medlemskort för bostadsbolaget
en låsspray
två biobiljetter i presentkortsform, julklapp från jobbet
fyra kuvert saffran till fisksoppan
en karta rinexin, slemhinneavsvällande tablett (det var första fickan...)
ett par kvitton på kläder & fika, för överförmyndarredovisningen
en usb-sladd nokia-dator
en hårsnodd
två biljetter till Metallica i Globen lördag 7 mars
två brev till föregående hyregäst
en ryggkliare
passet
cerat
en nyckelknippa med bil- & cykelnyckel
en nyckelknippa i fångvaktarformat, med bland annat nycklar till resväskan, tvättstugebokningen, bankfacket, två lägenheter och tre garage, polett till kundvagnen & en flasköppnare i form av en haj
tumstock
tändsticksask
Hade jag vågen här skulle jag ha vägt eländet.
Analysen överlåter jag på er läsare.
/K
Det är bara minus åtta ute men jag fryser in i märgen. Ännu en decimeter snö har fallit. Med bara händer borstar jag bort snön från lyktans tak, och skakar försiktigt på enbuske och blommor. Våra två vita rosor har förvandlats till perfekta isskulpturer. Mina glasögon immar igen och jag sveper ännu en gång bort varma tårar. Snoret torkar jag av med jackärmen. Men det kommer bara mer. Det värker i bröstet av allt snyftande. När jag inte orkar mer tänder jag ljus och sticker ner en röd ros i snön. Älskade, varför lämnade du mig?
Fråga: Hur firar man Alla hjärtans dag när ens livs kärlek tagit livet av sig?
Svar: Man firar inte.
Fråga: Hur lever man vidare när livet som man kände det tog slut?
Svar: Man gråter. Man svär. Man gråter mer än man nånsin trodde var möjligt. Man svär fulare ramsor än man hittade på som nioåring. Man slänger en tallrik i väggen. Man gråter tills man har träningsvärk i musklerna mellan revbenen.
Fråga: Hur fixar man att leva i huset där sorgen sitter i väggarna?
Svar: Det gör man inte, man flyttar.
Fråga: Så hur spenderar man Alla hjärtans dag utan att fira?
Svar: Man flyttar.
Fråga: Hur får man in trettifyra löpmeter böcker, två hushåll glas & porslin, en sjuhelvetes massa flaskor rom och allsköns röra kläder, schampoflaskor, viktiga papper, täcken, kastruller och gudvethurmycketmer i en släpvagn?
Svar: Man lagar en balja chili och bjuder in jobbarkompisarna. Och bönar och ber.
Nu återstår bara att klämma ner röran i ett otal flyttlådor... om nio timmar kommer flyttfolket.
Kära hjärtanes.
