En bokmal anfaller

Då

Så här dags för ett år sedan. Klockan 01.24. Natt mot lördag var det då. Jag hade tassat uppför vindstrappen hos farsan. För varje steg sjönk klumpen av smältade bly i magen ännu djupare. När var det? Tio minuter sedan kanske. Jag minns hur jag såg på dig, i sängen, men jag minns inte vad du gjorde. Datorn? Dvd:n? Tv:n? Jag minns inte om du såg på mig. Om du undrade varför jag kom in i rummet sådär, utan att knacka eller hojta. Jag var så koncentrerad på orden. Och magens blykump levde. Som ett foster som vänder på sig. Men hett. Fingrarna däremot är kalla. Jag fryser mitt i sommaren, känner hur käkarna spänns.

Alla dessa ovidkommande detaljer. Orden. Jag måste få orden över mina läppar.

Det har hänt något hemskt. Pappa är död.

Jag koncenterarade mig stenhårt på vad jag skulle säga. Hur jag skulle klara att förmedla informationen att min 17-åriga unges pappa, och mitt livs kärlek, hade tagit livet av sig.

Innan jag gick upp för trappan repeterade jag hur jag skulle säga. Mindes deckarnas två civilklädda poliser med dödsfallsbesked. Mindes släktingarnas telefonsamtal om andra släktingar. Inte linda in beskedet i falska förhoppningar. Vara brutalt ärlig. 

Jag minns hur jag bävade för att öppna munnen och slå en 17-årings värld i spillror.

Det är utan tvekan det svåraste jag någonsin gjort.

Jag minns hur vi klamrade oss fast vid varandra. Chockade. Förtvivlade. Vad jag sa efter de första orden har jag ingen aning om. Utom att vi om och om igen ifrågasatte verkligheten. Det kan inte vara sant. Jag kan inte fatta det. Han som var så jävla rädd för vatten. Det kan inte vara sant. Men det är det. Det är ingen idé att hoppas att han lever bara för att de inte hittat kroppen. Han kunde inte simma, han har inte klarat sig. Jag kan inte fatta det.

Gruset på gårdsplanen rasslar under bildäck. I hallen möter jag en vildögd pappa. Och inser att jag förstås ser likadan ut själv. Han vet ännu inte vidden av katastrofen, vet bara att något allvarligt hänt. Åk till dottern och dotterdottern, sa polisen som ringde honom. Åk, de ska inte vara ensamma i natt. Jag tror att det är pappas kvinna som fattar först.

Vi sitter vid köksbordet i timmar. Det oerhörda obegripliga att min M sprungit ut på bron och hoppat över räcket går ändå inte att förstå.

Nu, ett år senare förstår jag fortfarande inte.

Och det är väldigt väldigt svårt att acceptera att det är så många av mina frågor som aldrig kommer att få svar.

 

Fräscht!

Äntligen sval igen. Känner mig nästan lite frusen.

Lätt huvudvärk. Förlorat för mycket vätska?

Kollar vikten. Ner ett kilo.

In i duschen.

Undrar om det räcker att tvätta kläderna eller om de måste slängas som biologiskt riskavfall?

Svettigt

Herregudjagtrorjagsmälterbort!

Sorterar tvätten. Svett pärlar på pannan. Sorterar in bestick och fat i köksskåpen. Svett fuktar t-shirten. Öppnar fönstret. Och balkongdörren mittemot. Fyller diskhon för att diska glas och skålar. Svettpärlor i pannan och längs ryggraden. Hämtar en Monster i kylen. Håller mot pannan innan jag öppnar och häller i mig.

Nej. Det är inte klimakteriet.

Det är psykofarmaka.

Biverkningar:
Vanliga: Svettningar (inklusive nattliga svettningar).

Många biverkningar sitter i bara de första veckorna, jag hoppas verkligen att detta är en sån. Jag menar, om jag svettas som en gris när det är 13 grader och regn - hur mår jag då om värmen kommer tillbaka?

 

Kavalleriet

Så märkligt det känns. Så länge jag har känt mig otillräcklig, inadekvat, hjälplös och oförmögen att ens be om hjälp. Nu har hjälpen anlänt. Och jag undrar varför i helvete jag inte höjde upp rösten tidigare.

Om någon hade sagt till mig, för säg elva månader sedan, att fortfarande ett år efter dödsfallet skulle jag ha svårigheter inte bara att klara mitt jobb utan att klara ett vanligt vardagsliv med disk, afterwork och träning, då hade jag inte trott denne. Jag hade inte orkat veta det.

Ändå önskar jag att någon hade sagt det, och tillagt att man faktiskt kan be om hjälp. Det är ingen skam att tappa fotfästet i en kris.

Jag kommer nog inte att annonsera att jag behöver en kontaktperson för att klara av att sköta disken, tvättstugan, träningen, ringa viktiga samtal. Fast det är kanske precis det jag borde. Visa att det är helt okej, så att någon annan vågar lyfta telefonluren och be om hjälp. Jag är varken missbrukare eller misshandlad. Ändå får jag stöd från socialtjänsten.

I dag har vi gjort veckomatsedel, handlarlista och en veckoplan. Och snackat träning, begravning, musik och massa mer.

Sedan har jag tränat, lagat mat och diskat. Och utformat In memoriam-annonsen.

Utan att bryta ihop.

Wow.

Sorgeåret

På lördag har det gått exakt ett år sedan M tog sitt liv. Ett år sedan jag fick telefonsamtalet som ryckte undan mattan under fötterna på mig. Ett år av oändlig sorg, av förlamande skuld, av smärta större än jag kunde föreställa mig. Ett år då jag förlorade mitt livs kärlek, mitt barns far, min gudstro, min hälsa, min karriär, min nattsömn och min identitet.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på sorgens tid. Ettårsdagen är snart här och med det är sorgeåret slut. Jag har inte på långa vägar sörjt färdigt. Så hur länge kommer jag att sörja? Hur länge är det rimligt att det tar innan nån sorts vanligt liv tar vid?

Ett citat i en blogg jag läser fick mig att fundera vidare:

Ju större förlust desto större smärta.

Ju större förlust desto längre tid kommer läkningen att ta.

Ur boken Våga leva vidare efter en svår förlust

Självklart är det så att en stor förlust tar längre tid att läka än en liten förlust. Men den tanken leder också lätt vilse.

Jag såg ett avsnitt av Dr Phil som fick mig att fundera, det handlade om en man som förlorat sin fru och hade problem med att gå vidare, städa undan hennes morgonrock och sminket i badrummet.

"Some people think that the length and depth of their mourning is a direct reflection of the breadth and width of how much they loved that person at the time. They think, 'If I loved them a lot, then I'll mourn them a long time. And if I cut that off, it's an insult. It writes on the tablet of how much I love them and makes it finite.'"

Jag har nog, om jag rannsakar mig själv, faktiskt känt och handlat som om sorgens djup och längd skulle vara ett bevis på att jag verkligen älskade M. Så att om jag t. ex. gör saker vi förut gjorde tillsammans, eller gör saker jag njuter av, känns det som ett svek. Det var först när jag fick ett presentkort på massage som morsdagspresent som jag kom mig för att få hjälp med den värkande skuldran och bråkande musarmen. Jag har fortfarande inte varit till frissan. Inte sedan begravningen. Första gången jag bakade kanelbullar i den nya lägenheten grät jag. Det doftade ljuvligt och jag högg girigt in på kanelsnäckor, kardemummakringlor och vaniljbullar. Sedan gråten. Hur kunde jag stå där och njuta av bullarna när M var död, livet var åt helvete, disken var odiskad och flyttkartongerna skulle varit uppackade för månader sedan? Inte vuxet alls. M skulle inte varit stolt och glad. Och för mig lämnade bakkvällen efter sig en känsla av skam och skuld.

Vi skildes åt först genom skilsmässa och sedan genom döden. Ändå har vi så mycket ouppklarat mellan oss. Vi älskade varandra men kunde inte leva ihop. Vi bestämde att trots skilsmässan inte stänga några dörrar men heller inte ge några löften. Om separationen och ett liv på egen hand gjorde att vi lärde oss ta hand om vår egen skit, fysiskt och psykologiskt, så skulle det ändra oss som personer. Och den personen på andra sidan krisen kanske är en person vi kunde leva med. Eller så skulle vi mötas och upptäcka att vi inte längre hade något gemensamt.

Jag har hela detta år kämpat för att klara ett liv på egen hand för första gången i mitt liv. Det har inte varit lätt, eftersom M var den som höll ordning, påminde om tandläkartiden och bokade tvättstugepass. De första månaderna blev jag glad när jag klarat något "vuxet", tänkte raskt "det måste jag visa..." men där fanns ju ingen M att visa. Där fanns heller ingen att dela glädje och sorg med. Ingen att diskutera dotterns 18-årsdag med. Så försvann glädjen att klara av något, ensam. Motståndet mot de tråkiga plikterna blev allt större. Och i mitt huvud hördes inte stolthet över klarat uppdrag utan klander över försummade plikter.

Det är dags att jag reder ut begreppen. Vi hade det inte så roligt ihop alla gånger. Jag älskade honom ändå. Jag kommer nog alltid att älska honom. Jag har inget att bevisa. Inte för någon annan, och jag ska inte behöva det inte själv heller. En stor kärlek blir inte större i efterhand för att sorgetiden är längre.

 

Beslutet

Jaha. Här har jag suttit på nätterna och gråtit mig igenom journaler och händelseanalys för att bidra med anhörigas redogörelse. Allt för att Socialstyrelsen skulle ha hela underlaget när de fattade beslut om Lex Marian för M:s självmord. Jag visste ju sedan jag ringde myndigheten för några veckor sedan att ärendet var på tur för handläggning och beslut, och sa att vi skulle skriva. Men jag trodde inte de skulle ta beslutet innan, utan att ens lyfta en telefonlur. Beslutet fattades och skickades till kliniken i fredags.

Socialstyrelsen kritiserar ingen eller ingenting alls.

Myndigheten bara konstaterar att verksamheten har radat upp några punkter som skulle kunna ses över, som att man ska sträva efter att så erfaren personal som möjligt ska göra självmordriskbedömningarna. Och lite syrligt konstateras att precis samma radda punkter har i precis liknande Lex Maria-ärenden pekats ut. Socialstyrelsen ifrågasätter därför den översynen. Om ett par månader ska verksamheten skicka in papper för visa vad de faktiskt har gjort, och ifall de åtgärderna fått önskad effekt.

Naturligtvis skriver myndigheten mer, och med mer byråkratlingo, men detta är kärnan.

Ingen kritik.

Ett höjt ögonbryn.

Helt okej med nåt jävla ludd om "sträva efter". Det fattar ju vem som helst att när det är semestertider och det finns 20 patienter på en avdelning för 13 så finns det ingen plats för den strävan.

Ingen tar på sig ansvaret, och ingen pekas ut som ansvarig, ingen har gjort fel, mitt livs älskade bara dog för egen hand och som offer för en serie olyckliga omständigheter (överbeläggningar, tidsbrist för utskrivningssamtal, att vi anhöriga inte samfällt pratade med läkarna, busstrejken som förvårade ett besök och skötaren som inte erbjöd en taxi, ja och så han själv då, han berättade ju inte att han var psykotisk och paranoid så hur skulle sjukvården veta "vi kan ju inte läsa tankar").

Jag är så jävla förbannad så jag blir alldeles uppgiven.

Jag ville, hoppades, önskade, att någon skulle pekas ut som ansvarig - i den situationen skulle nn ha kontaktat bak-jouren och rådjort - i den situationen var det fel att inte informera anhöriga att han faktiskt haft självmordstankar innan han skrevs ut - i den situationen var det fel att göra en självmordsriskbedömning per telefon.

Jag ville, hoppades, önskade att någon annan skulle pekas ut som ansvarig

Så skulle jag slippa en del av skulden

Därför tror jag inte på himlen!

Jag har gått och grunnat på det där med troendet, särskilt sedan jag skrev bloggtemat om Gud . Hela livet har jag på något sätt förhållit mig till tron på en högre makt; Gud fader, moder Natur eller Satan själv, det var inte så noga. Säker på att det fanns en högre makt blev jag när jag äntligen fick min dotter - Gud ger liv. I samband med att jag förlorade mitt livs kärlek, som tog livet av sig, förlorade jag också tron. Inte nog med att jag inte kunde finna någon mening med hans död, jag fann heller inget stöd från ovan. Ingen warm fuzzy feeling. Ingen tröst i orden om att den hädangångne fått frid, eller att vi skulle förenas i livet efter detta.

Jag har gått och grunnat på det där, med religionen, troendet och sökandet. Vad har tron och sökandet efter något att tro på, fyllt för funktion i mitt liv. Vad det står för att jag nu inte längre känner tryggheten i tron. Var kommer jag då att söka, och finna trygghet?

I kväll kom jag på svaret. Ett svar i alla fall. Och jag fann det där jag minst anade det - i Hell's kitchen . De aspirerande köksmästarna hade slitit, stressat, blivit skrikna i ansiktet och kallade åsna av Gordon i fjorton veckor. Nu var det final. Nervpress. Man mot kvinna kämpar en sista gång. Till slut står de där framför varsin dörr. Den vars dörr öppnar sig har vunnit. Danny trycker ner handtaget och kommer ut på avsatsen framför publiken och familjen. Han studsar av glädje och kan knappt tro att det är sant. Pappa i publiken fäller en tår. I segerintervjun är Danny lycklig och tårögd, tänker på mamma som inte fick vara med om detta eftersom hon gick bort alldeles för tidigt. Men, säger Danny, jag är säker på att hon ser det här, tittar ner och säger That's my boy, I knew he could do it. 

Smack. Som en handflata i skallen.

Det tror fan det att vi inte tror på någon himmel där de döda tittar ner på jorden. Vi har inte direkt vunnit några kocktävlingar med prestigefyllt jobb och en kvarts miljon dollar i prispotten på sistone.

• Sorg och skuldkänslor

• Sömnlöshet och ständig trötthet

• Isolering och dålig funktion i vardagen

• Deltidssjukskrivning ännu efter ett år

• Försämrad fysisk hälsa

• Två missade möjligheter till befordran

• Sorg och otrygghet

• Mardrömmar var och varannan natt

• Svårigheter att upprätthålla ett socialt liv

• En avbruten gymnasieutbildning

• Förlorad framtidstro

Jag kan inte säga att jag tror att M skulle finna en eventuell möjlighet att titta ner på oss från en himmel som något trösterikt. Och jag kan bestämt säga att jag inte finner tanken på att han skulle få uppleva våra svårigheter från ovan som lugnande. Tvärtom.

Inte heller om jag föreställer mig en mer kroppslös tillvaro där endast en själ, ett medvetande, som förnimmer känslor, stämningar, känns det minsta trösterikt.

Räcker det inte med den jävla ångest och skuld han kände i livet på jorden?

Prokrastinerar

Min telefon innehåller en lång lista på saker som jag ska göra. Måste göra. Bör göra. Helst ska göra. Vill göra. Längtar efter att göra. Mer eller mindre omedvetet delar jag inte göromålen i turordning - och innan jag gjort punkt 1 på listan kan jag inte göra punkt 5, för 1:an är viktig och 5:an bara kul. Plikt först, belöning sedan.

Men hur gör man då när 1:an är så jävla jobbig att göra att man inte orkar ta itu med den?

Man skjuter upp. Det är jag och Alfons Åberg. "Jag ska bara".

Måste ju laga middag till kidsen först. Och vi vill ju inte ha nåt diskberg, så disken först. Och sen måste jag ju pusta ut. Och räkningarna, glöm inte räkningarna. Och sortera upp pappren efteråt. Och fixa kontoöverföringarna. Och uppdatera budgeten. Vänta var var nu de där pappren? Måste pusta ut en stund. Skingra tankarna.

Men tankarna är hela tiden där. Det är därför allt annat tar så jäkla lång tid. Men jag vill inte tänka på det fullt ut. Det gör så jäkla ont.

Punkt 1: Skriv redogörelsen från oss anhöriga till  Socialstyrelsen angående Lex Maria-utredningen efter M:s självmord  

Att gå tillbaka i tiden. Minnas hans ord. Hans ansikte förvridet av ångest. Sammanbitna käkar, hårt knutna händer framför kroppen, skyddande veka livet. Minnas mina ord. Minnas andras berättelser. Väcka vreden över vården han inte fick. Frustrationen över slumpen som placerade busstrejk, överbeläggningar och arbetspasstider i vägen. Hatet mot skötaren som ljuger i sin redogörelse.

Jag kan inte skjuta upp det längre. Det har gått precis ett år sedan jag flyttade ut. Ett år sedan M sökte vård. Och om en vecka är det ett år sedan han tog sitt liv.

 

Pubkväll

Bruce Springsteen, Ted Gärdestad, 60-talsmedley, Abba, finsk rock, Sweet home Alabama, Smoke on the water :) After beach efter midnatt, det är fullt på dansgolvet och norrmännen börjar slita av sig kläderna... ZZ top stod på nästa lapp i önskehinken. Nicke Sebbas med trummis svettas på scenen och skålar med publiken. Brown eyed girl får farsan att le från öra till öra. Och sedan är det min låt. Metallica fanns inte i reportertoaren så det blev Judas Priest. Allsång till Living after midnight. Och där försvann farsans kvinna på styrdans Down by the river. Sista låten nu - ska passa svenskar, finnar och norrmän. Det blev nåt smörigt om sol & värme. Norrmännen verkar lyckliga i alla fall :) En gång till, en gång till ger resultat. Fan. Det gick ju så bra ända tills nu. Vill inte kämpa med gråten nu. Kan jag för i helvete få ha en normal kväll på puben... I won't cry, no I won't shed a tear. Just as long as you stand, stand by me

 

(Det här skrev jag igår kväll/natt, men överföringen från telefonen strulade)

Ett öga rött

Herrejävlar vad trött jag är. Kroppsligt. Känslomässigt. Som jag har gråtit idag. Hann knappt kliva ut från jobbet innan tårarna vällde upp. Att välja blommor till graven var en pärs. Jävla beskäftigt butiksbiträde att inte lämna mig ifred att välja själv. "Vi ser helst inte att kunderna tar blommor själv ur kylen". Jag fortsatte välja de bästa, vitaste, rosorna och låtsades inte höra. Tänkte desto mer.

Det var sjukt varmt på kyrkogården. Också. Vet inte varför jag förväntade mig att det skulle vara svalt - så mycket skogskyrkogård är det inte att träden skuggar. Jag hade hoppats på att vara ensam. Men inte. Hatar att kväva gråten till rinnande tårar och några fina snyftningar. Det var svårt att slita sig, jag hade inte på långa vägar gråtit klart, så kom kyrkvaktmästarn med åkgräsklipparen. Suck.

Åkte hem för att rafsa ihop lite kläder och dra till farsan. Innanför dörren kom tårarna. Inga vackert trillande tårar och några fina snyftningar. Nej, hejdlös gråt som skulle gjort Raskens Ida heder. Hulkanden, snor och hopskrynklat ansikte

Det tar tid innan jag kommer iväg från stan. Sen går det faktiskt riktigt bra att köra. Ganska många mil faktiskt. Men hela vägen går det inte. Det är sanslöst så mycket jag har gråtit i denna bil.

Jag hinner med god mariginal torka tårarna innan jag kommer fram till farsan. Men spåren finns kvar. Blodsprängda ögon med en ömröd rand omkring.

De blir förmodligen inte vackrare av att jag stannar uppe ytterligare en natt. Få se, 03.13, det är ganska precis samma tid som jag klev upp i går. Vaken 24 timmar, det är sjukt.

Sängen nästa.